Lite mera...

...inlägg kan det bli denna händelslösa dag. Ska med en gång skuldmedvetet erkänna att jag kollat efter Wii på blocket.se... Men som det blir ibland när man väl står inför det faktum att man ju faktiskt kan köpa det man är sugen på, så känns det helt plötsligt inte så nödvändigt längre. En gnetig känsla av snålhet infinner sig! "Ja, men jag klarar mig ju faktiskt utan..." Och man ska absolut inte (eller kanske just det man borde), ställa sig frågan: "Behöver jag verkligen den här?" Var lugn, i sinom tid lär det säkert bli ett Wii ändå.... :o)
Men vi har andra större utgifter på gång närmaste året, så att hålla på slantarna är väldigt nödvändigt just nu! Moahahaha!

Ska inflika att jag körde om (och sedan mötte) nummer 96 på väg till jobbet idag.

Eftersom jag besöker startsidorna på Aftonblader och Expressen typ femtio gånger en sådan här dag, stötte jag nu på:

Först fruktade jag att det skulle handla om akoholisterna, och att dom som skulle utmålas som stackars offer, som alla andra i Sverige idag. "Stackars jag", jag kan ju inte rå för att jag inte kan låta bli flaskan! "Det är inte mitt fel, spriten är för lättillgänglig!" "Det är ju så jobbigt på jobbet och ungarna skriker." "Det är Vägverkets fel att min son körde ihjäl sig, kurvan var för snäääääv!" Gläglägläääh!

Phu, låt oss inte gå in mera i den diskussionen!

Tycker dock artikelserien verkar lovande, då den lyfter fram konsekvenserna av alkoholmissbruket hos familj, vänner, oskyldiga förbipasserande och samhället i fråga om både ekonomiska och personliga kostnader.
Jag berättade för mina elever om missbruket i vår familj, och undrar hur många som satt där med sina egna privata helveten, skamsna i tron att endast deras familj hade så. Varför ska det hyschas då mycket? Varför denna skam? Så som Katerina Janouch skrev: Missbrukaren kan träda fram och berätta, (och är det en känd profil, blir det förstås under stora rubriker och sagda person framställs i närpå snyfthistoria-dager så alla tänker "stackars jäkel, men vad starkt av honom/henne att berätta"!)
Men inga anhöriga träder fram och berättar. Jag fick stanna upp  här av Katerinas ord och tänka efter. Nej, inga rubriker eller böcker kunde jag erinra mig, annat än rubriker som verkade för att väcka medlidande för en kändis som råkat ut för något, eller en förövare som försöker urskulda sina egna handlingar med en fruktansvärd barndom. "Gripne våldtäktsmannen berättar: Min far utsatte mig för övergrepp" Buhu, din stackare, då kan du ju inte rå för att du hoppade på de där flickorna. Lite psykiatrisk vård? Är det för hårt? Det kan ju ge traumatiska upplevelser att låsas in, och låt oss inte gå in på vad det kan göra med den personliga integriteten!!!
Så ja... andas djupt. Dags att försöka bryta sig ur några escaperooms känner jag...

Andas in

Andas ut

Repetera

Der regnar fortfarande

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0