Inte så svårt, bara förvånansvärt jobbigt att vara så fokuserad hela tiden. Att testa är ingen favoritgöra men det har sina lärarika stunder. Gillar dock inte att mina andra uppdrag får prioriteras ner men nu har ja tagit på mig detta och då är det bara att slutföra. Tack och lov att jag har Mikael till min hjälp! Han sprutar ut lumpsumordrar och har stött på betydligt fler turer och gupp på vägen än jag.

Hämtade en liten michelintjej på Bergumsvallen efter jobbet. Hon ser ganska rolig ut alldeles påbyltad. Men det är mycket övningsgående nu så jag bara väntar på första platta fallet där hon tar emot sig med ansiktet.
Imorgon åker Oo med henne och sina föräldrar till Malmö en sväng. Han ska förbi lagret och så passar de på att hälsa på Lena och Fleming i Helsingborg.

Fick en liten flashback tillbaka några år då jag är så gott som säker på att jag idag mötte en kille jag träffade via Spraydate, strax innan jag träffade Oo. Ni vet ett sådant där ögonblick när man går förbi varandra, skickar ett ögonkast på de man möter och precis då tycker sig känna igen ett ansikte men ändå inte är så säker att man vågar säga hej! Och så för varje meter man kommer längre ifrån varandra blir man allt mer säker på att det faktiskt var den man trodde och så skäms för att man uppfattats som stroppig eller medvetet ignorant! I vilket fall dejtade jag ju några killar där ett tag, avnjöt Internets generösa utbud av gulliga och trevliga killar tills jag blev övermodig och lät det hela gå överstyr genom att gå på dejt med ännu en kille strax efter jag varit på dejt med en annan, vilket jag faktiskt tror var Oo! När jag hörde mig själv fråga något som tydligen gällde den andre killen insåg jag pinsamt tydligt att varken hjärnan eller samvetet kunde hantera två samtidigt. Man hade ju hört skräckhistorier men jag hade alltid tur att träffa jättegoa killar. Nu var det ju faktiskt inte så många  även om jag kanske fick det att låta så. Men alla var de snygga, försynta och lätta att umgås med så nu när jag tänker tillbaka undrar jag varför det blev just Oo? Jag antar att det var den där obeskrivbara magkänslan, det där lilla odefinierbara men ändå distinkta som snabbt placerar killen i vän- respektive tänkbar partner-facket.

Men när jag nu tänker efter kanske det inte var han ändå som jag mötte där i korridoren? För då kunde ju han lika väl ha hälsat? Om det nu var han. Kanske vi båda körde fast där i vinkelvolten av "är-det-verkligen-han/hon-för-tänk-om-jag-hälsar-och-så-är-det-inte-han/hon-och-nej-vad-pinsamt-men-tänk-också-om-det-ÄR-han/hon-och-så-hälsar-jag-inte-då-tror-han/hon-att-jag-är-värsta-elaka-och-jag-är-så-feg-nej-jag-vågar-inte-eller-han/hon-kanske-inte-ens-känner-igen-mig-då-blir-det-också-pinsamt-om-jag-hälsar-och-nu-är-det-för-sent-nej-varför-vågade-jag-inte-skit-också!"

Det hade varit roligt om jag bloggat vid den tiden då jag faktiskt var singel ett tag. Av någon anledning blev det bara sådan där "fem års dagbok" där man har typ fem rader att sammanfatta varje dag. Minns att det blev väldigt små bokstäver vissa dagar!