Uppgraderade operativsystemet i min iFån och fick appstore på kinesiska eller nåt. Allt annat i fånen var fortfarande på svenska men just appstore tyckte jag skulle anamma mina biologiska rötter eller något. Jag höll inte med och lyckades lösa problemet genom att logga ut och in igen. Knasigt värre.

Stel i benen efter gårdagens benlåtar, bra där. Lite mer allsidig träning hade inte skadat för min del - att fixa dagen jag klonar mig.

 

De där ryckningarna man kan få i ögonbrynet ibland? Lika okontrollerbara som störiga men som tur var sällan långvariga. Det har jag nu fått i överläppen! Hela överläppen går i små spasmer, och det går inte över! En vecka har jag nu gått med dessa ryckningar, minismå men ändå där. Underläppen hänger med ibland för den tycker det är kul. Det tycker inte jag! Vilka problem man kan ha.

 

Ett annat mer djupgående problem är mitt ägandeskap av familjegraven. Lillstrumpan ringde häromdagen och påpekade i förbigående att pappa skulle ha fyllt ... 74? 72? Jaja, åttonde februari kom jag ihåg i varje fall efter påminnelsen. Detta påminde mig dock om ett dilemma jag hittills bara skjutit framför mig: Vår familjegrav uppe i Bureå.

Av någon himla anledning och enligt pappa på mammas initiativ så köpte(?) pappa gravrätten av kvarvarande syskon. Där är där han nu också ligger och umgås med gråsuggorna tillsammans med farmor och farfar och kanske någon mer...? Så bra koll har jag alltså och så mycket bryr jag mig.

Mamma och pappa var duktiga på att ge mig och min syster två saker: Materiella ting och dåligt samvete. Nu är denna familjegrav ännu ett dåligt samvete då ingen av oss är intresserad av att behålla den. Sedan kan man ju diskutera dåligt samvete jämtemot föräldrar som ligger i Bureås respektive Umeås jord, men låt säga att samvetet nu överförts till hans kvarvarande syskon då. När vi för vår del kan låta vilka icke-Mikaelssons som helst trängas på den jordplätten framgent, skattas den desto högre av de andra. Och vi med våra misshandlade samveten skäms att erkänna för dessa att vi faktiskt inte bryr oss. Det är ingen stor kostnad per år det handlar om men en som vi ändå hellre lägger på bio, läsvärda böcker eller .

Nu hade pappa betalat innehavet ett antal år framåt men snart är vi framme där inbetalningskortet kommer till mig istället och jag har ingen som helst lust!

Det må vara respektlöst av mig med varför behålla något om man inte vill eller kanske än värre - för andras skull?

Vår tanke är att fråga de kvarvarande om de vill ta över den men jag har inte fått tummen ur. Tummen som är så irriterande inkörd av plikt och samvete. Varför i hela friden ville mamma att pappa skulle ta över den? Det var ju inte ens hennes familj? Hon har ju sin egen familj på samma kyrkogård men inte dillades det något om ägarskap av den inte! Har igen aning om hur det står till på den sidan men har mormor och morfars stenar jämnats med marken kan inte jag bry mig mindre.

Lite lustigt det där egentligen hur ointresserad jag är av att bibehålla mina familjers gravar men ändå kan finna det ganska fint och rofyllt att promenera på en kyrkogård, läsa på stenar och se de efterlevandes monument av mer eller mindre kära släktingar. Jag är nog ganska tudelad där mellan den empatiska och cyniska delen av mig, och också humörberoende. Barns gravar är bara vackra i all den sorg de höljer medan de som fullföljt sina liv kan fylla mig med både vördnad och cynism. Ju större och vräkigare monument, desto sämre samvete hos de kvarlevande inbillar jag mig. Det man inte kunde uppbåda att ge under livet kompenseras i floristiskt överdåd och påkostade stenar. Men under en bra dag kan jag också tillskriva kvarvarande en osjälvisk vilja att hedra den hädangångna med ett försök att spegla det avtryck personen gjort i livet.

Men det är ofrånkomligt att mina relationer, eller snarare icke-relationer med familjen medfört detta cyniska och ointresserade ställningstagande. Vad annat kan man egentligen förvänta sig när de minnen man har är obefintliga då farfar dog när pappa var ung, farmor när jag var knappa året, mormor och morfar bara förknippas med sitta still och ta i hand och föräldrarna ja, det har väl avhandlats tillräckligt. Sedan kan man tala om respekt och sådant men den faktorn är helt enkelt inte tillräcklig för mig. "So shoot me" som man säger.