Det är visst Lucia idag? Går man inte skola eller har barn har jag en känsla av att det är ett faktum som går en lätt förbi. Lussetågen när jag jobbade i skolan var rätt mysiga i all sin fumlighet av brokiga framträdanden. När jag själv var elev deltog jag ända från högstadiet till gymnasiet, eftersom jag gillade att sjunga i kör. Om jag inte minns fel åkte jag på att vara själva Lucia när jag gick mellanstadiet, och jag fattar fortfarande inte varför, anonym och icke-populär tjej som jag var. Tyckte dock att det var rätt tråkigt (och läskigt) för jag fick ju inte sjunga då.

Minns när vi var riktigt små hur det skulle upp och lussas för pappa, aldrig tvärtom. Jag gick ju inte dagis men har förstått att det lussas för fullt där idag. Då jag ännu inte innehar den titel eller känslomässiga status för mamma"hood" tycker jag det verkar otroligt tråkigt med lussande bland dagisungar. Jag kan inse att man som förälder säkert finner det alldeles förtjusande och gulligt och det ska fotas och filmas och helledussingen, men att jag själv kommer att göra det en dag, eller kanske snarare förväntas göra det en dag framkallar rena kväljningarna! Fy vad obeskrivligt ointressant och uppstyltat! Javisst är det cynikern som är framme igen, för barnen själva tycker säkert det är jätteroligt, för att föräldrarna tycker det kanske? Chansen att visa upp sin telning i tå tööta tomtedräkten? Läste en blogg där sonen vägrade ta på någon lusseutstyrsel och stod och sjöng i vinteroverallen. Haha, våga vilja själv! Aftonbladets superrättvisade "undersökning" visade på att 80 procent eller nåt av de närvarande föräldrarna är mammorna, för att de faktiskt har de större outtalade förväntningarna att närvara vid sådana spektakel. Dyker en pappa upp är det "-Ooh, vilken engagerad och god far" och "-Vad är det för mamma som inte vill se sin dotter lussa?" Sällan är det "-Ooh, vilken engagerad och god mor", nej det tas för givet att hon är där!