Okej, ni vet de där flickorna som planerat sitt bröllop in i minsta detalj lagom till sin femtonårsdag? De som vet vilka blommor som ska ingå i buketten, till färgen på tärnornas klänningar, som redan sett sig själva vandra upp för altargången med den perfekte mannen, (tills vidare med suddigt ansikte, redo att fyllas ut med den det blir då det är dags)? De som redan formulerat inbjudningskorten och ser de beundrande och rörda ansiktena hos vänner och släkt?
Jag är inte en av de flickorna.

Ni vet dessa blivande män som dras runt av sina blivande fruar till porslinsbutiker, konditorier, kyrkor och restauranger? Som med ömt leende (med tankarna på den pågående matchen) och gillande nickanden godkänner allt som den stjärnögda och entusiastiska bruden visar fram. "Vilka blommor ska vi ha? Rosor eller liljor? Vita eller röda? Kanske både och? Blir det för lite med två färger, kanske vi ska bryta med lite blått? Blir det för mycket älskling, kan vi kanske bara köra rött, kärlekens fäg?" (I själva verket har hon redan bestämt sig)
Han brummar och säger att det nog blir bra, bara du blir nöjd älskling, och hon pussar honom på kinden och fladdrar strålande iväg med honom i släptåg för att komponera menyn till mottagningen.

Jag är en sådan man!
Efter middagen igår fann jag mig plötsligt sittande med stickningen (björnbärsmössa), frenetiskt stickande, medan Johan och hans föräldrar planerade bröllopet i San José. Den tidigare länken, Burke Williams jag visat var visst till det spa där Trevor ordnat valfri behandling åt oss. Själva hotellet heter Valencia och ligger intill sagda spa!

Monica och/eller Trevor hade kollat upp intilliggande möjligheter för mottagning nära kyrkan i San Fransisco, alternativt San José där boendet skulle vara, och de kom fram till att middag och mottagning var smidigast att köra på själva hotellet. När det började fladdra iväg åt olika håll ville Tomas att vi skulle strukturera upp hela bröllopsdagen i turordning. Jag nämnde fotografering, vilket utlöste diskussioner om olika platser som skulle vara lämpliga för att tillfredsställa min önskan att få med Golden Gate i bakgrunden på våra bröllopsfoton. Jag som aldrig satt min fot i San Fransisco kände att jag inte hade mycket att tillföra i den diskussionen, men antog att en anlitad fotograf har stenkoll på de bästa platserna för våra önskemål.

Tidsschemat fortskred. Jag "känner" ju vara Trevor och Johans kusin med fru som var på middag när de hälsade på i julas(?). De är inbjudna, liksom ett gäng andra med anknytning till Johan och hans år där borta. Vi blir alltså ett tiotal som ska äta middag och ha en liten mottagning på hotellet efteråt. Efter ceremonin i kyrkan ska vi åka limousin runt i San Fansisco och fotograferas innan vidare färd till hotellet. Vilka skulle åka med i limousinen?  Efter mottagningen förflyttning till baren en stund innan tårta i "vår" avskilda avdelning. Till baren ska det vara "öppet" för eventuella fler att delta i festligheterna. Vad händer då när det blir dags för tårtan? Ska de få vara med på den? Om fler vill vara med under ceremonin? Hur ska de ta sig från kyrkan till hotellet? Ska det vara avec? Ska vi ha dekoration i kyrkan? Vilken typ av middag? Trerätters eller buffé? "Vanlig" trerätters tyckte jag efter lite tänk, då vi är så pass liten grupp.
Vad vill vi ha till förrätt? Varmrätt? Efterrätt? Kött, bräker jag fram och river upp den decimeter jag stickat hittills (mössan blir för stor).
Vilka kostnader är vi uppe i nu? Undrar jag försiktigt, men det löser sig får jag till svar.

Alla är så angelägna att jag ska vara delaktig, och vänder sig till mig för att jag ska tycka till, men jag vet varken ut eller in. Mat? Att det ska vara gott!
Så kommer vi till att Johan gärna vill ha en fest här hemma också. Jag tycker att hela poängen med att fly landet faller samman, men förstår så väl att Johan vill ha en fest. Han låter mig slippa hela kyrkospektaklet med en tom "brudsida" och fullsmockad "brudgumsida". Han har stor släkt och många vänner som vill fira honom, och jag vill att han ska få sin fest! Jag kan bara inte låta bli att tänka praktiskt. 40 till 50 pers? Har vi råd? Jag känner inte att jag har lust eller ork att planera, förbereda och fixa mat till så många, vilket är det mest ekonomiska. Hur ska vi få plats? Johans förslag att duka upp långbord i huset går bra om vi tömmer ytan på övriga möbler, alla förblir sittande och inte behöver gå på toaletten!
"Vi tar in Fredrik från Panget (pensionatet där Johans föräldrar har god kontakt med ägare och sagda kock), han är ju så duktig, så kan han fixa det!" Vad kostar inte det då? Det viftas undan med att det ordnar sig.
Vi kan ha öppet hus, så det inte blir så fomellt, ställa upp lite bord här och var, smälla upp ett tält i trädgården, jag ska ha brudkläderna på mig.

Jag vet inte varför, och hatar mig själv för att jag inte kan hindra det, men tårarna börjar rinna på mig. Jag beter mig som den otacksamma bortskämda unge jag är! Jag hinner inte med! Ska tänka och tycka om allting, men har ingen aning! Jag flyter med som den bifigur jag är, vilket inte gör mig någonting alls, men jag måste vilja, tycka, tänka, besluta!
Johan blir sårad och ledsen för att jag vill stå i köket och diska på den fest där jag är en av huvudpersonerna, men jag kan inte rå för att jag inte gillar den rollen. Det är en sak att stå i centrum som lärare eller instruktör. Då gör jag ett jobb, och har ställt mig i en situation jag själv valt och tycker om att göra.
När mamma, pappa och Nina skulle gratulera på mina födelsedagsmornar, så gömde jag mig under täcket och önskade att de inte skulle se mig, smög iväg och satte mig på toa, sjönk ned på stolen i skam när klasskamraterna vid ett tillfälle sjöng. Jag skäms för att andra människor slösar sin tid och energi på mig. Skulle en överraskningsfest så som Jeanettes drabba (just det, drabba) mig, så skulle jag skämmas ihjäl, och med hela min viljestyrka kämpa för att upprätthålla god min och spela glad!

Jag borde vara glad, förväntansfull, entusiastisk, engagerad, tycka en massa, vilja en massa, men håller bara med och tänker "Det blir nog bra", och stickar frenetiskt. Johan vill förståeligt nog ha mig vid sin sida på vår fest, vilket är ok. Men tvinga mig inte att vilja, tycka, tänka och besluta! En del blivande brudar skulle drömma om att få göra det, en del skulle inte tåla något annat än dominant självstyre med en nickande småleende blivande make bredvid. 
Men jag är inte som den blivande bruden. Låt mig vara maken, så får Johan vara bruden.

Jag vill gifta mig med min Oo, det är det viktigaste. Fest? Fine, jag är med. Jag nickar och ler åt de strålande ögonen och dras vidare till nästa punkt i planeringen. Säger ifrån om något känns helt galet (nej, jag tar inte på mig ljusblå kravatt!), och glädjer mig åt de andras förväntan och engagemang. Att den ekonomiska biten "löser sig", trycker jag undan, protester är ändå meningslösa, trycker undan tacksamhetsskulden som växer sig större. Glädjer mig åt att få bli Johans fru, tänk, hans fru, hustru! Att Johan ska bli min make! Det är det viktigaste för mig.