Årets utvecklingssamtal och ännu ett "collage" till kylskåpet som Lilltjejen tycker om att kika på. Det är idel lovord och hyllningar på alla fronter och man kan inte låta bli att känna ett sting av oro. Går det för lätt för henne? Hur kommer det då att gå när det väl blir utmaningar? Det kanske är typiskt jag, den ständiga ifrågasättaren att tänka på det sättet. Men jag låter det inte solka ned den stolthet och glädje jag känner för min Lilltjej som fortsätter att vara den ansvarsfyllda och omtyckta eleven och kompisen.

 

Trots det fina vädret skjutsade jag ned henne till fotbollsträningen så att jag själv kunde passa på att komma utanför dörren och ta en långpromenad med Hundis, väldigt skönt! Nästan en timme fick jag ihop och misstänker att den fyrfota var ganska trött efteråt men efter en snabbdusch hemmavid var han ändå pigg på att få på sig selen igen för att hämta min avkomma.

Jag har ju ofta önskat mig hund men inser alltid att jag inte önskar såpass mycket att jag finner det värt den bundenhet och tid som det innebär. När C separerade blev det delad vårdnad om Ådi och varannan vecka håller i sig även om det inte gör det för deras barn som nu är så gott som vuxna. En deltidsvovve är faktiskt ganska perfekt, ungefär som jag funnit att halvtidsmammaskapet är för mig. 

Det sorts hund jag önskat och föreställt mig har visserligen varit större än en liten tax då jag vill ha något "rejälare", men Ådi är verkligen världens snällaste och lättsam så det förslår, och visst är det smidigare med en mindre vovve när höst- och vintervädret här nere slår till. 

 

En service som Mölndals kommun tillhandahåller är bajspåsar, strategiskt utplacerade längs gångvägar, hur snyggt är inte det? Igen klagas det ofta och mycket på vart skattebetalarnas pengar tar vägen men ibland fattar politikerna faktiskt riktigt bra beslut! 

 

Jag är i princip aldrig på kontoret numera, en gång sedan semestern? Två av mina team sitter som sagt utspridda på tre kontinenter och det tredje där majoriteten faktiskt är placerade i Göteborg kommer heller i princip aldrig in. Pandemin lärde oss att det gick att arbeta hemifrån och de som trivdes med det kom aldrig tillbaka. Och när jag nu har lika bra ergonomiska förutsättningar hemmavid finns liksom inga incitament för mig att åka in. Jag sparar dessutom nästan en timme i transporttid, slipper trängselskatten, den höga bensinkostnaden och katter och vovve har sällskap. Det är win-win-win hela vägen!

Och ja, jag har också C intill i vilkens sällskap jag fortfarande trivs så bra trots att vi tillbringat så gott som alla dygnens timmar tillsammans de senaste månaderna. Jag undrar ofta vad han tänker och tycker om det, om det bara är för min skull och förtroendeuppbyggnaden, men det ska tydligen kännas lika bra för honom och allt eftersom tiden går växer min trygghet så sakteliga. Min C, min R, min lilla värld som räcker så väl!