Längesedan!
Ute är det: Mörkt och konstant regnande
Inne är det: Varmt och gött, med Fia intill och Johan knapprande vid sin skärm.
Spelar: Nordmans "I lågornas sken" via svt:s webbsida. Den är ju grym!
Hej å hå, det var verkligen ett tag sedan nu, och mycket har hänt! Jag läste igenom mina inlägg, och inser hur körigt man faktiskt haft det senaste året! Senast jag skrev var inna jullovet. Lovet som inte blev så mycket lugn och ro faktiskt, men riktigt kul ändå! Kap Verde, Köpenhamn och Sälen! Bilder finns på min hemsida att beskåda. Jag har inte orkat skriva till bilderna ännu dock.
Sedan var det "duns" tillbaka till jobbet och verkligheten igen. Det tog inte många dagar innan jag kände att sportlovet inte kunde komma fort nog. Så en torsdag, dryga veckan innan det efterlängtade lovet började dagen med ett möte med Stöd- och utvecklingsteamet från kommunen. De är ett team utformat enbart för att hjälpa till med ungdomar som behöver det. Mitt jobb är inte psykolog, förälder eller kurator. Vi lämnar över till "högre ort" när vi behöver hjälp, men responsen därifrån har alltid varit obefintlig. Till slut insåg tom dom att det inte gick längre och en ansökan till detta Stödteam fick fyllas i av mig och skickas. Hur mycket tilltro jag lagt till dessa insåg jag nog först efteråt, för det tog dryga timmen av vårt möte innan jag insåg att hon inte alls var där för att hjälpa eleven. Hon var bara ett samtalsstöd för mig! Så att jag själv skulle kunna komma på nya idéer för att hjälpa eleven! Ett betalt bollplank alltså! Jag fattade ingenting. Hon hade ju utbildningen och kunnandet för hur man skulle hjälpa, och komma med konkreta råd och tips!?
Istället fick man i ansiktet att "man måste ju se till att skolböckerna är med på lektionen först och främst"...Jag trodde inte mina öron. Menade människan allvar? Hela arbetslaget har ju inte gjort annat sedan årskurs sju, att försöka hitta och pröva olika metoder för att hjälpa, men utan resultat, och därav överlämning till elevvårdsteam som inte lett någonstans! Jag är uppenbarligen en vuxen som eleven fått väldigt mycket förtroende för, så jag betyder mycket för denne...tack, lägg ännu mera last på min ansvarsbörda!
Glad i hågen över hur nyttig hon varit, bokade hon in fler möten, ända till sommaren med mig där vi skulle "bolla" med varandra. Jag bara nickade och visste inte vad jag skulle göra.
Mattelektion strax efter, tätt följd av ännu en lektion, och då fick jag frågan av kollegorna hur mötet gått. Förväntansfullt väntade de på kunniga och konkreta mål denna specialpedagog satt upp. På eftermiddagen väntade arbetskonferens och det månatliga besöket av elevvårdsteamet, där det var tänkt att jag skulle presentera de braiga råden från Stödteamet. På något sätt sjönk det väl in för mig eller nåt, att jag inte hade det minsta att presentera, att min elev och föräldrarna som väntade på hjälpen och svaren från teamet inte skulle få ett dyft!
Jag bara rasade totalt! Tårarna bara forsade, och nästa lektion fick eleverna klara sig själva. En kollega fick starta upp dom. Jag klarade helt enkelt inte av att upprepa de meningslösheter "Stöd"teamet sagt på den kommande konferensen, så kollegorna skickade hem mig. Jag var så djupt besviken, liksom mina kollegor.
Dagen efter kom Johans vän Trevor på besök med sina två flickor. Jättetrevlig kille och underbara flickor, men förberedelser och stök som tvingade mig att skjuta undan jobbet. Till detta hade jag strax innan också fått reda på att Johan förtigit saker för mig igen...bara att trycka undan. Är så skör att jag gråter för minsta lilla. Vi har bjudit hem Johans föräldrar och bror med familj, och jag börjar gråta under förberedelserna när grädden stänker då jag vispar! Jag bävade inför måndagen, allt inom mig skrek att jag inte ville dit. Men hemma var det full rulle med gästerna som jag inte heller hade energi för, så det var ett val mellan pest eller kolera.
Måndag och mentorstid. Rektor Henrik möter upp efteråt och frågar när vi kan boka in ett möte för att diskutera eleven. Allt skriker inom mig: "När då?" Jag har ju inte tid! När ska jag klämma in det också? Jag bryter ihop igen, och kan inte stoppa det. Det är helt sjukt, jag bara gråter och gråter. Henrik lotsar mig till vårt fina vilrum, en steril vitmålad vindscell med en gammal soffa där jag bildar en sjö på golvet. Jag fattar inte att det är jag som sitter där, hela situationen känns helt overklig. Jag kan inte åka hem, för jag orkar inte hålla fasaden och vara käck inför gästerna. Jag finner det otroligt skönt att bara sitta där uppe och glo på den vita väggen. Jag erbjuds att få vara hos kollegor där det är lugn och ro, eller sova hos Johans föräldrar. Men det skulle ju kännas så fel! Plikttrogenheten och värdinnerollen sliter på mitt samvete.
Några timmar senare står jag med rödsvullna ögon i bokhandeln och använder presentkortet vi anställda fick i julklapp. Jag möter upp Johan och co på Lek och buslandet, men sitter och läser medan de busar runt. Det är skönt. Kvällen går sådär, skäms för att Trevor måste be flickorna att ta det lugnt med mig, men jag gråter för ingenting. Tisdagen åker jag hemifrån för att bara vara någon annanstans, läser och strosar i Mölndal. Tillbringar kvällen med Johans mamma Monica. På onsdagen följer jag Trevors till Landvetter.
Jag är sjukskriven i tre veckor. Henrik ringer för att kolla hur jag mår. Han förbjuder mig att logga in på jobbmailen och jag bryter samman för det! Han säger att mitt mentorskap ska överlåtas åt någon annan för att skona mig, och jag bryter samman för det. Vilket oerhört svek mot eleven!
Jag promenerar mycket. Jag läser mycket. Tankarna rullar runt, runt. Tankar på nytt jobb mognar och övergår till handling. Jag slits mellan det dåliga samvetet att lämna eleverna mitt i terminen, för att inte tala om mina mentorselever!
Till slut kontaktar jag Johans pappas kontakt på Manpower. Ombeds att maila min CV. Två timmer senare ringer ett företag och vill träffa mig. Två veckor senare skriver jag anställningsavtal och jag åker till jobbet och säger upp mig.
Detta är förra torsdagen. På måndagen berättar jag för eleverna. Skitjobbigt! Några blir väldigt ledsna, och jag hör själv hur jag darrar på rösten. Senare under veckan får jag en underbar vårbukett och ett bamsestort påskägg proppfullt med godis av några nior! Jag börjar gråta. Några föräldrar mailar och beklagar att jag ska sluta, eleverna klagar och vill ha mig kvar. Det känns bra med bekräftelsen och uppskattningen, men jobbigt också. Jag gör ju ett bra jobb, jag älskar undervisningen! Varför lämnar jag detta då? Men jag har insett att vågskålarna inte väger jämt längre. Jag måste återfå distansen och förmågan att inte engagera mig för mycket i jobbet. Som kollegorna sade: "Du kan inte rädda alla". Nej, jag vet, det kan jag inte, och det är inte heller mitt jobb. Men hur kan man låta bli att inte engagera och bry sig? Jag vill inte vara en sådan lärare där eleverna många år senare säger: "Jag mådde så dåligt, och det var många som såg det, även lärare, men det var ingen som brydde sig".
Jag inser dock att mina kollegor som klarat 20, 30, år i yrket bryr sig otroligt mycket. Men man måste sätta en gräns, annars äter jobbet upp en. Jag messade med elever och föräldrar på motorvägen på väg till jobbet, på väg från jobbet, innan jag klivit upp ur sängen, efter jag gått och lagt mig. Mailade alla tider under veckan, mottog telefonsamtal alla dagar i veckan. När jag ser tillbaka inser jag ju att jag lät det gå allt för långt. Jag släppte jobbet för nära inpå mig själv.
Nu lämnar jag lärarjobbet med många blandade känslor. Mitt nya jobb innebär en ny utmaning, som IT-konsult med uppdrag på VolvoCars. De vill att jag börjar så snart det bara går. Jag har erbjudit mig mina lediga fredagar samt påsklovet, och ett samtal idag bekräftade att jag kan börja på påsklovet. Jag hoppar alltså genast på nästa projekt innan jag lämnat mitt gamla jobb. En del av mig undrar om det är så smart. Min uppsägningstid är tre månader, och jag riskerar alltså att jobba parallellt ganska lång tid. Fixar jag verkligen det? Har jag inte lärt mig något om min överambition och vilja att klara av allting? Combatrelease imorgon. Staffan behöver mig i ett vaktjobb under påskhelgen, det är kris. Jag vill, men ändå inte. Jag vill, men ändå inte.
Inne är det: Varmt och gött, med Fia intill och Johan knapprande vid sin skärm.
Spelar: Nordmans "I lågornas sken" via svt:s webbsida. Den är ju grym!
Hej å hå, det var verkligen ett tag sedan nu, och mycket har hänt! Jag läste igenom mina inlägg, och inser hur körigt man faktiskt haft det senaste året! Senast jag skrev var inna jullovet. Lovet som inte blev så mycket lugn och ro faktiskt, men riktigt kul ändå! Kap Verde, Köpenhamn och Sälen! Bilder finns på min hemsida att beskåda. Jag har inte orkat skriva till bilderna ännu dock.
Sedan var det "duns" tillbaka till jobbet och verkligheten igen. Det tog inte många dagar innan jag kände att sportlovet inte kunde komma fort nog. Så en torsdag, dryga veckan innan det efterlängtade lovet började dagen med ett möte med Stöd- och utvecklingsteamet från kommunen. De är ett team utformat enbart för att hjälpa till med ungdomar som behöver det. Mitt jobb är inte psykolog, förälder eller kurator. Vi lämnar över till "högre ort" när vi behöver hjälp, men responsen därifrån har alltid varit obefintlig. Till slut insåg tom dom att det inte gick längre och en ansökan till detta Stödteam fick fyllas i av mig och skickas. Hur mycket tilltro jag lagt till dessa insåg jag nog först efteråt, för det tog dryga timmen av vårt möte innan jag insåg att hon inte alls var där för att hjälpa eleven. Hon var bara ett samtalsstöd för mig! Så att jag själv skulle kunna komma på nya idéer för att hjälpa eleven! Ett betalt bollplank alltså! Jag fattade ingenting. Hon hade ju utbildningen och kunnandet för hur man skulle hjälpa, och komma med konkreta råd och tips!?
Istället fick man i ansiktet att "man måste ju se till att skolböckerna är med på lektionen först och främst"...Jag trodde inte mina öron. Menade människan allvar? Hela arbetslaget har ju inte gjort annat sedan årskurs sju, att försöka hitta och pröva olika metoder för att hjälpa, men utan resultat, och därav överlämning till elevvårdsteam som inte lett någonstans! Jag är uppenbarligen en vuxen som eleven fått väldigt mycket förtroende för, så jag betyder mycket för denne...tack, lägg ännu mera last på min ansvarsbörda!
Glad i hågen över hur nyttig hon varit, bokade hon in fler möten, ända till sommaren med mig där vi skulle "bolla" med varandra. Jag bara nickade och visste inte vad jag skulle göra.
Mattelektion strax efter, tätt följd av ännu en lektion, och då fick jag frågan av kollegorna hur mötet gått. Förväntansfullt väntade de på kunniga och konkreta mål denna specialpedagog satt upp. På eftermiddagen väntade arbetskonferens och det månatliga besöket av elevvårdsteamet, där det var tänkt att jag skulle presentera de braiga råden från Stödteamet. På något sätt sjönk det väl in för mig eller nåt, att jag inte hade det minsta att presentera, att min elev och föräldrarna som väntade på hjälpen och svaren från teamet inte skulle få ett dyft!
Jag bara rasade totalt! Tårarna bara forsade, och nästa lektion fick eleverna klara sig själva. En kollega fick starta upp dom. Jag klarade helt enkelt inte av att upprepa de meningslösheter "Stöd"teamet sagt på den kommande konferensen, så kollegorna skickade hem mig. Jag var så djupt besviken, liksom mina kollegor.
Dagen efter kom Johans vän Trevor på besök med sina två flickor. Jättetrevlig kille och underbara flickor, men förberedelser och stök som tvingade mig att skjuta undan jobbet. Till detta hade jag strax innan också fått reda på att Johan förtigit saker för mig igen...bara att trycka undan. Är så skör att jag gråter för minsta lilla. Vi har bjudit hem Johans föräldrar och bror med familj, och jag börjar gråta under förberedelserna när grädden stänker då jag vispar! Jag bävade inför måndagen, allt inom mig skrek att jag inte ville dit. Men hemma var det full rulle med gästerna som jag inte heller hade energi för, så det var ett val mellan pest eller kolera.
Måndag och mentorstid. Rektor Henrik möter upp efteråt och frågar när vi kan boka in ett möte för att diskutera eleven. Allt skriker inom mig: "När då?" Jag har ju inte tid! När ska jag klämma in det också? Jag bryter ihop igen, och kan inte stoppa det. Det är helt sjukt, jag bara gråter och gråter. Henrik lotsar mig till vårt fina vilrum, en steril vitmålad vindscell med en gammal soffa där jag bildar en sjö på golvet. Jag fattar inte att det är jag som sitter där, hela situationen känns helt overklig. Jag kan inte åka hem, för jag orkar inte hålla fasaden och vara käck inför gästerna. Jag finner det otroligt skönt att bara sitta där uppe och glo på den vita väggen. Jag erbjuds att få vara hos kollegor där det är lugn och ro, eller sova hos Johans föräldrar. Men det skulle ju kännas så fel! Plikttrogenheten och värdinnerollen sliter på mitt samvete.
Några timmar senare står jag med rödsvullna ögon i bokhandeln och använder presentkortet vi anställda fick i julklapp. Jag möter upp Johan och co på Lek och buslandet, men sitter och läser medan de busar runt. Det är skönt. Kvällen går sådär, skäms för att Trevor måste be flickorna att ta det lugnt med mig, men jag gråter för ingenting. Tisdagen åker jag hemifrån för att bara vara någon annanstans, läser och strosar i Mölndal. Tillbringar kvällen med Johans mamma Monica. På onsdagen följer jag Trevors till Landvetter.
Jag är sjukskriven i tre veckor. Henrik ringer för att kolla hur jag mår. Han förbjuder mig att logga in på jobbmailen och jag bryter samman för det! Han säger att mitt mentorskap ska överlåtas åt någon annan för att skona mig, och jag bryter samman för det. Vilket oerhört svek mot eleven!
Jag promenerar mycket. Jag läser mycket. Tankarna rullar runt, runt. Tankar på nytt jobb mognar och övergår till handling. Jag slits mellan det dåliga samvetet att lämna eleverna mitt i terminen, för att inte tala om mina mentorselever!
Till slut kontaktar jag Johans pappas kontakt på Manpower. Ombeds att maila min CV. Två timmer senare ringer ett företag och vill träffa mig. Två veckor senare skriver jag anställningsavtal och jag åker till jobbet och säger upp mig.
Detta är förra torsdagen. På måndagen berättar jag för eleverna. Skitjobbigt! Några blir väldigt ledsna, och jag hör själv hur jag darrar på rösten. Senare under veckan får jag en underbar vårbukett och ett bamsestort påskägg proppfullt med godis av några nior! Jag börjar gråta. Några föräldrar mailar och beklagar att jag ska sluta, eleverna klagar och vill ha mig kvar. Det känns bra med bekräftelsen och uppskattningen, men jobbigt också. Jag gör ju ett bra jobb, jag älskar undervisningen! Varför lämnar jag detta då? Men jag har insett att vågskålarna inte väger jämt längre. Jag måste återfå distansen och förmågan att inte engagera mig för mycket i jobbet. Som kollegorna sade: "Du kan inte rädda alla". Nej, jag vet, det kan jag inte, och det är inte heller mitt jobb. Men hur kan man låta bli att inte engagera och bry sig? Jag vill inte vara en sådan lärare där eleverna många år senare säger: "Jag mådde så dåligt, och det var många som såg det, även lärare, men det var ingen som brydde sig".
Jag inser dock att mina kollegor som klarat 20, 30, år i yrket bryr sig otroligt mycket. Men man måste sätta en gräns, annars äter jobbet upp en. Jag messade med elever och föräldrar på motorvägen på väg till jobbet, på väg från jobbet, innan jag klivit upp ur sängen, efter jag gått och lagt mig. Mailade alla tider under veckan, mottog telefonsamtal alla dagar i veckan. När jag ser tillbaka inser jag ju att jag lät det gå allt för långt. Jag släppte jobbet för nära inpå mig själv.
Nu lämnar jag lärarjobbet med många blandade känslor. Mitt nya jobb innebär en ny utmaning, som IT-konsult med uppdrag på VolvoCars. De vill att jag börjar så snart det bara går. Jag har erbjudit mig mina lediga fredagar samt påsklovet, och ett samtal idag bekräftade att jag kan börja på påsklovet. Jag hoppar alltså genast på nästa projekt innan jag lämnat mitt gamla jobb. En del av mig undrar om det är så smart. Min uppsägningstid är tre månader, och jag riskerar alltså att jobba parallellt ganska lång tid. Fixar jag verkligen det? Har jag inte lärt mig något om min överambition och vilja att klara av allting? Combatrelease imorgon. Staffan behöver mig i ett vaktjobb under påskhelgen, det är kris. Jag vill, men ändå inte. Jag vill, men ändå inte.
Kommentarer
Postat av: Marita
Hej!
Hittade din blogg här av en slump o kände att jag måste skriva ett par rader.
Du kommer o bli såå saknad av dina elever-då jag är mamma till en av dom VET jag att det är så.
Nu när när jag läst här förstår jag dig fullt ut varför du slutar o så-du har verkligen haft ett stort engagemang i ditt jobb som uppskattats av både elever o oss föräldrar- en fantastisk lärare är du-det hoppas jag du förstår att vi tycker-vill här bara önska dig all lycka till framöver.
//Mvh Marita-Toms mamma
Trackback
