Oo ligger fortfarande och snufsar i sängvärmen. Solen skiner på utsidan och klockan är 9.09 här borta, vilket borde rendera tidig kväll borta i Sverige.
Tankar på det kommande bröllopet kommer nu smygande, och kanske det riktiga insikten som kan liknas vid nervositet? Jag trodde det bara skulle bli Oos föräldrar, samt Trevor och Rachael i den lilla sjömanskyrkan. Tydligen ska alla som bjuditis in till den efterföljande middagen också dyka upp! Hade jag verkligen skygglapparna så på att det undgick mig? 18 pers blir det då totalt, och visst, det är kanske inte så många, men känns ändå lite så för mig. Jag har ju ingen från min sida, och även om en del av mig tycker det är lite skönt, den biten att slippa känna ansvar, underhålla och sådant, så känner en liten annan del av mig också lite ensam.
Det är så schizofrent, att jag  ju inte ville ha något med planering och förberedelser att göra, men känner nu samtidigt att jag inte riktigt har koll, att jag bara är en bifigur och deltagare i ett arrangemang som egentligen inte handlar om mig? Men snacka om självförvållat! Jag ska inte blåsa upp detta till något större eller mer avancerat än det egentligen är.

Egentligen är väl mitt största bryderi efter jag nu börjar inse att så pass många ögon kommer att ligga på mig, att jag nu faktiskt vill te mig så bra ut som möjligt! Tidigare var det ju "bara" de fyra som skulle vara med. De andra var ju inga jag kände eller hade någon relation med.
Nu har jag ju under dessa dagar träffat, och utvecklat en form av relation till flera av de som ska vara med, och då blir det ju inte så betydelselösa längre. Snurrigt eller?
Restaurangen visade sig ha sådan dresscode, att de jeans jag tänkt byta om till, nu inte är ok. Och jag har ingenting annat! Likaså de silverblanka klackskorna jag jag ju inte brydde mig om att de var så gräsliga, tycker jag nu är extra gräsliga, eftersom så många fler jag nu "känner" kommer att se dom. Jag tror jag kommer att känna mig dum i brudkläderna i baren efter middagen, vilket innebär att jag i sådana fall kommer att måsta köpa något annat att byta till, något som inte är jeans och sneakers! Men Oo har ju inte heller något annat att byta till, och behåller han sina "giftaskläder", kan jag byta om då? Hans kläder går ju liksom hem ändå, medan jag som sagt nog skulle känna mig så "synlig" och "utpekad"!
Samtidigt tycker jag att det borde kvitta. Själva bruden borde väl kunna slippa undan med jeans och sneakers? Men kommer jag känna mig "fel" när då alla gästerna är uppklädda i sina kostymer, klänningar och allehanda feminina attribut?
Varför bryr jag mig ens? Varför kan jag inte låta bli att göra det?
Himla skit. Det skulle ju bli ett enkelt litet bröllop på andra sidan Atlanten, där ingen skulle bry sig, och allra minst jag själv!

Nu ska jag stänga ned hjärnan från de meningslösa tankarna och skildra gårdagen.
Minigolfen var skoj, och jag åkte såklart på däng i den stekande solen. Spelade sedan lite andra totalt meningslösa, men väldigt roliga arkadspel i den intilliggande spelhallen. Paralleller kan dras till casinon och Black Jack-spelet som jag fann så både skrämmande och roliga. Där riskerar man att spela bort pengar för ett nöje, men man kan ju faktiskt också vinna och gå plus, så som vi gjorde. På arkadspelen är det ju aldrig någon annan vinst än den underhållande.

Till kvällen hälsade vi så på Oos gamla kompis Misha och hans fru Danielle med deras tre barn. Misha var också utbytesstudent när Oo var här, och därför ganska naturligt att de fann varandra. Annars måste jag säga att de var väldigt olika! Hans fru Danielle tyckte jag genast om. Välsigt spontan, öppenhjärtlig och till synes ärligt intresserad av oss. Dock blev hon lite väl berusad, och spontaniteten gick över till det jobbiga stadiet, och förtog tyvärr en del av mitt intryck. Så onödigt och synd enligt mig!
Dock visade det sig, att hon utövade den nya och tydligen omåttligt populära träningsformen "pole-dancing"! Hon hade alltså en strippstång monterad i garaget, där hon tränade på sina övningar! Och hon var duktig!
Nu kan jag ju bara erkänna, att jag är glad över att vi inte har någon kamerakabel, för att "strippstångsdansa" var inte lätt! Mina armar värkte, skinnen på insidan av låren sved, och händerna brände, och jag lyckades inte prestera i närheten av vad hon gjorde! Denna trebarnsmamma svingade, snurrade, klättrade, lyfte och allt möjligt, där jag var totalt chanslös!
Nej, jag tror jag håller mig till combaten!

Idag ska Oo prova ut sina lördagskläder, så då får vi väl se hur vi gör med eventuell alternativ klädsel... Jag ska försöka att inte lägga för mycket bryderi på det. Det viktigaste är att jag ska gifta mig med min Oo, och jag kan tänka på hur han såg ut där jag lämnade honom i sängen för nu snart en timme sedan. Det rufsiga håret och hans underbara profil. Hur han brukar fånga in mig när jag försöker kliva upp, och skedar mig så hårt att jag känner mig totalt inkapslad av honom! En kokong av kärlek och trygghet! Det, och att vi ser till att det alltid kommer att förbli så, det är det viktigaste. Det är det som betyder något!