Inte länge kvar tills det är helg! Har läst ut Nicci French otäcka bok. Ganska tillfedsställande slut faktiskt, men jag tyckte gott de kunde gått in mera på hämndens sötma. Otäck var den i varje fall, och nu kom jag på den känsla som boken också gav starkt upphop till: Vanmakt.

Känner mig sätt seg, och inte så upplagd för att stressa upp till Lysekil faktiskt. Jag kommer att bli skittrött, och så ska jag köra hem! Johan och Andreas ska ha skoj i öltälten före matchen. Det är helt livsfarligt när jag blir trött bakom ratten, för hur jag än vill och försöker, så kan jag inte rycka upp mig. Det enda som hjälper är att gå ut och röra på mig en stund. Lär väl bli något sådant stopp på vägen hem...

Vet alla tjejer utom jag hur de vill ha sitt bröllop? Det är sådant "snack" att tjejer har drömt och planerat sitt bröllop ända sedan de var små! Öh. Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag vill ha det. Speciellt, ja, men inte för speciellt. Kyrkan har väl aldrig tilltalat mig riktigt, då det tragikomiska i mitt liv skulle bli så uppenbart. Brudens sida ekar tom, medan brudgummens är fullsmockad. Den cyniska sidan av mig kan inte heller låta bli finna prästens "nöd och lust" och "heligt förbund", eller vad det nu är, som tomma hycklerier, när skilsmässofrekvensen är över femtio procent.

Därför tilltalar en cermoni i USA, inte så märkvärdigt, inte så uppblåst. Men å andra sidan har Johan så mycket vänner och släkt, och en lite annan syn på bröllopet, så vi måste försöka finna en medelväg där. Varför bryr jag mig egentligen? Om jag nu inte har någon familj eller vänner att ta hänsyn till, kan vi ju ha en stor ceremoni med en massa folk där jag kan le artigt tills hela fejset går i baklås, och så kan Johan få sitt drömbröllop. Problemet är ju bara att han är som jag. Vansinnigt mån om att den andra ska vara nöjd. Människor som enbart är hänsynsfulla kan få det ganska besvärligt ibland!
Som det är just nu är planerna dock så färska, att jag knappt hunnit fatta att det är mitt eget bröllop vi snackar om. Monica och Johan är så ivriga och känns flera kilometer före mig i planer, att jag känner som de pratar om någon annans bröllop. Det är de nog inte, det bara känns så. Jag måste nog bara försöka förstå att det faktiskt inte är världens grej, egentligen. Johan är så söt när han försöker hänga med i mina förvirrade tankegångar. Det kan inte vara lätt!

Se, nu kikar solen fram också litegrann!