Allra sista dagen för säsongen med matning och underhåll. Rensa bort döda mjölmaskar från de levande eller rengöra samt fylla på vattentagen i voljärnerna är inte det mest skojiga men likväl nödvändigt och rogivande på ett sätt. Man bidrar också till något som är utanför och större än en själv, och förhoppningsvis finner Ronja det extra givande att göra detta tillsammans med mig. Jag är så stolt så jag kan spricka när jag ser henne hantera och respektera djuren. Hur resolut och lugnt och fångar och hanterar dom, även när de flaxar, protesterar och bits. Att växa upp med ett gäng egensinniga katter har nog hjälpt.

 

Ytterligare en volontär var på plats så vi kunde lämna vid lunch eftersom Lilltjejen hade en specialträning med fotbollslaget, nämligen karate. Tränarna är verkligen engagerade och anordnar olika aktiviteter även alternativa träningar som dessa. De var också med och svettades vilket bygger upp teamkänslan och respekten än mer. På tisdag ska de se någon Sverige-match på Gamla Ullevi men Lilltjejen har sin flöjt och orkester så vet inte riktigt vad hon beslutar sig för med Johan.

 

Sillgrisslorna är otroligt vackra och fick komma ut och simträna lite i bassängen. Jag bläddrade lite i vår pärm där vi registrerar alla inkomna patienter. Majoriteten är tam-, stadsduvor då de är så vanliga och dessutom vistas mycket bland människor i tätorter. Det var skrämmande att läsa hur många skadats för att barn kastat stenar eller sparkat dom. Många barn är oförståndiga eftersom att de är just barn, ännu inte påverkade eller mottagliga för de förväntningar som åligger dem som människor med empati, respekt och insikt kring rätt och fel. Så som dessa oskrivna blad är det då inte än mer skrämmande att det är detta destruktiva beteende som yttrar sig hos somliga? Vad är det i deras arv och miljö som får dem att medvetet kunna och till och med finna nöje i att skada en annan levande varelse? Sorgligt och skrämmande.