Sitter i min nya goa morgonrock med (än en gång) för mycket i magen, och då menar jag inte bara färdigbakad bebis! Jättegod middag har avnjutits hos Oos föräldrar, en tradition som hon tänkt ta upp efter Oos farmor som tydligen varje annandagjul bjöd barnen på julfika och senare middag.
Mycket gott med vanlig mat, och fick i mig betydligt mer som sagt än på själva julafton.

Duktigt trött nu igen. Fattar inte hur de som redan har barn sedan tidgare och väntar nummer två, tre eller till och med fyra eller fem orkar!? Och som kanske till och med är ensamstående? Blotta tanken på att hålla efter ett som sagt ändå relativt snällt barn som någon av systers pojkar samtidigt som man är höggravid går över min horisont. Men man har ju inget större val.
 
Inför systerfamiljens besök var jag som sagt lite orolig för hur jag skulle reagera inför deras pojkar. Men när de nu har lämnat oss måste jag säga att det gick mycket bättre än jag fruktat. Kanske för att jag inte lade några krav på mig själv till engagemang, utan nästintill nonchalerade dom för det mesta. Låter hemskt, men trots att jag knappt interagerade med dom så fick jag ändå några blixtsnabba ögonblick där motviljan flammade upp inför situationer och saker som de eller föräldrarna ställdes inför. Vanliga typiska barngrejer och konflikter, där till exempel den för åldern vanliga kommentaren "kan själv" till slut fick det att krypa i skinnet på mig av denna instinktiva vilja att kväsa!
Men det är väl som alla säger, annorlunda när man är där själv med sina egna barn. Jag upprepar mantrat och orkar inte tänka vidare på det uttjatade spåret. Jag är helt enkelt för trött.

Oo kollar på Frölundahockey, så jag ska lägga omkull mig intill honom med mitt DS. Känns som klockan är över elva och den är precis åtta. Mår nästan lite illa.
Mindre än en vecka kvar till beräknad nedkomst. Håll dig inne några dagar till Ronja!