Varför är man så snabb på att måla upp de värsta scenariona? Är det en form av självbevarelsedrift? Ett sätt att förbereda sig på det värsta? Se till att det inte kan bli annat än lättnad? Om fem minuter har Maja sin tid hos Smådjursakuten. Underbare Oo som kan flexa sina arbetstider bättre än mig, har åkt dit med henne.
Hon sov hos mig inatt som vanligt, tätt intill under täcket och rörde sig inte en millimeter. När jag klev upp gjorde hon också det, men haltningen var kvar och hon var betydligt mer dämpad än vanligt. Gick inte mycket, rörde sig långsamt och lade sig ned.
Jag försöker att inte låta tankarna flyga iväg åt det mörka hållet. Håller hon på att bli förlamad? Tänk om det är något med ryggmärgen? Tänk om det är så allvarligt, och med tanke på hennes ålder att de inte anser det värt att försöka? Tänk om det är sista gången jag ser henne?? Hur ska jag kunna hålla ett pass ikväll om hon inte finns längre? Hur skulle det vara hemma om hon inte tassade omkring där? Inte ha henne intill mig om natten?
Det gick inte, när jag kramade Oo hej då som vanligt vid dörren och min blick föll på Maja där hon låg vid klösträdet kom tårarna. Kunde inte låta bli. Tog ut en sorg i förväg innan jag ens vet hur det egentligen står till. Jag blir bara så rädd!
Hundratusentals människor har dött i Haiti och jag gråter över en katt. Livet har inga proportioner. Jag ska inte måla en viss person på väggen. Oo skulle ringa så snart de var klara. Jag har mobilen på ljudlös, men under skärmen så jag inte kan missa den blinkande displayen.
Nästa inlägg kommer jag att ursäkta ovanstående melodram och känna mig fånig över att jag lät tankarna fara. Det kommer jag.