Jag studsar högt, men inser redan i luften att det är måndag och en snabb blick bekräftar att klockan är 15.00.
Test av de där "dags-att-slå-på-radion-och-lyssna-om-något-miljökatastrofigt-signalerna". Jag har hört dom förut, ända sedan jag var liten. Vår indiske kollega blev nästan lite nervös första gången han hörde dom, så vi fick förklara:
"-If there is a huge master disaster the siren calls out, so everybody knows and can run upstairs on a high roof so they might see what happened. And also take deep breaths. Sort of."
Jag har som sagt hört den sedan barnsben, men jag har nog aldrig befunnit mig strax under en! Av de vibrerande fönsterrutorna och dammet som virvlar runt att döma, har vi en av tutorna på vårt tak! Inte de där fjärran signalerna med smått vemodig klang som man kunnat fantisera ihop till en ensam mistlur i ett dimmigt sund, nej totalt oromantiskt brölande som fick vår indier att oroligt snegla mot trapphuset innan vi lugnade honom med att det bara var ett test. Denna gång också.