...hela denna vecka har ljuset faktiskt varit tänt i min hörna när jag kommit till jobbet. Fram tills idag. Jag får väl vara glad att min arbetsplats inte är en bunker, eller en källare utan fönster. Eller ett kylrum utan fönster. Solen är så långt åt andra sidan byggnaden det bara går, så trots molnfri himmel är ljuset snålt.
Jag kanske borde göra en expedition efter strömbrytaren, men då Helena informerat mig om sina misslyckade försök, har det inte blivit just mer än ett "borde" i mina tankegångar.
Det var segt att kliva upp idag. Hade svårt att somna av någon anledning, som knappats blev bättre av att man fastnade framför en CSI-repris. Frustrerat var min sista blick på klockradion halv två. Gäsp!

Onsdagar är en riktigt tv-kväll med "Crowned", "Project runway" och "So you think U can dance". Däremellan hamnade jag framför "Girlicious". Detta program lyfter väl sällan fram de trevliga och fina egenskaperna hos varken deltagare eller branschen som sådan (vilket kanske är poängen), men jag kan inte låta bli att imponeras (liksom i "So you think..."), av tjejerna som dansar så suveränt, iklädda skyhöga stilettklackar! DET är verkligen fullkomligt obegripligt, onaturligt, övermänskligt i mina ögon!
Okej, de är vana, härdade, nervamputerade från knäna och ned, men ändå!?
Själv vacklar man och ber om nåd efter en tvåtimmarstillställning! Och dessa omänniskor hoppar, snurrar, springer, ja allt som undertecknad knappt ens kan göra iförd sina bekvämaste träningsdojjor. Nästan så jag är avundsjuk. Ibland. Vid de där "vart-tredje-år-när-det-råkar-vara-en-sådan-tillställning-där-jympadojjor-faktiskt-inte-passar-och-man-känner-för-att-vara-lite-feminin-kvällarna", kan jag önska att jag kunde bära (men kanske först och främst ägde) ett par sådana.

Förutom det obekväma faktumet, kan jag inte låta bli att vantrivas så vansinnigt i klackar, för att jag känner mig så jäkla hjälplös. Trippeti-trippeti. Usch! Nej, all heder till de dansande tjejerna och övriga XX-innehavare som behärskar dessa tortyrliknande skodon så mästerligt!

Dagens svansanteckning: Sitter här på min sittring och har ont som vanligt. Eftersom det är morgon är det dock inte lika illa som jag antar att det kommer vara mot slutet av dagen. Fattar inte varför jag fortsätter att balansera på ringen, när jag ändå inte upplever någon skillnad. Antagligen för att jag är så foglig patient, som sedan också kan konstatera att jag verkligen försökt. Dock har jag inte inhandlat Voltaren-gel-grejen...ajdå, fy på mig.

Mina två ensamma veckor här på jobbet börjar lida mot sitt slut. Nästa vecka är Christoffer tillbaka, så då blir det väl kanske till att måsta vara lite social... Sedan lär mina inlägg här bli allt färre ju mer folk som kommer tillbaka från semestrarna. Nästan så man gruvar.