...med ärenden ganska konstant hittills, vilket är kul!
Jag äter m&m:s i ett, trots att jag egentligen inte vill, men det är ju omöjligt att låta bli! Ännu ett i-landsproblem: Okynnesätning!

Nu har jag fixat så jag får köpa en rulle sådana där fruktpåsar som tex Ica-butikerna har. De är perfekta när man ska tömma kattlådan, med sin vida öppning och handtag som kan knytas igen. Nu har jag gjort slut på den rulle jag hade, men det har inte varit så självklart att få tag i en ny! Ica Maxi i Mölndal sade nej, Ica Kvantum i Lerum sade nej, och Ica Maxi i Angered likaså. Tydligen är det de små lokala affärerna man får vända sig till för lite personlig service, för Ica Gunnilse som jag nu pratat med, tyckte inte det skulle vara något större problem!
Han visste inte vad han skulle ta för den, så jag tipsade bara att Ica i Stenungsund låtit mig köpa en för en tjuga. Vi får se om de är lika generösa i Gunnilse, då den killen chansade på max en femtiolapp.
Ska svänga förbi på hemvägen, då han förhoppningsvis lämnat en rulle till mig, med pris!
 
På vägen till jobbet imorse, började jag tänka på däckstrulet jag hade med Gulingen i höstas. Två punkteringar inom en vecka, och hur snäll Oo var som direkt efter jobbet, hämtade vinterdäcken och kom ut till mig på Torslanda och bytte allihopa! Hur hade jag gjort om jag inte haft Oo? Hur gjorde jag när jag var singel? Jag har ju inga nära vänner här nere som jag kan ringa till. Att jag sedan är så stolt att jag knappast skulle ringa någon om jag så hade, är ju en annan sak...

Jag har ju haft turen att inte åka på punktering när jag varit singel, men vad hade jag gjort? Tja, knatat till bihandlaren och köpt ett nytt däck? Ringt bägaren? Tagit bussen och funderat ut något sätt att lösa problemet?
Samma sak när jag och Johan skulle till Ikea och vi eventuellt skulle handla så pass stora grejer att det inte skulle gå in i våra bilar. För mig var det självklart att vända sig till deras hemkörning. För Johan var det självklart att vända sig till familjen. Jag har svårt för det där. Det känns så fel att be om hjälp, nästan förnedrande. Det känns som man utnyttjar andra och blir satt i skuld, och det gillar jag inte! Hemkörning var ju den klart enklaste lösningen. Jag betalar, ni utför! När jag var singel var det ju det enda självklara alternativet. Soffa och säng levererades hem i god ordning, klappat och klart! Ett tydligt utbyte av varor och tjänster.

Jag inser hur enkelt det är att bli bekväm. När jag nu har Oo, och hamnar i sådana där situationer som punkteringen, så ringde jag ju honom med en gång. Jag ringer för att be om råd, vad ska jag göra nu? Inte sjutton hade jag någon att ringa när man var själv, då var det bara att bita ihop och ta tag i problemet!
Oo har blivit min trygghet, men ger mig dåligt samvete när han ställer upp och kommer till min undsättning, samtidigt som det känns så himla bra. Skruvat va? Jag suktar efter och behöver en trygghet, men kämpar samtidigt så benhårt för att behålla min självständighet och mitt oberoende. Jag måste finna mig i tanken att man faktiskt kan vara beroende av en annan person, utan att för den delen förlora sin självständighet. Att man måste kunna lita på andra människors goda vilja, och inte förvänta sig krav på gentjänster. Det känns bara så fel, upp-och-ned-vända världen! Så istället för att försöka förstå den, undviker jag den. Det är ju så mycket enklare! Men så har man hamnat i en familj som inte accepterar ett artigt nej tack, så jag får ju antingen ändra min världsuppfattning och lära mig stå på huvudet, eller fortsätta skämmas över att ta emot och känna skulden växa. Båda alternativen är lika jobbiga!

Uurk, inte mera m&m:s nu!!!