När Gulingen nu fått sitt kapitel, kan jag skildra lite annat som denna dag bjudit på hittills.

Först och främst verkar jag ställas inför två alternativ, där val måste ske ganska omgående:
Shoppa nya kläder eller öka träningsfrekvensen!
Jag fick byta byxor två gånger imorse innan jag hittade ett par som jag kunde knäppa utan att riskera tarmvred! Vad har hänt i helgen!? Okej, jag hade ett par leggings under som långkalsonger, men gör de verkligen så mycket? Kanske ska jag prova utan först, men faktum kvarstår ändå, långkalsonger eller inte: En del jeans får jag helt enkelt inte på mig längre utan skohorn!
Efter snart ett år på denna stillasittande tjänst kan jag inte tillskriva min expansion på mindre träning eller sämre mat, då jag tycker de aspekterna är rätt oförändrade. Eller? Jaja, det har nog blivit mera småätande då, nära till kiosk och restaurang som jag har! (Föreställ er riktigt gnällig röst) Men jag blir ju så hungrig! Och frukt är inge gott!

Finns alltså bara dessa två alternativ. Träna mera eller shoppa nya byxor. Och med tanke på senaste utvecklingen hos Gulingen, samt de sommarsulor den kommer att behöva (cirkus 5000 spänn efter lite efterforskningar på nätet), så har jag inget större ekonomiskt val: Linda måste öka träningsfrekvensen om hon inte vill gå till jobbet med öppna brallor (går kanske att dölja med långa tröjor?) Detta blir också en följetong är jag rädd...

När jag väl kom till jobbet denna morgon, upptäckte jag en trevlig överraskning. Jag hade fått mina skärmväggar! Tidigare satt jag med full utsikt över hela landskapet, och när jag pratade i telefon kändes det som jag basunerade ut över allihopa som försökte arbeta, eller tala i sina telefoner. För att inte tala om att jag själv har svårt att hålla fokus när jag hör andra prata omkring mig.
Ännu en anledning till mitt skärmönskemål är avsaknad av yta att hänga upp mina minneslappar på. Lathundar och fusklappar fick snabbt komma upp igen, som jag saknat sedan vår förra arbetsplats! Så nu sitter jag inte och glor ut över landskapet. Jag glor rätt in i ett hörn av grå skärmväggar. Undrar om mina grannar tagit illa upp? Tänk om de tror jag ville bli av med dom, inte ville se dom mera? Onekligen ser det ju så ut!
Så lite otrevligt känns det, och lite småtråkigt att jag nu inte alls kan se vad som sker framför mig, samtidigt som det ju passar min antisociala sida alldeles utmärkt. Hade skärmarna varit här från dag 1 hade jag nog inte känt såhär.
Mest lär jag väl sakna den sjungande fisken och blommorna, som jag nu måste ställa mig upp för att kunna se. Måndag idag. Då brukar blommorna få sjunga sin sång!
Solen skiner utanför våra fönster. Kanske det torkar upp tillräckligt på våra vägar då så operation "Bogsera Gulingen" kan ta vid? Oo var inte så pigg på att använda Goldie, då risken för att den inte orkar dra Gulingen uppför den branta backen kändes, om än liten men ändå existerande. Han skulle kolla med sina föräldrar som båda har pigga fräscha Volvisar. Skulle jag föreslå Oo att ringa en bärgare istället för att inte besvära hans föräldrar, tror jag han bara skulle fnysa åt. Men visst var det duktigt av mig att ta emot hjälpen från grannen imorse? Jag protesterade faktiskt när han erbjöd busskortet, men nu har jag lärt mig någorlunda att inte såra den som faktiskt vill hjälpa. Men lita på att det kommer att återgäldas!