...på föregående lilla inlägg. Jag hade precis betalat räkningarna och hade mat på både spis och i ugnen. Nu sitter vi mätta och trötta framför skräm respektive skärm och tv. Lägger in Oos sexiga mundering från gårdagen, så jag kan dra lite på smilbanden emellanåt.

När jag visade bilden på mig för Oo, glodde han någon sekund. Sedan utbrast han:
"-My preeecious!"
Han har rätt. Jag ser ut som Gollum i "Sagan om ringen"! Men det är en sak om jag tycker jag ser anskrämlig ut. Han ska inte hålla med!

Menmen, Gulingen hämtades efter jobbet, och jag blev drygt 2800 spänn fattigare.

Jag: -Har det gått bra?
Mattias: -Jadå, jadå det har gått bra, men jag har något att berätta för dig.
Jag (suck): -Inte mera dåliga nyheter nu! (Förklarar längre ned)
Mattias: -Nejdå, inget sådant, men du ska vara glad att du är i livet!
Jag (studsar till): -Jaså? Vadå då?

Och så går han iväg och plockar fram en påse där han visar en sorts plastring.
Mina sommardäck sitter på aluminiumfälgar. Dessa kräver en så kallad distansring som man sätter på själva hjulupphängningen för att fälgen ska få ett visst avstånd från "fästet". Mina vinterdäck kräver inte sådana ringar, men nu hade dom lämnats kvar när vi bytte däcken i höstas.
Minns ni omständigheterna? Jag hade fått min andra punktering på en vecka och Johan kom till jobbet med vinterdäcken, så de sattes på i skenet från en ensam gatlykta på parkeringsplatsen.

Jag hade totalt glömt bort dom ringarna, och Oo, visste ju inte om dom! Följden blev att ringarna slets sönder och alla mina däck därmed blev sittande lösa! Nästan som att man inte skruvat in bultarna riktigt hela vägen. Detta samt det kassa hjullagret gav upphov till vibrationerna!
Det är nästan så man kan tro att Gulingen vägrade starta för att hamna hos doktorn så detta skulle upptäckas! :o)

Det var Gulingen. Strax innan jag lämnade jobbet fick jag ett samtal på mobilen. Regionschefen för Elan IT. Han frågade om jag hade möjlighet att komma in till kontoret imorgon, med anledning av de varsel jag säkert hört talas om.
Jag fattade med en gång. Han ville ta allting imorgon, men jag fick övertala honom för att få besked.
"-Du kommer inte bli glad." Sade han bara. Jahapp. Så blev det alltså. Jag klarade mig inte ändå. Jag ryker. Bort från Volvo och Elan. 
Jag ville ha en tid, dvs från och med när måste jag gå? Han ville verkligen inte ta det via telefon, så jag fick till slut fråga:
"- För min eller din skull?" 
- Eh, tja, för din.
- Men jag vill ju veta, det tål jag, och det är ju bättre än att gå hem och grunna tills imorgon!"

Till slut tryckte han fram att han faktiskt inte visste, för de samtalar med Volvo.
Aha. Jag fick ju mitt kontrakt förlängt där innan jul, men de samtalar med Volvo. Deras avtal fortsätter alltså, uppdraget fortsätter, men Elan vill ha in en annan Elanare som varit anställd längre.
Det är i varje fall min (och Christoffer och Helenas) kvalificerade gissning. De blev helt chockade, medan jag nog inte riktigt tog till mig det ordentligt förrän i bilen. Då började tankarna flyga runt i huvudet på mig. Vad händer nu? Vad ska jag göra nu? Nu måste vi vänta med barn, för vem vill anställa en som är på gång och ska skaffa? Får jag något nytt jobb överhuvudtaget? Jag måste fixa a-kassan, hur går det med huset? Jag kommer att vara arbetslös. Jag får ta fler vaktjobb, kanske fler combatpass? Det räcker ju inte långt! Vart ska jag söka mig arbete?

När jag lämnade doktor Seat och styrde Gulingen hemåt, kom andra tankar. Jag försökte se möjligheter istället. Jag är ju öppen för de flesta typer av arbeten om möjligheten ges. Och jag har ju en viss trygghet i min lärarutbildning. Kanske det finns något vikariat någonstans? Det kanske är bättre med vikariat än fast lärartjänst, då man kanske slipper allt det andra, och bara fokusera på undervisning? Kan jag starta eget? Prova en helt annan bransch?

Känslorna och tankarna böljade väldigt upp och ned hela vägen hem. Några sekunder kände man sig ensam, hjälplös, kastad ut i det okända, chockad, ledsen och förbannad. Nästa sekund var det "Jaja, det ordnar sig". Jag vet ju faktiskt inte ännu vad jag kommer att få höra imorgon klockan 16.00, men jag kan nästan lova att jag får veta att jag har en månad kvar på Elan, vilket är ganska ironiskt, då det då blir precis ett år sedan jag började!

Det blir nog en tidig kväll ikväll. Både jag och Oo är jättetrötta. Oo har så fullt upp med alla förberedelser, samt försäljningen av huset. Fotograferingen idag gick visst bra, så bilder kommer nog snart! Han har så mycket att hålla reda på, mycket som ska ordnas med visumansökan, och jag vet inte riktigt vad jag kan göra! Nästa vecka blåser han och Monica upp till Stockholm för att lämna ansökan på amerikanska ambassaden. Jag hade ju först tänkt och velat följa med, men med tanke på dagens vändning, så ska jag jobba varenda kvarvarande dag jag har!

Skit också. Jag trodde verkligen att jag skulle klara mig! :o(