Stolthet?
Så var semestertiderna igång. I landskapet finns endast de nödvändigaste indierna och så jag. Testade nya löparskorna på lunchen och den extra dämpningen mitt under foten känns såpass ovant att fötterna domnade och ett tag också upp till knäna. Antar att de vänjer sig.
När jag körde hem från Stockholm förra helgen kommer jag så in i Jönköping. En stor skylt proklamerar "Stadens stolthet, HV71!" Är ett hockeylag det bästa en stad kan lyfta fram? Är inte det lite...fånigt? Har de verkligen inget annat att komma med? Visst kan en stor idrottsverksamhet bidra till positiva saker för en bred målgrupp genom dess aktiviteter, verksamhet och anläggningar som kan komma flera till gagn. Men ändå kan jag inte låta bli att tycka...ett hockeylag? "Stadens stolthet"?
Lyssnade på sommarpratare från både detta och förra året. Faschinerades av Caroline Farberger, skrattade till Jonas Gardell och grät till Marko "Markoolio" Lehtosalo. Senare lyssnar jag på Carina Bergfeldt och liksom till Markos kan jag relatera. De växer upp i ett hem med fysisk och psykist misshandel. Jag lyssnar och känner deras maktlöshet, frustrationen och sorgen som stängs in och inte yttras, inte existerar i annan form än ett senare utåtagerande och än senare omprojicering till något konstruktivt som omvärlden kunnat åtnjuta. Den ene som underhållare och artist, den andra som prisbelönt journalist och författare. Ett citat från Carina fastnar:
"Varje kalas jag åker till nu, varje julafton jag firar, firar jag utan en klump i magen - utan en rädsla för en explosion. Jag tror att ingen som inte har upplevt striden, till fullo kan uppskatta tystnaden när kriget äntligen är slut."
Den där klumpen, den där rädslan även i vuxen ålder av något så fatalt som ett telefonsamtal. Att veta att det skulle bli en explosion, inte om utan när. Att som barn göra sig osynlig, inte tända lågan eller mata elden. Utplåna sig själv för att det var enklast, för att man resignerat och gett upp. Jag beundrar dessa personer som lyckats vända det självdestruktiva till något konstruktivt istället. Som inte dukat under i egna missbruk eller upprepning av beteende i sin egna föräldraroll. Kanske ligger mycket av drivkraften och resultaten just i att det handlar om utlopp och inte målen i sig. Beundransvärt i vilket fall.
Kommentarer
Trackback