Då jag hade möte hade jag inte möjlighet att ta den sedvanliga bilden då min Lilltjej går iväg till sin första skoldag så fick nöja mig med frukostbordet. Sedan hon lämnade skolgården i våras har hon längtat till att återvända som en femma, näst sista årskullen på Balltorpsskolan.

Själv avslutade jag föregående vecka med dubbla pass, kvartalen för release nummer 92 för att sedan åka direkt till Frölunda och mina sköna fighters där den avslutade semesterperioden märktes på antalet deltagare. Då det var två veckor sedan jag körde senast sitter jag följdaktligen med duktig träningsvärk idag.

 

Så vad har hänt sedan senast? Ett tränat öga kan notera att Christer är med på groupie-bilden från Frölunda. Som sagt har han varit med på varenda pass jag haft de senaste veckorna, vid min sida lika öppet och tillmötesgående sedan vi skildes åt för Ronjaveckan. Jag kände att jag ville och beslöt att låta honom följa med mig till Tandådalen, så efter en jättetrevlig helg och bilfärd tillbaka från Stockholm med farmor och farfar, Lilltjejen åkte med laget och hämtades upp av Johan - landade hemma där Christer mötte upp och vi fyllde min Röding till bredden med min förberedda packning och hans. Vi pratade hela vägen tills jag kroknade någonstans vid Kläppen tror jag och somnade efter dryga tio timmar i bil. Vid två på natten var vi uppackade och installerade i HSBs stuga i Tandådalens Röda by, mysigare än jag mindes den så kanske de uppdaterat möblerna?

 

Vår vana trogna vaknade vi ändå tidigt och vad gör man då? Drar på sig trailskorna och sticker ut och springer förstås! Lika lite som jag föreställt mig Christer trivas med att vandra i fjällen hade jag föreställt mig honom ute i löparspåret, men efter för mig obevittande kilometrar på gymmens löpband investerade han i både riktiga löpar- och trailskor kort innan vi åkte. Så nu var det upp till bevis i Tandådalens blöta fjällskog! En kort och lätt runda passade mig och var nog lagom för honom, superhärligt att äntligen vara där igen med möjlighet att göra precis vad jag vill!

Väderprognosen var fylld med tunga regnmoln, blixtar och dunder för hela veckan men det var först de två sista dagarna det verkligen infann sig. 

Vi vandrade, pratade, fiskade, löste korsord, pratade, spelade spel och jag fattade ett beslut - att ge oss en chans, och jag säger oss eftersom detta är något som inte bara framför allt Christer utan också jag nu måste fortsätta att jobba för under en lång tid framföver. Man kan säga att jag är känslomässigt uppe på noll med något försiktigt spirande som kikar fram bakom mina murar och vallgravar.

 

Det handlar inte om att gå tillbaka för det kan man inte. Man börjar om och hittar något annat, något nytt.

Man kan kanske inte förlåta men acceptera, och man ska aldrig glömma. 
Hur lång tid krävs för att återuppbygga ett raserat förtroende, för att känna full trygghet utan rädsla och misstänksamhet? Är det ens möjligt? Jag gjorde valet att försöka utan några garantier och han accepterade. Det kan ta många månader och till och med år där han behöver fortsätta vara lika öppen, tillgänglig och tydlig i det han säger sig vilja ha - en framtid med mig, övertyga mig vecka efter vecka, månad efter månad.

 

När en livskris händer en människa, om det så är dödsfall, sjukdom eller otrohet ställs livet på kant och allt man trodde sig veta är plötsligt ett stort svart hål. Likväl rullar livet skoningslöst vidare med arbete som ska skötas, barn som ska skjutsas, grannar att heja på och tvättmaskiner startas. Att hantera och bearbeta tvingas ske mitt i det obönhörliga vardagspusslandet, men vi hade turen att kunna lägga flera veckor på bara oss, på bara mig. Dygnet runt, alla timmar på dagen kunde jag älta, processa, prata, diskutera och bara vara - och Christer bemötte, argumenterade och repeterade. Som en intensivkurs för körkortet där man avhandlar teori och praktik på en helg istället för kvällar och stunder man har över i flera veckor, har vi haft intensiv-terapi med de samtal som vi förstått är nödvändiga i processen. 

Jag gjorde en banal google-sökning på "komma över otrohet" och fann det tillfredsställande hur vi faktiskt redan gjort och fortfarande gör det som krävs, nämligen kommunicera. 

Under veckans sista dagar rök vi ihop ordentligt och han raserade mycket av det han lyckats bygga upp, så som vi förstått att det kan - och kanske behöver bli under denna process. Han har inga marginaler att jobba med och tålamod är återkommande ord i sökresultaten.

 

Ja, medan Christer satt i ett jobbmöte drog jag ut i regnet och barnsligt förtjust klafsade genom myrmark och vattensamlingar. Flashback tillbaka till tonårens träningsläger med längdskidåkningsklubben. De där damaskerna jag köpte för att hindra skräp och småsten från att komma in i skorna var lite stora men fyllde sin funktion. Skönt att slippa stanna varje kilometer och tömma...

Stensjön där jag och Lilltjejen intog vår lunch i stekande sol var för mig och Christer mystiskt och nästan kusligt i de hängande regnmolnen, en helt annan men väl värd upplevelse. Tack vare att vi var där efter högsäsongen var det knappt något folk på Experiums spa som var extra skönt att avnjuta efter den blöta vandringen över Hemfjället. 

 

Vi avbokade min individuella och vår gemensamma session med Christers terapeut Hans. När han var tillbaka från semestern fick vi ett mail där det tydligt framkom att han inte var intresserad av att föra samtal med någon annan än Christer. Trots att vi båda förtydligat och godkänt full transparens hänvisade han likväl till klientens trygghet och möjlig intressekonflikt. Vi tycker en professionell terapeut ska kunna förhålla sig och föra en objektiv dialog ändå men när han nu så uppenbart inte vill så känner jag själv inget vidare förtroende eller vilja att träffa honom, så nu har vi bokat gemensam session hos en annan som var mer öppen för enskilda möten om behov framkom. Mina frågeställningar kvarstår och behöver fortsätta behandlas med en tredje part. Vårt arbete hittills och progress behöver också professionella ögon och objektiv återkoppling. Christer fortsätter sina sessioner med Hans och skulle den vi nu ska gå till gemensamt behöver mer bakgrund eller möten med Christer så tar han det. Det är all-in, öppna spjäll och full tid tillsammans. Från att ha setts i genomsnitt en gång i veckan är det nu "som vilket par som helst" som nästan bor ihop och det är något jag känner att jag behöver vänja mig vid. Jag har ju inte haft ett "vi-tankesätt" sedan tiden med Johan och som dessutom varit och är väldigt tillfreds med min självständighet. 

Hans grannskap hade sedvanlig kräftskiva i lördags och för första gången var jag med. Han hade för övrigt köpt de största kräftorna jag någonsin sett men glömde såklart att fota, därav de ynkliga räkresterna dokumenterade. De smakade jättebra trots sin storlek och tre stycken mättade mig!

Nåväl, han presenterar mig för vänner vi stöter på och gör allt för att markera och visa att det är vi, att det är jag. Det känns ovant, nästan konstigt vilket han såklart får veta, och det är upp till mig att bestämma takten och tiden jag vill tillbringa med honom. Det känns bra, har ju alltid känts bra i hans sällskap men det är inte som det var - det är något annat, något nytt. Och det är så det ska vara.

 

Lämnade in bilen imorse för att fixa backskadan och passade på att sitta och jobba på VAK med gamla kollegan Jennie då jag också hade en del att uppdatera henne om...! Semestern och covid-avhållsamheten är över och landskapen var välfyllda. Det var för mycket folk för min introverta hjärna! Bilen skulle ha varit klar imorgon men fick mess att den var klar efter lunch så åkte direkt hem när den var uthämtad. Hem till mitt gryt!