Söndag och sängen
De första målen hurrar man, men om andra laget inte lyckas lika väl och målen fortsätter att tryckas in så avtar hurrandet snabbt och en tystnad uppstår istället, nästan skamsen sådan. Mot Brommapojkarnas lag Lätt som de kallar det vann våra tjejer
med 8-1 och ingen vill spä på besvikelsen och frustrationen med hurrande när nivåskillnaden är så uppenbar. Boråslaget tog hem gruppsegern och med de andra likaresultaten blev våra Jitexare tvåa och kunde mycket nöjda avsluta fotbollshelgen
med ett besök på stadens äventyrsbad Lost City. Under tiden tuffade jag hemåt med en vända av nya releasen i högtalarna innan ljudboken fick ta över.
Jag är ju inte intresserad av fotboll för fem öre, himlade med ögonen och blev faktiskt irriterad när Johan kunde gapa och skrika framför TVn. Men när min Lilltjej spelar tittar jag gärna men lever mig inte in i matcherna som andra föreningsföräldrar
eller entusiaster. Jag tycker bara det är, i brist på bättre ord, mysigt att se när min unge spelar, isande kallt väder till trots är jag så galet stolt över henne! Att jag fick åka iväg så här över helgen blev dubbelt mysigt, byta miljö, krypa
ned mellan hotellakan en natt och bara vara.
I Lilltjejens lag är det ofta en likartat liten grupp föräldrar som tittar på deras matcher och gör det gärna tillsammans. Jag håller mig bokstavligt talat på min kant vilket de vid detta laget har förstått. All heder till alla dessa engagerade föräldrar
som fixar, säljer och organiserar. Några föräldrar i Ronjas klass organiserar nu för en klassresa eller dagsaktivitet utifrån resultatet av den försäljning ungarna har gjort och ska göra igen. När nittio procent av försäljningen skett till föräldrar
och deras respektive föräldrar undrar man vem som kommer att köpa nästa vända. De första salamikorvarna de sympatiköpt lär knappast hunnit gå åt tills dess!
En del föräldrar var snabba att fråga om det gick att köpa loss sig istället och jag kan inte låta bli att känna oresonlig skuld över att inte kunna erbjuda min dotter morföräldrar som stöttar och hjälper. Föräldern som håller ihop det hela redovisar
hur många beställningar alla gjort totalt tillsammans men också hur många som sålt till så och så många. Utan att nämna namn får jag ändå känsla av framkallad press av det som förmedlas som uppmuntran och pepp för att trigga mer försäljning.
Lilltjejen liksom jag, även om jag var ännu värre, tycker inte om att knacka dörr och pracka på folk varor. Så med tanke på vilken ångest jag själv kände för det har jag svårt att göra mer än att försöka peppa och uppmuntra till försök.
Tjejerna kom tillbaka medan jag körde mitt söndagspass och äntligen börjar jag känna energin i kroppen igen! Trots rejäl träningsvärk efter koreografiträningen igår så kändes det bra och hostan är så gott som borta.
När min outfit som jag kört konstant senaste åren inte hunnit tvättas sedan igår fick jag rota lite i gamla uppsättningar. År var det verkligen sedan jag bar fighting shorts då de saknar innerbyxor och således inte kan fånga upp eventuellt rymningssuget
trosskydd. Ja, det har hänt en gång men på den tiden man körde i långbyxor, dock inte tights så det blev tack och lov en mer diskret sorti ut genom ena benet och ned på golvet. Ack, av alla post-förlossnings bi-effekter är detta dock tämligen
harmlöst men väl besvärligt ibland, inte att trosskydd lossnar alltså utan läckagen. Under dessa veckor av hosta inte minst…!
Men hur som helst har jag oavsett innerbyxor aldrig därefter haft några rymningar så jag vågade mig på att testa, och kanske just för att de är lösare i formen kändes de riktigt bra att köra i, det hade jag glömt. Kanske också för att mina trogna kortshorts
börjar bli lite, av någon anledning tajta. Kanske av all den där ättikan jag kör träningskläderna i?
Kommentarer
Trackback
