Så var himlen blå och vinden stilla. En ynka plusgrad visade termometern när C och hundis gick ut i det gryende ljuset. Idag verkar huvudvärken ha gett med sig till ett stilla bakgrundssurr utan anspråk på uppmärksamhet. 

Bror har hållit tätt sedan igår och varit ute själv men håller sig på övervåningen i Lilltjejens rum mest hela tiden. 

 

Vaknade denna morgon tätt omslingrad av C vilket ofta sker under nätterna också och så har han alltid gjort under alla år. Jag har förstås undrat om han gjort så med Rosa också och nu när jag skriver så minns jag inte vad han svarade, trots att jag nog frågat flera gånger tidigare. Det är lite så det funkar det där repetitiva att jag antingen helt sonika glömmer eller bara helt banalt behöver höra det om och om igen, för att därefter fråga hur det händes, vad han tänkte, om han tänkte.

Han kramar och småpussar, bildligt och bokstavligt omsveper mig med sina känslor och jag låter mig värmas, tröstas och övertygas. Vi fångar upp alla tankar och orosmoln direkt, frågar varandra ofta hur det känns, hur man och den andra mår och således hade ingen av oss något att lyfta under avstämningen. Men vi har den ändå för att aktivt tänka, känna och reflektera.

 

Jag har tänkt på familjeråd, något jag minns att vi hade när jag var barn, troligtvis på mammas initiativ men vill minnas inte blev särskilt många. Vi satt där i vardagsrummets mörka och tunga matsalsgrupp i barockstil och jag som nyligen börjat skolan föreslog att man skulle räcka upp handen när man ville säga något, ganska roligt när jag hörde att Lilltjejen föreslagit detsamma vid bonusfamiljens familjeråd eller vad de nu kallar sitt format. 

Jag antar att man kan se mina och Cs avstämningar som något liknande och kanske något som de flesta som lever i relationer, vare sig det är par- eller hel familjekonstellation skulle må bra av, en dedikerad stund att aktivt sitta tillsammans och reflektera och lyfta vadhelst det kan vara.

Tiden har ju en förunderlig förmåga att fyllas med hämtningar, lämningar, inköp, läxor, aktiviteter, utfodring, tvätt, städ, vänner, arbete och ja, det där livet som i slutänden kan ta sig en form av ändlös grå massa av måsten och nödvändigheter.

 

Nu befinner jag mig i en fas där dessa vardagligheter känns som rena nöjen. Det är mysigt att planera inköp inför vardagsmaten, tryggt att stå där tillsammans i köket och förbereda, äta och sedan duka undan. Det känns tillfredsställande och lyckligt när Lilltjejen kommer hem från skolan med en eller flera kompisar i släptåg och hälsar översvallande på lika lycklig hund. Det fåniga nöjet när vi viker tvätt och ska ryck-dra lakanen ur varandras händer, gemenskapen när vi åker och tränar eller gör ärenden tillsammans, till värmen inombords när vi går någonstans och han sträcker ut sin hand för mig att fatta. Det gemytliga munhuggandet vid matbordet och diskussionerna kring läxor och vardagsfrågor. Vardagen rullar på men inte i den grå och unisona massa den har så lätt att falla in i utan färgglad och böljande i mjuka pastellnyanser. En del vill och behöver grälla färger med höga toppar och följdaktligen djupa dalar, som finner böljande och pastell tråkigt och monotont. En del gillar grammatik och räntekurvor också och det gör inte jag.