Oups! Fick en påminnelse att jag ska utvärderas på mitt combat-pass idag! Jag hade skrivit upp nästa vecka, och har nu lappen jag fyllt i liggandes hemma! Tyckte jag var så smart och skrev den tidigt för att ha det gjort. Typiskt.

"Instruktörsskalan 1-10

Var befinner du dig idag?"   Öh...
"Var vill du ligga?"  I sängen...?
"Vad krävs av dig för att komma dit?"  Åka hem?
"Vad hindrar dig att vara där?" Öh, ingenting egentligen, men jag är en pliktskyldig konsult!
osvosv...

Jaja, lär väl få hjärnsläpp eller något så de plockar av mig licensen och bannlyser mig från att ens komma i närheten av Sportlife igen. Rackarns, nu börjar jag känna mig skitnödig!

Får koppla bort kvällens utmaning, och ta upp det tankesprång jag fick medan jag tuggade i mig pastasalladen. Av någon anledning kom jag att tänka på mitt besök i en frikyrka jag gjorde för...öh, tre år sedan? Jag har alltid mer eller mindre fnyst åt alla religiösa inriktningar och ifrågasatt hur människor kan slösa både tid och pengar på en tro! Dock har de gott fått göra det om de nu velat, bara de låtit mig vara i fred. Min goda uppfostran och oförmåga att säga nej har dock hindrat mig att slå igen dörren i ansiktet på de representanter som ringt på för att "upplysa mig". Jag har tagit emot broschyrer med en välvilligt intresserad min, för att sedan förpassa direkt i papperskorgen. Vilket slöseri med skogen!

Hur som helst, så dejtade jag en kille som var både troende och aktiv. Han respekterade mitt totala ointresse och jag respekterade hans tidsslöseri (förlåt, jag kan inte låta bli!). Jag följde dock med på ett möte av ren nyfikenhet. Fanns det verkligen sådana som sträckte upp händerna i skyn och ropade "Halleluja"? Eller talade i tungor? (Vad sjutton det nu är för något).
Han tog mig till ett ställe mitt i centrala stan (jojo, kyrkorna vet att mjölka vilsna människor!)
Medvetet hade han valt en församling (så kallas det va?), som skulle vara "lagom för mig" (?). Jag tror det var Vineyard eller nåt sånt.
Det började ganska beskedligt. Inte så jättemycket folk, men blandade åldrar, från tonåringar och barn i föräldrars sällskap, till äldre herrar och damer. Några ungdomar gick fram och sjöng. Text visades med projektor så det inbjöds till allsång. Vi satt nästan längst bak nära utgången, och jag kikade runt med liknande nyfikenhet som jag känner igen när jag nu besökt både Ullevi och Skandinavium.
Det blev inga hysteriska massutrop av den typen man sett på tv från diverse sektliknande tillställningar. Det räckte med en kvinna som plötsligt ställde sig upp, sträckte upp armarna, lämnade sin bänkplats och gick fram i mittgången. Och tror ni inte hon gav upp ett "halleluja" också?
Några fler visade liknande tendenser allt eftersom sången fortgick. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, men det blev det sistnämnda. Ett överväldigande känsla som jag inte kan beskriva närmare än sorg kom över mig. Det var så tragiskt att se dessa människor så lurade! Jag kan inte förklara det närmare. Vi lämnade platsen, och mitt sällskap ville förstås veta varför mina tårar rann, men inte kunde jag svara på det! Han ville dock inte ge sig, och trodde väl kanske att min reaktion var av det positiva slaget. Jag tror han blev lite sårad när jag till slut sade som det var, men jag kunde heller inte ljuga och låta honom tro att jag grät av lycka!

Men egentligen, egentligen, vad är det för skillnad på att lägga tid, pengar och engagemang på en, för mig fiktiv gud, eller tid, pengar och engagemang på ett låt oss säga fotbollslag? Kan man inte dra ganska tydliga paralleller dem emellan? Det läggs ofantliga pengar, det sprids både glädje och våld i dess namn, människor får en tillhörighet, en identitet, en bekräftelse i dess sällskap. Så många människor behöver detta i större eller mindre doser, och lika många kan hålla en nykter distans till dess i många fall extrema periferier.
Min poäng är alltså att jag ska vara försiktig med att döma ut dessa olika trosinriktningar. Det jag däremot kan döma ut, är de mera sektliknande "församlingar" som manipulativt och utstuderat snärjer svaga personer utan den psykiska styrkan att stå emot och se objektivt på det som de faktiskt gör. Det är fruktansvärt hur målmedvetet och skickligt de hittar personers svaga punkter, utnyttjar och bearbetar deras vilja till en annans! Till och med den starke kan de få att vackla! Otäckt är vad det är!