...skäms jag över att sitta på jobbet och skriva. Bara lite. Jag brukar ju höra till de marigt pliktskyldiga, men har efter väggkänningen i våras börjat tänja lite på mina egna ramar...bra eller dåligt? I vilket fall, var jag på plats efter semestern igår 07.25! Det slog mig att industrisemestern startat, då jag körde igenom ett gapande tomt Volvoområde...det var jag och några få tappra själar!
På grund av detta var det följdaktligen väldigt lugnt på supportsidan. Vi är två denna vecka. Nästa vecka och följande är jag ENSAM! Jag gillar inte att jag är så osäker på de förfrågningar som dyker upp från inköparna, jag har inte blivit tillräckligt trygg och insatt i programmet ännu. Men det dumma är att man inte kan göra mycket på egen hand. Man behöver få förklaringar till minsta lilla! Att det sena råkar vara lite omotiverade buggar eller sådant som man bara känner till om man varit emd ändå från launch, så som mina kollegor, gör ju inte saken mycket lättare.

Menmen, jag får ringa dom medan de är på semester - tack och lov!

Jag har alltså haft min semester...obetald eftersom jag bytte jobb så nyligen, så kostade jag bara på mig tre veckor. Vi hade sedan länge bestämt bilsemester i norrland med Johan och hans föräldrar. Jag har ibland känt mig ganska anonym för dom, då jag bara har viss kontakt med systeryster, så det skulle bli kul att visa dom "mina rötter". Var jag vuxit upp, gått skola, lekt och har speciella minnen ifrån.
Ett besök hos pappa ver mer eller mindre ofrånkomligt, men mina känslor inför det var väldigt blandade. Helst ville jag inte träffa honom, då han senaste månaderna legat inne, i väldigt dåligt skick, som ständigt gick nedåt.

Midsommardagen packade vi Tomas hyrbil, javisst ja! Han leasar från Volvo, och hade veckan innan hämtat ut sin sprillans nya V70. På eftermiddagen ska han hämta sin mamma i stan, ska parkera, och så fungerar inte bromsarna! Rakt in i ryska konsulatets stängsel blev parkeringen, bilen till slut hos Volvo för diverse undersökningar osv, dvs hyrbil för oss under semestern.
Nåväl, första destinationen var Sundsvall, en ganska lagom dagsetapp tyckte vi, och när vi nått östsidan av vårt avlånga land ringer pappas bror Sven och berättar att pappa dött. Vi hann alltså inte upp och träffa honom, och det kändes faktiskt ganska bra för mig. Nu tog praktiska saker vid, vilket innebar att vi fick styra om semesterplanerna något, men totalt sett löste det sig väldigt bra.
Det blev en extra natt i Skellefteå för att planera begravning, se över hans lägenhet, ta tag i praktiska saker som avsluta abonnemang osv. Som tur var kudne begravningen genomföras redan efter en vecka. Så vi lade om resrutten från att ta hela Norge ned och hem, svängde tillbaka till Sverige och ned till Skellefteå och Bureå till begravningen till resans slut.

Nina var på semester i Frankrike, så jag fick, men mycket hjälp av Gertrud, ordna allt praktiskt kring begravning och tömning av lägenhet. Liksom när mamma dog, tar jag adressändringen och fixar alla avslut, koll med försäkringar osv, men bouppteckningen är Monica så himla snäll och gör åt oss.

Det mest minnesvärda från bilsemestern:
Först och främst - 27:e juni: Johans överraskning!
Tidigt lämnar vi Kiruna för färd mot Treriksröset. Jag och Johan har planer på att vandra dit och ta båten tillbaka, som Monica och Tomas tar båda vägarna. Men när vi väl är där, visar det sig vara mcyket blötare än när jag var där sist, vilket renderar en besvärlig vandring. Dessutom ska båten ut precis avgå, så vi hoppar på den istället.
Själva Treriksröset är i själva verket inget röse utan en gulmålad betongklump en bit ut i en sjö. Behändiga bryggor á la två plankor breda ledde ut till en lite större plattform framför och runt denna fantastiska skapelse. Så var de i alla fall första gången jag var där.
Nu var det som sagt lite blötare än förra gången. Och isen hade visst varit lite elakare också, för bryggorna ut var så gott som obefintliga, med provisoriska nya plankor lagda på rad ovanpå, och om omgärnande mer eller mindre havererade ned i det halvmeterdjupa vattnet.
Men vi skulle dit! Monica och Tomas stannade på trygga land, medan först Johan och sedan jag på darrande ben balanserade mig ut. Väl där skulle vi banne mig upp på klumpen!
Högst upp sitter en prismaformad klump med de tre rikena markerade på var sin sida. Vi söker upp den svenska sidan för dokumentation, och där går Johan ned på knä och håller upp en glänsande guldring!
Vad han säger har jag ingen aning om, jag bara bryter ihop totalt, tårarna sprutar och jag darrar i hela kroppen. På land öppnar Tomas en champagneflaska. De rackarna har vetat det hela tiden!
Jag blir fortfarande pikad för att jag inte vet vad han sade till mig... Men ringen är underbar! Johan kom på ett enkelt, men samtidigt så fint mönster med bland annat våra bokstäver L och J.

Kebnekaise!
På vinst och förlust körde vi mot Nikkaloukta som är utgångspunkt för vidare färd till fots mot Kebnekaise. Kanske kunde vi se toppen därifrån? Det gick nu inte, men vad hände då? Inte vände vi kylaren tillbaka mot Kiruna, nej, vi flög helikopter runt toppen!!! Johans föräldrar är så generösa att man inte vet vart man ska ta vägen. I detta fall blev det rakt upp, och den första, och säkerligen enda helikopterfärd jag någonsin gjort! Jag fick sitta fram intill piloten, och upplevelsen var helt otrolig! Kebnekaises snöklädda sydtopp och två vandrare, mindre än myror som strävade upp mot den där vi flög förbi!
Obeskrivligt!

Matförgiftning?
Kände mig lite konstig innan kortbesök hos Anna, Peter och Emma i Luleå. Akut toabehov när vi lämnade. Djupa samtal med Ulrik under kvällen och natten på hotellet. Var helt utslagen hela dagen efter. Johan tyckte jag betedde mig som ett fyllo... Någon dag senare var det hans tur, och jag kunde definitivt konstatera att han inte tuggar maten ordentligt... ...

Piteå
Att visa Johan och hans föräldrar var jag bott, vuxit upp, sommarstugan osv kändes jättebra. Att visa att jag har en bakgrund jag faktiskt är stolt över. Mamma och pappa må ha format mig till den jag är, och har gjort otroligt mycket för mig. Men det kändes bra att de inte fick träffa pappa i det skick han var, utan istället hans syskon med familjer som är hur goa som helst! Jag fick känslan av att de också ville visa Johan, Monica och Tomas, att det missbruk och liv som tog mina föräldrar, var ett undantag, och att jag har så många andra fina släktingar. Bara äldsta nu levande brodern Olle uttryckte det högt i sitt mail till mig.

Sammantaget var det en toppenresa, och bara tack känns för futtigt att säga till Johans föräldrar. Men TACK!


Väl hemma fick man ta det lugnt några dagar innan det var dags för avfärd till Dalsland tillsammans med Andreas och Elin. En dag dressin och en dag kanotpaddling!
Riktigt skoj var det med dressin, men ont i häcken fick jag! Kanske man skulle ha gått på några spinningpass innan! :o)
Tyvärr kommer nog grodan hänga kvar som ett bestående minne av denna resa... Men ännu något bestående lär vara Andreas fejs insmort med jordgubbssylt!!
Dag två var det kanoternas tur. En liten extra sväng runt en udde såg ju trevligt ut, men öööh, vad det kändes i överkroppen fem timmar senare! Phu! Man är lite stel fortfarande. Men fint arrangerat var det, med bra boende och behändiga matpaket som stod färdiga till både middag, frukost och lunch. Riktigt skoj var det!