Det blev en väldigt kort promenad under gårdagens lunch när jag slog in på en oprövad viltstig i vår intilliggande skog mot Torrekullas golfbana. Spåren var tydliga och jag utgick ifrån att upphovsmakarna bokstavligt talat låg och trynade på betryggande avstånd från sin uppenbart vältrampade väg. Genom den täta snårskogen mynnade plötsligt stigen ut i nederkanten av vårt bostadsområde, snöpligt snabbt var jag tillbaka men likväl med lite frisk luft i lungorna.

 

Med midsommarafton runt knuten blev deltagarantalet lägre till passet men god stämning och skön bastu efteråt ändå innan lite korsord och insomning till ljudbok. 

Så här mycket egentid har jag inte haft sedan min och Cs omstart för, är det två år sedan nu? Tre? Jag hänger inte med i tidens turbofart! Denna morgon vaknade jag klockan fem, klarvaken på diagonalen i sängen som ofta när jag sover ensam. En obestämbar dröm men med en stor känsla av svårmod. Johan och Elena gifte sig i onsdags och jag är glad för deras skull och framför allt att han hittade en som jag känner är en trygg bonusmamma till min Lilltjej. Ronja och jag har pratat mycket då hon haft många och svåra känslor inför bröllopet, känslor hon av skuld hon inte velat dela med sin pappa. Men också andra känslor kring sitt delade boende och skuld över att göra den ena eller andra ledsen för sina personliga känslor, jämtemot oss, sina föräldrar, jämtemot sin bonusmamma Elena och bonuspappa Christer. Hon vill inte göra någon ledsen, känner att hennes känslor är fel och den där skulden som jag vet kan gnaga och förtära.

 

Jag försöker att bara lyssna, finnas där med öppna frågor och framför allt upprepa att hennes känslor inte är fel, att de är normala och förståeliga men att hon absolut inte ska känna någon skuld, att prata, berätta för oss och jag blir själv känslomässsig när jag försöker få henne att förstå hur glad jag är att hon fått en sådan bra bonusmamma som hon kan just se som en sådan, en bonus, ännu en vuxen nästan-mamma som hon inte ska känna skuld för att hon tycker om, att det bara gör mig glad och lättad. För tänk på alla de barn som fått bonusföräldrar som är elaka, särskiljer sina egna mot de andra, och när hon själv känner till vänner i just den situationen nickar hon medhåll.

 

Jag duschar och slår mig ned framför datorn. Skriver mina tankar så som jag brukar göra. Tar en paus när det är dags att intervjua ännu en möjlig konsult, men han dyker inte upp. Det är inte första gången det händer och min medhjälpare och leverantörsrepresentant är tydligt frustrerade så det blir att eskalera.
Jag skriver vidare tills nästa möte jag medvetet lagt denna för oss i Sverige helgdag, ett möte med enbart mina medlemmar i Indien som mer än dubblerats de senaste veckorna och under den kommande timmen har vi har en lära-känna-varandra övning. Tråkigt att de svenska medlemmarna inte kan vara med, men det är omöjligt att hitta en ledig tid i deras kalendrar i den fas av projektet de nu är.

Så nu är jag officiellt ledig för denna helgdag, eller vill få iväg eskalerigen först. Sedan blir det tårtbak i mitt egna kök med mina egna grejer i sällskap med nästa ljudbok i pågående serie. Om en vecka går jag på semester i fyra veckor och det kommer faktiskt att bli väldigt skönt när jag inser att det varit rätt intensiva månader sedan jag tog mig an detta nya uppdrag. Det blir skönt att landa och reflektera lite, eller kanske inte så mycket eftersom det blir fullt upp direkt då jag och min Lilltjej åker norrut...

Fick förresten godkänt så åker till Indien igen i slutet av Juli för att personligen träffa mina nyanställda, medveten tidpunkt då Sverige ännu är på semester och därmed lugnare för dem.