Vad kvalificerar en egentligen till vuxenpoäng? Laga sin egen mat? Tvätta sina egna kläder? Egen lön som betalar den maten man lagat till sig själv? Att man tar ansvar för sina handlingar? Hellre sitter hemma än är ute på krogen och super?
Nej, jag får inte riktigt in den punkten dit...eller vad tycker ni?
För mig kan den inte räknas, då jag inte dricker, så vad kvalificeras jag till då? Tråkmåns? Fast jag har ju glatt varit ute och röjt på krogar utan att dricka förut. Kanske är det bara som Johan uttryckte igår: Vi är patetiska?
Johan hade en trevlig grabbkväll ute i Jörlanda, medan jag fixade kycklingmiddag åt Monica innan vi slog oss ned och försjönk i var sin bok (hon slukar Sagan om Isfolket nu, och jag hittade en Nora Roberts på bibblan tidigare på dagen).
Jag ersatte en av de taxibilar de bokat, och slog följe med dom till Stenungsbaden när det så var dags.
Det var riktigt kul att träffa gamla vaktkollegor, och andra kända Stenungsundsansikten! Jag känner ju en hel del folk faktiskt, men ack så ytligt! Man utväxlade en del nonsensfraser i den dånande musiken, förde nån sorts parodisamtal där vi båda låtsades höra vad den andra sade.
Lite håglöst hängde vi vid dansgolven i hopp om bättre musik. 

Fem minuter senare satt vi i den betydligt lugnare och mysiga hotellobbyn och käkade skagenbaguetter. Vi konstaterade båda två att vi faktiskt var ganska less på nattklubbsmiljön, och kunde inte riktigt fatta det, då vi båda har ganska gedigna erfarenheter utav den, med eller utan alkohol. Därav Johans summering: Patetiska.
Men vad är det egentligen som säger att en helkväll på krogen ska vara så självklart kul? Om så vore, hade väl alla människor över 18 trängts i dörren för att komma in? Nej, naturligtvis ska det inte vara självklart kul för var och varannan, vår slutsats kom nog endast ifrån det faktum att vi faktiskt en gång i tiden tyckt att det var ett väldigt kul sätt att tillbringa en lördagkväll. Men när vi så efter långt om länge väl kommer oss ut, så längtar vi bara hem!
Vi sade tack och hej ganska snart, körde hemåt (lyssnande på Camilla Läckbergs "Predikanten" på cd), och kröp ned i våra nya underbart sköna satinlakan!

Johan ligger fortfarande och sover, Maja likaså. Jag har tagit så söta bilder på dom båda, men då kamerakabeln ligger på jobbet, får publicering ske tidigast imorgon! :o) Fia sitter intill mig och ber om uppmärksamhet.

Men tillbaka till vuxenpoängsfrågan med anknytning till vår "helkväll" på krogen. Patetiska eller vuxenpoäng? Okej, meningslöst ointressant diskussion kanske, men jag har ändå inget annat att göra nu.
Jag och Johan som tillbringat så mycket tid i dånande dunka-dunka, minglat bland skräniga promillehöga vuxna (också en diskussion som skulle kunna utvecklas, men nog är säkrast jag låter bli), och tyckt det varit riktigt roligt, är nu less efter en timme! Ska vi skita i att försöka ge det en stämpel, och bara konstatera att vi (klichévarning), "gått till en annan nivå i vår personliga utveckling"? Sedan behöver vi inte lägga någon värdering i huruvida den är positiv eller negativ, då många säkert skulle kunna tycka till om båda alternativen. Vuxenpoängen får jag inte riktigt in här, då det de facto är vuxna (eller? Men den diskussionen skulle jag hålla mig undan) som fyller alla de krogar som finns.

Det var också en lite elak, men främst sorgsen känsla som infann sig där man minglade runt med Johans hand i min. Många ansikten kände jag igen, stammisar som man träffat på medan man jobbat som vakt, och som nykter iakttagare följt från helg till helg. De såg exakt likadana ut, uppklädda efter sin förmåga, på desperat jakt efter bekräftelse. Efter någon. Och det är inte bara stammisar och kända ansikten. Hos så många ser man denna jakt på bekräftelse, uppiffade, uppklädda, gällt skrattande, desperat sippandes på drinkar eller öl för att ingjuta ett självförtroende som inte finns. Jag ska inte döma. Förvisso utan alkohol, men uppklädd efter min förmåga har jag i min dansglädje sökt och fått bekräftelse på dansgolven. Alla människor behöver bli sedda, en del förvisso mer än andra. I en form av bakvänd syn på självförtroende, behöver man andras uppskattning för att känna sig som någon. Det är nog så ofta detta som leder till kärlekslösa relationer, one-night stands, ytliga flirtar med främlingar och otrohet.

Kan det vara en av orsakerna till att mitt och Johans besök på Stenungsbaden bara blev till en fika och tjenix på gamla bekanta? Vi har redan fått vår bekräftelse, får vår bekräftelse av varandra? Jag kan ju inte uttala mig om Johan, men jag känner inte att jag saknar de ytliga kommentarerna, komplimangerna, inviterna och blickarna jag fick när jag var ute på egen hand. De betyder ju ingenting. Jag får dom av Johan, och det är det enda jag behöver.
Och det är nog också detta, eller snarare avsaknaden av detta som medför allt detta ytliga som leder till spruckna förhållanden och scener i musikdånande lokaler. Man tappar bort uppskattningen av varandra.
Visst kommer vi också att hamna där vi tar varandra för givna, glömmer bort varandra. Men är vi medvetna om det, och motverkar det, ska vi förhoppningsvis aldrig hamna där så många andra var på Stenungsbaden, uppstassad med en drink i vardera handen...