Den vanligtvis vid rusningstid tungt belastade Öckeröleden bjöd på enstaka sporadiska fordon i mötande håll. Trafikrapportören bekräftade misstankarna om olycka som blockerade tre filer. När 40 minuter gått och jag kommit två kilometer fick jag ringa anläggningen och förvarna att jag troligtvis skulle bli sen. Olyckan verkade vara alldeles innan Älvsborgsbron. Man kan bli frustrerad och stressad, men när man till slut når fram till olycksplatsen och ser de totaldemolerade bilarna kan man skämmas lite och så tänker man istället på de drabbade och gläds åt att man själv inte är en av dom. Från Älvsborgsbron till Volvo är Öckeröleden jättesmal. Fyra tighta körfält utan vägren och mycket tät samt tung trafik som går i alla filerna till och från hamnen och industrierna. Det kan vara riktigt läskigt ibland att ligga i vänsterfilen, ha en långtradare till höger och möta en annan. Det är inga stora marginaler!
Denna gång blev jag dock inte särskilt stressad. Jag tror det berodde på att jag tack vare nyheterna visste att det var en olycka och att det ju absolut inte fanns något jag kunde göra åt saken. Värre är det nog när trafiken rent allmänt är seg på grund av rusningen. Nu hade jag ringt och förvarnat att jag blev sen, jag kunde ju inte göra något och världen skulle ju faktiskt inte gå under om jag nu blev sen.
Efter de demolerade bilarna flöt trafiken på ganska bra, så fem minuter i sex störtade jag in genom dörren, bytte om, sket och snörde på skorna i rekordfart! Handlindorna fick vara, viktigare att komma igång! Tur att man har kört detta pass nu så att det nästan sitter i ryggmärgen, annars hade man nog varit ännu mer virrig och missat mera i koreografin än den enda gång jag nu gjorde det.
Oo har kollat på GAIS-IFK vilket slutade 0-0 medan jag käkat fiskbullar och faktiskt lyssnat på sista delen av matchen på radio. Tack vare IFK-jobbet har jag nog blivit lite intresserad ändå, men ssch! :o)