Först en tråkig nyhet. Rondellhundis är död! Kommer in i rondellen och ser bara "tassarna", de två stenarna som fungerat som fundament. Var är hundis??
Så ser jag några spillror, utspridda över dess runda rastplats, och inser sorgset att människans själviska och destruktiva natur ännu en gång vunnit...

Helgen är över, lika fort som den börjat (som vanligt). Fredagen blev lugn och skön, Johan var på after work i stan medan jag stickade framför "Let's dance" och "Transformers". Tack vare lördagsmorgonens innebandy, kunde jag hämta Johan vid elvatiden, då jag hunnit bli lagom trött.
Innebandy, lite pyssel hemma, avslappnat och lugnt på lördagen. Medan vi sitter och slappnar av framför tv:n, säger så Johan som sitter närmast fönstren: "Glassbilen!" Och han hinner knappt säga färdigt, och dess karaktäristiska melodi spela upp, förrän jag är i hallen och kränger på mig skorna!
Glassbilen parkerar nästan på grannens uppfart, sista huset på vår gata! Wo-hoo!
Jag fick tillfälle att hälsa på grannen Joakim, som också kom ut och köpte glass.

Till kvällen var det så dags att låta testosteronet dominera på Iglatjärnsvägen, då Johan dukade upp för pizza, öl, Jägermeister (fonetisk stavning) och poker för honom och fyra manliga vänner. Elin hade så omtänksamt erbjudit en fristad medan hennes karl fraterniserade med sina jämlikar hos oss, så jag inhandlade lite sushi och mötte upp henne på Filmtajm. Snacka om längesedan jag vandrade runt bland hyrfilmshyllor med målet att faktiskt hyra en film! Vi passade på att prova en film som knappast skulle tilltala våra manliga halvor, men jag tror Elin kan ge en mera utförlig recension i sin blogg! :o)
Det enda jag uppfattade var att Helen Hunt såg väldigt sliten ut, att hon ville ha barn, till slut blev med barn, och så var hon helt plötsligt inte det längre, men så hade hon ett adopterat barn strax innan slutet. Colin Firth var snygg som vanligt, men Matthew Broderick såg lite gammal och småmullig ut.
Vi tjötade hela filmen igenom, varav rätt mycket om graviditet och barn, naturligt nog! :o) I tidigare inlägg frossade jag i alla de åkommor man som blivande mamma kan drabbas av, och oinsatt som jag är, rabblade jag de värsta jag hört talas om. Ett samtal med syster som väntar sin andra i slutet på april, gav mig ytterligare en punkt att tillföra i "att-gruva-sig-för"-listan: Bråck!

Ok, det låter väl inte så illa, tänkte jag när jag hörde att min syster drabbats av det. Anders, hennes sambo kunde inte undanhålla humorn i rösten när han förtydligade exakt var detta bråck hamnat: Blygdläpparna!
Naturvetaren i mig kunde inte riktigt ta till sig detta, utan hakade upp sig på att ifrågasätta hur det fysiskt kunde vara möjligt. Det finns väl inga typ bukhinnor som kan ge vika, eller inälvor som kan "ramla" ut, eller snarare ner där?? Hur kunde det se ut? Kunde hon ha byxor på, eller var det bara kjol som gällde?
Medan Nina förorättat protesterade mot att vi diskuterade hennes kön, försökte Anders förklara nåt med att bråcket orsakades av blod? Blodkärl? Och att det var svårt med stödstrumpa, men en baddräkt á la Borat kanske inte skulle vara så dumt!!
Tydligen är denna form av bråck inte ovanligt under graviditet, men att det brukar försvinna efter förlossningen. Vad skönt. Känns ju betryggande. Då är det bara inkontinensen, förlossningsdepressionen, de söndertuggade bröstvårtorna, stygnen i skrevet och knipövningar med geishakulor att bekymra sig för!

Elins graviditet gjuter dock lite olja på mina upprörda skrämselvågor, då hon "bara" behöver avnjuta dagliga morgonsamtal med Ulrik, tröga tarmrörelser och galna hormoner. Eller är det något hon inte berättat för mig!? :o)

Söndagmorgon vaknade jag till strålande solsken från blå himmel, men med den stora frågan tumlande i huvudet: Varför skaffar man barn? Varför vill Johan ha barn? Varför vill jag ha barn? Varför-skaffar-man-barn?
Är det för att det förväntas av oss som nästa steg i livet? Att vi som alla biologiska varelser lever efter instinkten att föröka oss? Föra generna vidare?
Är det för att alla andra i vår omgivning, vänner och bekanta ploppar ut barn, och man känner att man därför också borde?
Är man inte nöjd med sin tillvaro, dvs känner man att det är något som saknas?
Trots att vi pratat om det tidigare, var jag tvungen att fråga Johan igen medan vi promenerade i solskenet i skogen runt "vår" tjärn. "Varför vill du ha barn?" Tycker du inte vi har det tillräckligt bra, att något saknas? Att du vill riskera det vi har för den påfrestning ett barn faktiskt innebär?
Vi kom fram till att man omfrånkomligt påverkas av omgivningen, det faktum att våra vänner och min syster har och väntar smått. Men likaså den där inneboende känslan av att vilja skaffa barn med den man älskar. Att man har den där svårbeskrivbara längtan efter ett eget barn, en blandning, en "halv-chip-choppare" som Anders säger! :o)
Jag fick (än en gång) vräka ur mig min oro. Förstod han hur jobbigt det är med barn? Hur tillvaron förändras? Ingen mera innebandy när man vill, inga egna spontana "jag tänkte dra med den eller den på det där ikväll", inte självklart med herrklubbar, pokerträffar och whiskeymöten "för att vi alltid haft det".
Jag blottar min egna oro för att han inte ska orka, ge upp och lämna mig där hemma. Men min oro gäller ju lika mycket mig själv. Det faktum att jag själv fruktar de förändringar mina djupt rotade cirklar kommer att orsakas. Jag vill bara försäkra mig om att han verkligen förstår vad barnaskaffande kommer att innebära för honom, för mig, för oss! Själv gräver jag ned mig i värsta tänkbara scenorion, och vad är det för jäkla inställning egentligen?

Jag antar att jag i min pessimistiska natur sätter mig emot den glorifiering och många gånger naiva syn många verkar ha i frågan om barnaskaffande. Att det inte bara är att skjuta barnvagn på stan, vila med babyn på armen likt  "Madonna med barnet" eller trösta "klapp-klapp" när det är lite kinkigt.

Men tro mig. Jag vill faktiskt ha barn! :o)

Igår hade vi också Johans föräldrar på middag. Vi skulle då passa på att planera igenom bröllopet mera specifikt.
Det var det detta inlägg skulle handla om, därav rubriken, men så hamnade jag någon annanstans! :o)
Jag känner dock att ämnet bröllopsplanering behöver ett eget inlägg...