Det verkar som alla delar av landet får snö utom Göteborg. Hur orättvist är inte det? Det är snökaos, bilar som kanar av vägen, kör fast, förare som svär så det osar och bussresenärer som fryser - varje år. Och vi norrlänningar skrockar skadeglatt och flinar åt sörlänningar som aldrig lär sig - varje år. Men så är vi också uppvuxna med vinterföret under däcken längs en huvudgata med en handfull rödljus och fyrvägskorsningar och typ femtioelva hundratusen färre trafikanter som konkurrerar om utrymmet. Men det hindrar oss inte från att skaka på huvudet  och fnissa lite åt de feta "Snökaos"-rubrikerna i tidningarna.
Något annat som vi dock alla aldrig verkar lära oss, är att undvika sista-minuten hysterin innan jul. Oo stod parkerad och klar vid sitt jobb mitt i stan, så min middagsidétorka fick mig att föreslå att jag skulle komma in dit till det bredare matställesutbudet. Vägen till garaget där jag också skulle få plats, medförde inte körning rätt in i den värsta trafiksmeten, så jag tyckte det var en rätt bra idé. Jovars, om man inte kör fel och hamnar i Götatunneln, och måste svänga av vid Centralstationen, inte hittar tillräckligt bra för att fatta att jag kan ta vänster direkt och vända tillbaka, utan hamnar med Gulingen på vägen in mot Nordstan!
Julen verkar ta fram både det bästa och sämsta hos folk. Omkring mig i den täta snigeltrafiken tutas det, viftas med nävar och sker fula inklämmanden mellan bilar för plötsliga filbyten, (inklusive ett av mig när jag som vanligt upptäcker att jag står i fel fil och därmed blockerar ett helt körfält från att kunna köra när det blir grönt). Jag smittas av stressen och min hjälplösa fastlåsning bland bilarna och svär åt min oförmåga att hitta i den förbenade stan, låter mig bli sur och cynisk över de hysteriskt stressade människorna som kämpar och sliter för något som ändå är så överskattat, och irriterar mig på alla dessa bortskämda människor som i alla fall verkar ha en jul att fira, till skillnad från alla de vilkas liv skildras så träffande i Stadsmissionens filmer jag lagt ut här tidigare. För att inte tala om de som stressar, sliter och bråkar för att under en kväll få skina i falskhetens ljus och låtsas som att allting är bra. Blä.
Efter min helomvändning vid Nordstan och snigelfart tillbaka över Götatunneln kommer jag till slut fram till garaget där Oo väntar. Parkeringsfickorna är otäckt smala, och ska helst backas in i. På den fronten har jag inga som helst problem att slänga "kan-själv"-syndromet genom fönstret och överlåta Gulingens ömma lack i Oos händer.
Hade jag gjort det själv hade det väl tagit en kvart, men nu kunde vi istället snabbt vara ute i isvinden och gå Kungsgatan ned i jakt på mat.
Hittade snabbt Targaz med ett intressant erbjudande på gatroparen i porten. Det var riktigt gott, men portionen hade kunnat vara liite större. Nu blev man inte proppmätt, vilket i och för sig kanske är bra. Hann slappna av och småprata en stund innan vi fick bege oss ut i kylan igen. Det var riktiga sådana där otäcka "tränga-in-i-märg-och-ben"-vindar igår! Shit alltså, om det ändå ska vara så förbenat kallt, kan man väl få ha en fetmassa snö åtminstone!?
Medan Oo tog en (O)osmart väg till sin innebandy, åkte jag till Sisjön för att känna på nya koreografin. Det är rätt fräckt att ha en sal för sig själv med monstruös ljudanläggning där man kan köra så fönsterrutorna skallrar och svetten ryker. I och med att musiken är så grym, får man nästan samma kick som när man röjde på dansgolven för tre livstider sedan!
Koreografin sitter sådär, så fler genomgångar behövs, men det var gott att få känna på den ordentligt.

(Min fine Oo!)

Jag var hemma lagom till "Kniven mot strupen" och fick se lite välbekanta bilder från Lindome! Kändes ganska bra att man inte åt där någon gång, men nu blir man ju lite nyfiken på att prova det. Oo som kom hem senare var på att göra det någon gång, kanske idag? Vi hade eventuellt något på gång med Andreas och Elin, men då han åkte på magsjuka i förrgår brukar man inte vara så pigg, men vi får väl se. Apropå våra kära vänner så fick vi vårt första julkort igår! Tack!
Så ställs man, igen inför dilemmat skicka eller inte. Tänk om man inte skickar till den, och så får man ett av dom? Eller man skickar och så får man inget tillbaka? Då känner de sig pressade att skicka nästa år, så då måste man ju helgardera och skicka ett igen, trots att man kanske inte tänkt det. Man vill egentligen inte skicka alls, men så får man ju av dom. Och så är det ju alltid dom som ju faktiskt kanske vill ha ett julkort, vilket av någon anledning överrepresenteras av  seniorer. Ack ja i-landsproblematik!
Oo är, liksom till julklappar anti julkort, vilket jag till viss del kan hålla med om. Men vill han inte att jag ska skicka till farbror Olle? Eller alla andra som han tjatar om att jag ska vara bättre på att bibehålla kontakten med? Då blev det plötsligt skillnad, så jag hamnar ändå i det där "skickar-för -den-goda-sedens-men-också-helgarderingens-skull"! Lugnast så, är ju ändå lite småtrevligt och kostar så lite. Men egentligen: Varför?!
Ett år fick jag ett julkort underskrivet med ett namn som inte sade mig någonting! Vem? Vem? Veeem? Den är jobbig och framför allt pinsam! Säkert med flit, en människa som skickar ut julkort till okända människor med enda syfte att sätta myror i huvudet på dom och orsaka själakval. Höhö, nästan lite kul!