Närmare än så här kan jag inte hem efter jobbet igår. Gulblink i trafikljusen mellan Angeredsleden och Gråbovägen medförde låång och låångsam kö för att komma ut i T-korsningen. Insåg att det bara skulle bli att stressa hem för att vända i dörren, så till doften av nyfriterade chips, vände jag och körde mot Stigs Center där jag stämt träff med Staffan för samåkning. Eftersom jag aldrig varit på kamratgården som ska ligga ute i skogen mot Skatås till någonstans, tyckte jag det var smart att samåka.

Jag tankar Gulingen och drar till träffpunkten, McDonalds, men är så hungrig att jag inte kan motstå. Pluggar lite combat och behöver inte vänta så länge innan Staffan kommer. Vi hämtar upp Peter vid Ramberget och jag får en stund senare besöka IFK:s högborg, som verkligen ligger mitt ute i mörka skogen. Jag ser inte mer än två låga, i mörkret barackliknande byggnader. Senare får jag höra att det finns både gym och inomhushall med mera. Tommie, säkerhetsansvarig och vår chef tar emot tillsammans med IFK:s ordförande vad han nu heter, och jag får en mugg snäll, varm och god glögg i handen. Vi kommer lagom till de säger "varsågoda", och Janssons, sillen samt laxen är gudomligt goda!
Musten är ny för mig, och förutom att den skummar så nåt vansinnigt, är den riktigt god! Kanske för att den blir lagomt avslagen så som jag gillar den, när den skummat färdigt och blivit drickbar!
Vi ordningsvakter som är där är en minoritet. Publikvärdarna dominerar, men där är också sjukvårdarna, några supporterpoliser och spelare från A-laget. Jag hör dock att många av publikvärdarna är besvikna för att det inte är fler från laget där. Värdarna tjänar bedrövligt dåligt på alla de timmar de jobbar på matcherna, men de gör det ju för sin älskade klubbs skull, och hade därför tyckt det varit snyggt om hela laget varit där, vilket ur deras synpunkt är förståeligt. En äldre värd som tydligen jobbat i många år ska sluta, och får som tack en signerad spelartröja och "diplom". Många i rummet blir avundsjuka för den tröjan! Istället får de nöja sig med uppskattande små tal från chefen Tommie, huvudbossen vad han nu hette, samt A-lagets tränare vad han nu heter. Ja, jag är jätteinsatt i IFK...

Lars och Åsa, vakt vs värd. Lars hade tittat igenom bandupptagningarna från bråken på SM-finalen och då faktiskt insett hur mycket slag och sparkar han fick ta. Han och jag hamnade ju ensamma på läktaren där ett tag, men där klarade han sig bättre, kanske just för att det bara var vi två. Det är lättare för en mob att vara kaxiga och aggressiva när de har fler framför sig, eller snarare emot sig som de uppfattar det.
De flesta bryter upp ganska tidigt, bara ett fåtal ska fortsätta kvällen på stan, så efter "klapputdelning" lämnar jag och Staffan trevligheterna. Huvudsponsorn ICA har bidragit med goa fleecetröjor som jag tycker är toppen att ha, medan Oo via mobilen på vägen hem hävdar att den blir bra att stoppa i kaminen! Den där IFK-GAIS hatkärleken är ganska gullig tycker jag. Just de två Göteborgsklubbarna må ha en hel näve i ögat på varandra, men när IFK spelar final, hoppas GAIS:arna ändå (i det tysta) på att Göteborgslaget ska vinna. "För ett Stockholmslag kan det ju inte bli!" Så länge det är på den nivån är det charmigt och lagom gemytligt. Men när det spottas, hotas, svärs och ska till nävar, då har stödet för sin klubb tappat proportionerna och det blir bara tråkigt, pinsamt, meningslöst och totalt onödigt.
Apropå onödigt, hoppas jag att kravaller och sådant uteblir nere i Köpenhamn i samband med klimatmötet. Men i morse kunde jag inte låta bli att fundera på alla dessa toppmöten där en hög höjdare med sanslösa löner, äter och lever lyxliv medan de konfererar om hur de ska kunna hjälpa svältande länder och stävja miljöförstöringen. Är det bara jag som tycker dessa höjdare är hycklare av gigantiska mått, och tvivlar på att de har uns av förståelse för hur det är att leva på existensminium, i ständig otrygghet eller ens vara föredömlig och köra en liten elbil, eller ta tåget till sina flashiga tipptoppmöten? Alla dessa limousiner, privatflyg och lyxigt leverne de avnjuter på skatte-betalarnas bekostnad, det är väl om något, vansinnigt onödigt? Jag hoppas de själva inser ironin i det hela, och har lite vett att skämmas. Men det vore väl som att hoppas på att jag ska komma i ett byxor av storlek 38, för att inte tala om 36 igen!