Dimmig morgon. Ungefär lika dimmigt verkade det vara i min hjärna. Trots upprepade på-minnelser dagen innan, glömde jag gratta min Oo!! När han fått pika mig ungefär en halvtimme föll poletten ner. Fy vad jag skäms och jag är så besviken på mig själv att jag kunde gråta! Tack vare mitt begränsade utbud av familj och vänner har jag inte många födelsedagar att hålla reda på, men vad hjälper det? Jag glömmer dom ändå, men den som betyder mest av allt, den som alltid kommit ihåg mig, kramat och sjungit i mitt öra i sängvärmen på morgonen, som alltid gett mig minnesvärda födelsedagar och överraskningar, han glömmer jag bort! Det är så jäkla dåligt och om rollerna varit omvända, hade jag sjunkit ned i sårad tystnad resten av dagen.
Fy mig! :o(