Klämmer in ett livstecken bara för att bryta trenden att bara skriva före eller efter mina träningspass. Det är liksom bara då jag stjäl lite tid samt har energin att skriva några rader. Väl hemma är det mat, nattning eller ingen ork som gäller. Vanligtvis det sistnämnda. Saknar att skriva men har varken tid eller ork. Idéer och uppslag som poppade upp likt svampar när som helst sker nu allt mer sällan och jag saknar det. Sneglar i kalendern på nästa vecka och finner den nästan lika fulltecknad som denna. Luckorna har haft en förmåga att fyllas igen och där det blir något vitt över ska jag hinna allt det jag gjorde innan jag fick de ytterligare uppdragen. Liksom lärarjobbet tillkommer det mer och mer men inget tas bort.

Skillnaden är dock att jag här ändå har ett större mått av val. Ingen tvingade mig att ta dessa nya grejer och jag finner dom rätt stimulerande och utvecklande. 

Som lärare kunde man liksom inte gå till chefen och säga "Nej tack, jag har inte tid att hålla Nationella prov i alla NO-ämnena, jag tycker det räcker bra med de i matematik samt de nittiotalet individuella utvecklingsplaner som stundar."  Inte så stimulerande eller utvecklande heller, bara betungande. Fast den sanne pedagogen och optimisten kanske finner ytterligare nationella prov personligt stimulerande? Vi är ju alla olika.