...både bildlig och bokstavlig press är det nu från alla håll och kanter. Fick känna på den bokstavligen igår när Rosenström spelade uppe i Åsebro. Osäkert blickade vi ut genom bilfönstren när vi lämnat E45 och grusvägens makadam smattrade mot stänkskärmarna. Den distinkta doften av gödsel och allehanda icks-stadsburna dofter letade sig in i min lilla guling. Var var vi? Vart var vi på väg? Hur ska folk ta sig hit? Mitt ute i ingenstans öppnar sig en jättefin fotbollsanläggning med tillhörande liten folkpark! Blondie har lyckats värva en vakt till, så vi är bara en man kort. Har pratat med polisen så de är informerade om vår brist på folk, och de meddelar att de i sin tur bara har en bil i tjänst den kvällen. Vår festplats ligger mitt emellan två distrikt, och vilket som, så ligger de en halvtimme bort. Vi hoppas innerligt att det ska slippa bojas och LOB:as, och stressen biter tag i magtrakten när både parkens ansvarige, nån annan viktigpetter och andra anställda ifrågasätter varför vi inte kan ha koll på parkeringen som ligger hundra meter bort. Det är ju där böset blir, vilket inte är något nytt, landet eller inte. Men det ingen vill fatta är ju att våra förordnanden inte gäller utanför festområdet, där alkoholtillståndet är utfärdat. Utanför kan vi bara agera som vilken civilperson som helst med envarsingripande, nödvärnsrätt osv. "Men våra andra vakter brukar alltid gå där", fick man från höger och vänster. Jaja, vill de äventyra sina brickor, så visst, men min prioritet är festområdet, där vi verkligen har rätt att arbeta under våra brickor! "Kan ni inte ta en sväng och titta till skolan som ligger en halv kilometer bort? Den brukar kunna bli vandaliserad vid sådana här tillställningar." Ööh!!? Jag förklarar femtioelva gånger för olika personer att vi bara är sju! Tre blir låsta vid entrén, två vid scenen, vilket bara lämnar två till att ha koll på resten av området!
Medan man tjötar är det en oupphörlig ström av billyktor borta vid parkeringen. Förfesten har dragit igång där borta. Vi ringer polisen för att än en gång betona vikten av att de tittar förbi, och de kan bara beklaga att de har en bil ute. Kan de komma ut önskar vi det efter 02, då vi stänger och risken är störst för bråk.

Det känns som ifrågasättarna till slut förstår, och vid det laget börjar folket strömma till, och helt plötsligt ska alla in på en gång! En entré genom en smal passage är vår lycka! Till slut pressar folk från alla håll, ingen lyssnar utan ska bara in! Jag får knö mig in och befinner mig så med ryggen mot människomuren, armarna i spjärn mot respektive entrésida och portionerar in folk samtidigt som jag kollar väskor och jackor efter alkohol. Snacka om extra pengar man kunnat tjäna med all oöppnad sprit vi hittade!
Det är trångt, varmt och irritation. Men de flesta är vid gott lynne och förstår att felet inte är vi vakters. En kille som kläms mot mig pekar mot en annan som precis betalat in sig och säger att han är den som gjort inbrottet. Inbrott? Jaha, vad ska jag göra? Släppa på folket och hugga en kille för att en annan säger att han är skyldig till något jag inte har en aning om? Tiden går fort där man står och pressar och lagom till Rosenström kör igång, en timme efter utsatt tid, har de flesta kommit in. Jag överlåter entrén till Trollhättegänget och placerar mig med Blondie vid scenen. Högt tryck och bra stämning!
Polisen ringer och informerar om en tjej som försvunnit från en trafikolycka i närheten. Deras prioritet är där nu och ber oss hålla utkik efter henne.
En karl, blind av alkoholen missar trappen från barområdet och får en luftfärd rätt ner i asfalten. Detta medför en färd i ambulansen och förhoppningsvis en lärd läxa till nästa dag.
Ett inbrott har visst ägt rum och växelkassa försvunnit från en korvkiosk borta vid parkeringen. De anställda vet tydligen redan vem det är.
En kille försöker klämma sig igenom ena grindens spjälor. När han hamnar i mitt ficklampsljus ser det rätt komiskt ut, då han inser att det faktiskt inte går, utan snarare skulle medföra mer smärta än det var värt att trycka sin lekamen igenom den sista biten.
En annan kille har klättrat upp på toaletternas tak för att komma in påområdet. När han träffas av ficklampan ser han förvirrad ut, hukar sig ned och springer för att göra en djupdykning tillbaka ut i skogen-från taket! Ajj!

Efter lite dötid efter spelningen slussas folk ut och plötsligt är kvällen slut! Inga bråk, mycket få avvisanden och inget rapporterat från parkeringen! Vilken lättnad! Vi andas alla ut och myser över den lyckade kvällen! När vi rullar ut från området möter vi polisen på parkeringen som till slut kommit. De har hittat tjejen, som tydligen tagit sig till området, men fått tag i en jacka, så hon inte längre stämmer in på beskrivningen vi fick. Tack och lov är hon oskadd. Polisen verkar nöjda och liksom vi, lättade över att kvällen förflutit så lugnt. När vi åker på grusvägen ut mot asfalten igen kan vi bara undra: Vart tog alla vägen? Över 700 personer är bara borta! Inga vinglande cyklister, inga grupper som staplar fram längs vägen, inga dikessovare! Förunderligt!

Sedan kom regnet, och höll oss sällskap hela vägen tillbaka till civilisationen. Mina nysningar hade fått sällskap av en illavarslande känning i halsen och bihålorna. Och idag kan jag bara konstatera att en förkylning är ett faktum! Skit också! Har combat imorgon och på torsdag, samt kvartal på lördag!

Men nu har jag i alla fall blivit av med nästa Rosenströmjobb som är nästa lördag! Jag har nog att göra den helgen, och nu längtar jag bara till de lugna danstillställningarna istället.

Men nu finns ingen återvändo längre. Matteläxorna väntar!