Det var fettisdagen igår och det ska vara en semla - eller ordentlig kontorsstol för att locka mig till kontoret! Besökte vårt nya kontorslandskap inne på fabriksområdet och hittade mig en plats. Våtservetten blev brunsvart efter jag gnuggat den på tangentbordet och överallt ligger kvarlämnade pryttlar och utrustning. Jag åkte ut till kontoret med huvudet fullt av krig och stresskänsla kring saker jag skulle kunna göra. De första flyktingarna har börjat anlända och det finns plats här hemma om någon skulle behöva husrum, allt går om man bara vill. Pratade med kollegan och hon har både en ryss och en ukrainare i sitt team. Tjejen från Ukraina fick fly och har inte hörts av och ryssen som befinner sig där har boende här men får inte resa ut. En medlem i vår bostadsrättsförening messade och frågade om vi uppdaterat utrustningen i skyddsrummet! Det blir väldigt påtagligt och reellt.

Läser att folk tömmer hyllor på vattendunkar och spritkök, för en gångs skull lite mer relevanta grejer än toalettpapper... Jag funderar på om och när man kan behöva förbereda en flyktväska och tillse att ha extra torrfoder till katterna om man skulle behöva lämna dem. Jag kommer på mig själv att klicka upp de olika nyhetssajterna varannan minut efter uppdateringar. Vid Coronapandemins utbrott och människornas masshysteri var jag synnerligen oberörd men kriget i Ukraina ligger nästan ständigt i mitt bakhuvud. Kanske är det för att det är en så oberäknelig galning till man som ger denna skrämmande ovisshet, att det i praktiken inte finns några spärrar för en person som tappat koncept och verklighetsförankring - oavsett om denne är president eller tystlåten enstöring i en förort. Den ene trycker på knapparna för kärnvapen och den andre tar en kniv och går bärsärk på stan.

Mellan nyhetsflödena visas flashiga annonser och de sociala flödena sprudlar av sociala events och happenings. Det känns så fel, men samtidigt, vad ska man göra? Inget krigsoffer blir hjälpt av att den enskilde slutar leva i sympati för det som pågår. När slakt, våldtäkter och tortyr pågick i andra länder på andra kontinenter levde vi på som vanligt, så varför inte nu? Vardagen och verksamheter rullar obönhörligt på oavsett globala eller personliga kriser. 

 

Så gällande vardagens vedermödor var det innan kontoret dags för besök på gynmottagningen för att försöka få in spiralen. Ultraljud visade en drygt två centimeter stor muskelknuta vilket tydligen är helt ofarligt. Dock var både den och kopparspiralen komponenter som bidrar till ökad menstruationsblödning. Jahopp. När jag kommer in och möter läkaren är hon flankerad av en tanig liten kille bakom stora glasögon under brunlockig kalufs. Han såg ut att nyss kommit ur puberteten. "ST-läkare" står det på hans bricka, uppenbart där för någon form av upplärning. Han säger inte ett pip och kvinnoläkaren presenterar honom inte.

Jag har gått på otaliga gynundersökningar och alla som fött barn är väl mer eller mindre luttrade av att fläka ut benen i sammanhang som dessa även om det inte är bland det roligaste vi kan göra, det är ett nödvändigt ont helt enkelt. Men man är i en ganska utsatt situation som många tycker är väldigt jobbig, så borde det inte vara på sin plats att kanske åtmindstone fråga om det är ok att ha en "praktikant" med, manlig dessutom? Och skulle inte denna eller den praktiserande läkaren vara såpass insatta att de förstår detta och desto mera jobba med att skapa en trygg och säker atmosfär?

Assisterande sköterskan eller vad hon nu var, visade helt annat bemötande och presenterade sig direkt hon kom in medan jag drog av mig benkläderna.

 

Nåväl, spiralen kom på plats och jag trots förebyggande värktabletter fick rejäla kramper av min missnöjda livmoder. Det var dock inget som ett rejält combatpass kunde råda bot på, i full sal i Sisjön och en kvarts semla som gymmet också bjöd på. Träning är min multimedicin som råder bot på det mesta!

En imponerande insats till middagsmålet innan sängen och nyhetsflödena.