Står och ögnar igenom presentationen inför morgondagens kurs, när jag minns den insikt som slog mig häromdagen/kvällen(?). Jag tänkte på lektionerna där jag förklarar, ritar och gestikulerar, travar fram och tillbaka bland eleverna, diskuterar, svarar på deras frågor, känner att de är med. Och så kommer den där känslan av att: Det där vill jag uppleva igen!
Så kommer förnuftet och hjärnan ikapp och flämtar fram med andan i halsen: Men allt det andra då?
Allt det andra som fick vågskålen att tippa över.
Skit också.

(Ska föreställa en pekpinne)

Snart ska jag hem. Vår öppna planlösning var alldeles utmärkt att dumpa grejerna från Kondi i. Vi kryssar oss fram till köket, kryssar oss fram till soffan och bökar oss ned bland tavlor, hyllor och kassar med gud-vet-vad. Ska vi idas ta tag i det idag? Vad sjutton ska vi göra av grejerna? Dumpade inte Oo en hel släpvagn på tippen igår?
Jag gillar att proklamera i-landsproblematik. Där hade vi ett till.