Omedveten att hon slagit armarna om sig själv insåg Lone att hon frös. Nävarna lika hårt knutna mot mellangärdet som härvan i magen. Hur länge hade hon stått här egentligen? En minut, en timme? Det var oväsentligt. Det enda som betydde något var den slingrande vägen framför henne, och de val som följde den på var sidor. Utan att behöva höja blicken visste Lone att hon var där. Den andra. Alldeles intill, tyst stirrande. Inte anklagande, bara outgrundligt. Men Lone visste att den svala raka gestalten var fylld av hån och förakt. Dold bakom en tom blick så som hennes egen. Ett outgrundligt skal till gränsen fylld av förakt för sig själv och den hon hade blivit. Så många sårade, så många tomma ord, lögner och svek. Ett spel hon trott sig måsta spela och till slut lärt sig till fulländning. Det hade gett det resultat hon så länge trott varit meningen. Medial popularitet, pengar och en status som hon i kamerablixtrarnas sken insett var ytterst tvetydlig.

Hon hade förlorat sig själv. Bitar av den Lone hon varit låg spridd likt fallna kroppar efter den väg hon krigat sig igenom för att nå toppen. Kropparna efter sina vänner och sin familj som hon vänt ryggen, och med dom lämnat en bit av sig själv tills ingenting blev kvar. 

Hon kunde se dom där på sin andra sida. De sårade, de svikna, bitarna av sig själv. Kunde hon göra bot? Plocka upp bitarna och hitta sig själv igen? Ge upp det hon kämpat för så hårt?

Lone visste svaret. Den stumma mörka avspeglingen av henne själv visste det också men tvivlade på att modet fanns. Att det var för sent. 

Det fanns bara en väg att gå och det var framåt, men riktningen var hon klar över nu. Spänningen i axlarna gav efter när hon lät armarna falla ned och började gå.