Den vanliga filtallriken kvart i sju denna morgon. Skjutsade Johan till jobbet och hämtade Christoffer på Frölunda torg. En ombyggnation fick mig att kringelikroka förbi mitt mål, för att sedan vända och föra tillbaka mig till utgångspunkten! Suck.

Han hade tråkiga nyheter. VolvoCars går ju sådär bra nu, och ingen har väl missat att stora nedskärningar är på gång.
Christoffers fru jobbar "på golvet", och de hade fått ny information. Tidigare har det beslutats att ca 600 måste gå, nattskiftet. Nu är den nya siffran 1200! Inte säkert ännu, men de har förvarnats, och hon kan bli en av dom.

Senast igår när jag flöt in i motorvägens morgonpuls, reflekterade jag och förundrades över denna ström av människor som ska iväg till sina arbeten. Alla har ett mål, alla på en gång. Jag följer med strömmen, är en del av den och ser alla bilar svänga av och spridas över Torslandaområdet som blodkroppar i kroppens livsviktiga ådersystem. (Oj, djupsinnigt!) Vi kliver ur och knatar till våra arbetsplatser med matlådorna i högsta hugg. Åtta timmar senare strömmar vi ut ur byggnaderna, hoppar in i bilarna och återgår i flödet tillbaka till våra hem. Är det inte fashinerande?
Detta är ju långt ifrån en självklarhet för alla människor. Att ha ett arbete att gå till varje dag. Vi kan klaga och gruffa, önska att vi kunde ligga kvar på morgonen, och känner oss alltid lika nöjda när fredagen närmar sig sitt slut. Men visst vill vi ändå ha det så?  Tänk de som vill vara en del av denna samhällspuls, men inte kan eller får? Inte kan känna den primitiva tillfredsställelsen av egna intjänade pengar?

Tillfredställande med arbete och lön, men de förbaskade matlådorna är lika tråkiga ändå! När nu frysen gapade tom, gjorde jag slag i saken och gjorde två rejäla matlagningsinsatser igår medan Johan spelade innebandy! Medan Combatmusiken dånade ur högtalarna omvandlade jag ett och ett halv kilo falukorv till middag och åtta matlådor med korvstroganoff. Sedan körde jag dubbla satser Chili Con Carne! Skåda lådorna!!

Johan har olika stora armbågar.
Av någon anledning producerar den högra överdrivet mycket ledvätska, så nu käkar han små röda tabletter (väldigt pliktskyldigt), för att dämpa detta. Tydligen ska det inte vara någon fara, och låter man bli att slå honom mitt på armbågen, så besväras han inte nämnvärt.

Inatt hände det igen... vi vaknade till Fiahulkanden, två gånger. Jag noterade någonstans i sömnförvirringen var hon befann sig, så man inte skulle få en otrevlig överraskning under foten på morgonen, och somnade om. På morgonen klev man försiktigt ut ur sovrummet, noggrant spanande efter kräk. En lokaliserades snabbt, men var sjutton var den andra? Detta brukar vara synnerligen oroväckande, då man inte vill riskera att hitta den upptryckt mellan tårna.
Till slut. Fia hade för en gång skull (antagligen inte av omtanke för oss), placerat den andra på en tom påse Johan lämnat på golvet. :o)

Det blev inget Frölundapass idag igen. En annan tjej hann före, vilket kanske var lika bra. Det blir kanske lite väl tight att hinna käka och till bion. Vi ska se Wall-E!