Jag vill ha blommig falukorv till lunch...
... INTE! Torka i matlådeutbudet innebar att jag nu ätit korv stroganoff för tredje dagen i rad. Och vad har jag kvar i frysen som enda alternativ? Mums med korv stroganoff!
Nej, Johan skulle nog påbörja en middag á la storlek för matlådor idag, så kanske börjar han också känna korvbitarna komma ut ur öronen? Dock käkade han faktiskt på Mac Donalds idag fick jag höra (tveksamt bättre alternativ, men ändå!), så jag kanske också fuskar och kör en köpe-lunch imorgon! Då är det ju ändå fredag!
Vår granne i Piteå har dött, till en följd av tungt alkoholmissbruk. Detta har återuppväckt lite tankar jag haft från och till genom åren: Att på ren måfå börja rensa skallen på minnen från uppväxten. Sådana som bitit sig fast av ena eller andra anledningen. Inte en orgie av självömkan och elände med alkoholiserad mamma och pappa, vilket jag är rädd att det skulle uppfattas som, utan bara för att "tömma systemet". Som en form av självterapi?
Men varför i en allmän blogg, och inte i en egen privat ordbehandlare? Det är nog det som skulle vara en del av själva "tömmandet". Att det inte är något fult, ingenting fel, ingenting att skämmas för. Kanske skulle det kunna fördömas av somliga som att man blottar privata angelägenheter, "svärtar ned" mina föräldrars minne, sårar närstående. Men det är ju inte det det handlar om!
Man kan också ifrågasätta meningen med det, då det tillhör det förflutna. Och jag är ju verkligen en sådan person som ogillar att "gräva i det förflutna" och kan tycka det vara slöseri med tid. Det är ju gammalt, passé, historia, ingenting att göra åt! Likväl kan tankarna komma ibland när man minst anar det. Minnen, reflektioner, tankar.
Jag vet inte om det är värt att gräva i det som varit? Men varför kan jag då inte bara släppa det?
Här blev det lax 3 dar i rad-inge vidare det heller.Så fuska du med köpemat en dag hade jag med gjort om jag hade haft nåt ställe o handla på i närheten-men vi har så kort rast att det hinns inte iväg o både handla o äta.
Jag tycker inte det är vare sig fult,fel eller nåt o skämmas för o rannsaka sina minnen lite mer så här öppet i en blogg-man behöver inte nämna namn o platser öppet-den som känner igen sig gör det givetvis om de känner dig personligen men de flesta har inte en susning om vem man talar om-
Jag personligen tycker det är otroligt skönt att bara skriva av mig då o då-kanske jag är för utlämnande o personlig ibland-men sån är jag.
Jag har bearbetat mycket genom text.Nu senast nådde jag ju min man bara genom o skriva ner vad jag ville ha sagt i ett brev till han-att ha talat med honom hade varit som o tala med en vägg.
Ibland är texten ett bra sätt o få ord på vad o hur man känner-man finner många svar på saker o ting genom o se sin egna text sen.
Tycker jag alltså-men det är säkerligen olika för oss alla.
Ha en trevlig helg//marita
Ja, det är inte så dumt att ha tillgång till ett matställe ibland. Inte så ekonomiskt dock :o)
Visst är vi alla olika, men jag håller med dig i att skrivandet också fungerar för mig. Jag har skrivit dagbok till och från nästan hela livet, men aldrig "vågat mig in" på det riktigt personliga som inkluderar mina närstående. Man är ju så hårt formad att alltid "hålla fasaden" utåt, men varför är det egentligen så viktigt? Så många bördor som säkert blivit lättare att bära om man vågat vara öppen och inte stängt inne alltihop?
Nej, "rensa systemet" kan nog vara nyttigt! :o)
Eftersom du inte kan släppa tankarna på det, så finns det nog ett behov för dig att skriva/prata om det förflutna, även om du är "en person som ogillar att gräva i det förflutna". Men att bearbeta det som varit kanske kan ge svar på frågor om hur man själv är, och kan hjälpa en i framtiden så jag tror inte det är fel. Och som du skrev - det är inget fel, fult eller något att skämmas för och det kan säkert hjälpa andra på vägen.
Kram Elin
