Bloggar, Instagram och Facebook. Överallt flödar årsresumeer i ord och bild över gjorda bedrifter, uppnådda mål och minnesvärda ögonblick. Prestationsångensten slår till. Vad fanken har jag åstadkommit under det år som passerat? Känns inte som ett jota. Är det därför man gör sådana där resumeer? För att påminna sig om att man faktiskt presterat något, gjort något meningsfullt? För att sätta nya mål inför nästa år? 

Att utföra sitt dagliga arbete och få vardagen att gå ihop tycker jag är en bedrift i sig. Men fy vad tråkigt och opretentiöst.

Vad ska man lyfta fram då? Att jag lämnade konsultjobbet och erbjöds fast tjänst? Utbildade mig till ViPR-instruktör, inte gav upp mitt äktenskap och semestrade i Portugal? Det påstås att målsättning är bra medan det för mig bara verkar stressande. Antagligen hänger det ihop med prestationskrävande personlighet och det automatiska "tänk-om" som följer på köpet. Utan mål är man oambitiös, utan visioner och drivkraft. Skitsnack.

 

Ha ett mål för att du vill och tror på det, inte för att du förväntas ha det. Kan man inte uppnå känslan av att ha uträttat något utan målsnören att passera? Blir det en mindre bedrift av den anledningen? Jag kan bli så provocerad av människor som predikar vikten av positiv inställning och "livscoaching" Spontant misstror jag dom å det grövsta tills motsatsen bevisats. Det är jäkligt enkelt att florera om positiv inställning om den största motgång man haft i livet är ett nej i krogkön eller krossad favoritvas. Ungefär som att slänga "du kan göra vad du vill om du bara vill" till en tioårig flicka vilkens vägra-tro-och-lyssna-mamma med sexuellt utnyttjande styvpappa tilldömts vårdnaden. Snacka om att skuldbelägga och lägga misslyckandets ok än tyngre om det spirande målet av någon anledning inte uppfylldes. Men de glömde kanske säga att det borde vara åldersgräns på målsättande? Eller enbart för de med rätt förutsättningar?

 

Inför en off-site på jobbet uppmanades vi titta på denna:

Ett exempel där jag istället för att inspireras, kritiskt undrade om den där Shawn haft några motgångar att tampas med egentligen. Jag inser att jag uppfyller alla kriterier för att behöva en sådan "positive reboot" av min hjärna men finner mig redan så djupt ner i cynikerträsket att jag både slagit rot och blivit bekväm. Sådana hyperpositiva människor får mig att vända taggarna ut på samma sätt som religiöst frälsta skyller alla med- och motgångar på Gud almighty. Och vad som också stör mig är att ju mer jag förbannar dessa människor, desto mer nickar de med förstående blick och överseende leende. Därför ödar jag ingen tid på sådana. De anser sig säkert vara energigivare och inspirerare medan jag ser dom som energitjuvar. Får väl sätta det som mål 2014. Undvika energitjuvar.