Det hade inte varit så dumt om min KC (konsultchef), bara vräkt upp det löneförslaget rakt upp och ned! Men nej, en sådan lön är ju bara att mota tillbaka till drömhörnan.
Jag fick en liten lista med hållpunkter där jag skulle bedöma mig själv från 1-4. Så som initiativförmåga, engagemang, kompetens osv.
Jag tyckte faktiskt jag klarade det riktigt bra, och vågade lyfta fram det som jag själv ansåg befogat hos mig själv. Hon erkände att de faktiskt klantat sig rejält, och inte haft en större susning om hur mitt uppdrag såg ut, utan sparkat mig först och kollat sen. Hoppas detta ger genomslag vid nya lönen! I slutet av maj ska det vara klart, så förhoppningsvis får jag ett trevligt besked efter resan!

(Tack Christina Alvner, för att jag fick använda din härliga bild!)

Visst är bilden bra? Jag googlade "lönesamtal" för att få fram en ångestfylld figur som skulle svettas framför chefen, men denna gillade jag bättre! Kände mig dock nästan mer som "chefen" ser ut i bilden! :o)

Varför ska det vara så svårt att motivera för sin arbetsgivare en välförtjänad lön? Varför har man tendens att hellre böja på nacken och nästan be om ursäkt för att man vill ha lite, bara liite mera betalt? Man vill ju inte verka girig gudbevars! Är det bara jag som tror att denna överdrivna självutplåning i större utsträckning sker hos kvinnor? (Lundby-Wedin undantaget!)
Jag är dock som sagt nöjd med att jag faktiskt vågade säga att jag tyckte jag gjorde ett jäkligt bra jobb! Många "jag" i den meningen. Och jag som satte en fyra på min förmåga att uttrycka mig väl i tal och skrift!