När jag bytte min trea till nuvarande fyra visste jag att mina boendekostnader skulle hamna på marginalen med det amorteringskrav som följde. Jag gjorde det valet att uteplats och större boendeyta för mig och Lilltjejen var värt det och då liksom för många andra var ränteläget mycket förmånligt. Likaså att en större lägenhet skulle innebära högre värde den dagen jag säljer. Man ska räkna på att klara av räntehöjningar och det gör jag, men frågan som blivit allt mer aktuell är hur mycket högre och om huruvida fördelarna nu faktiskt är värda det. Mina pass på NW, mitt styrelseuppdrag i föreningen med dess arvode och möjlighet till förmånligare semesteralternativ i fjällen, mitt arbete på Volvo med liknande möjligheter samt bonus vid goda år har hållit mig flytande. Men mitt sparande har inte kunnat växa i den mån jag önskat, i princip inte alls. 

Jag får en löneförhöjning över genomsnittet tack vare de extra insatser jag gjort föregående år men det räcker inte. Jag sitter med mitt excelark och skalar bort mina månadsdonationer till Världsnaturfonden och Fågelcentralen på femtio kronor vardera, drar ned ytterligare på uteluncher med kollegorna, har identifierat mina utgifter och försöker hitta möjligheter att skala ned ytterligare. Jag röker eller snusar inte prenumererar endast på Spotify, Netflix och BookBeat, sminkar mig inte dagligdags eller dricker alkohol. Shoppa kläder har jag aldrig gillat förutom träningskläder och träningsskor, eller shoppa prylar generellt. Samtidigt vill jag också kunna leva och inte bara överleva, kunna göra det där spontanköpet utan förbehåll eller resan med Lilltjejen.

Jag uppskattar enormt att Christer bjuder på middagar och kulturevenemang men min sedan barnsben inrotade stolthet gör det svårt varje gång och jag kämpar med att inte känna skuld och skyldighet att återgälda. Det är inte schysst mot honom och bortkastad energi eftersom jag ändå inte har några möjligheter att ge tillbaka. 

 

Jag kan avstå från företagsbilen och köpa någon billig liten skrutt, med de oförutsägbara utgifter detta för med sig. Liksom bundna räntor med fast kostnad varje månad är företagsbilen trygg med sin fasta kostnad och alla eventuella problem som ofta blir väldigt dyra i samband med en bil tas om hand av företaget. Privatleasing har många av mina kollegor gjort kostnadsberäkningar på men varje gång kommit fram till att Volvos likväl är mer förmånligt. Dessutom älskar jag att köra bil och att ratta en så bra bil som min arbetsgivare nu kan erbjuda mig är en ynnest jag har svårt att välja bort.

Regelbundet kollar jag efter alternativt boende i området och är registerad hos mäklare för bevakning för jag älskar att Lilltjejen har närheten till sina vänner och sin skola, men området Balltorp är litet och ska månadsavgiften ned går köpesumman upp. Jag betalar hellre en högre amortering än avgift som går rätt ned i brunnen men med högre insats kommer också högre räntor och den ohjälpliga cirkeln är sluten. Dessutom var jag obetänksam genom att binda om största lånet till ett år så det löper ut samma år som de andra två. Hur högt kommer räntorna att stiga?

Hur mycket är det egentligen värt att lägga och offra på det boende som vi båda trivs så himla bra i?

Det är en lyxfälla jag försatt mig i med vårt stora boende men när de ökade boendekostnaderna är betalda kommer än mindre att bli kvar, både i plånboken och av de tidigare extrautgifterna jag ändock kunde unna mig.

Jag funderar på att byta tillbaka till en trea i vårt område som jag hade först, annars är alternativet hyreslägenhet om jag vill att vi ska bli kvar i området. Då går alla pengar rätt ned i brunnen och är de tusenlapparna i lägre boendekostnad värt det? Kanske. Det skulle bara smärta så mycket att lämna det hem som var mitt första egna val. Som jag tidigare reflekterat över har alla mina tidigare boenden varit gemensamma eller nödvändiga. Detta var mitt egna fria val, min oas, min borg.