Ice MC:s låttitel "Its a rainy day" passar bra denna dag. Ett strilande regn hela morgonen som inte ser ut att ge upp i första taget heller. Det ser mörkt ut inför midsommar! Tänk alla läckert uppdukade bord ute på bryggor och verandor, förväntansfulla barn som väntar medan fäderna trilskas med att resa midsommarstången.
Vi hukade under presenningar när det vräkte ned som värst, och riktigt mös när det smattrade i plasten. Sedan sprang vi upp i skogen och spelade skogsbrännboll med regnet droppande ned mellan träden. Det är ju bara lite regn! :o)

Skjutsade Anna in till stan på vägen till jobbet. Vid lunch lyfter hennes plan tillbaka till norrland.
Igår blev moroten klar, och det är bara att konstatera, att en virkgurus ömma hand som vägleder och hjälper, ger omedelbart resultat!
Inte fattar jag hur jag bar mig åt för att den första skulle bli så mycket större! Jag tyckte ju att jag följde mönstret! Heh, men man ser ju rätt tydligt var jag vände och faktiskt virkade med rätt sida utåt. Varför såg jag inte det då?

Så morot nummer två blev klar, och då provade jag ett litet nytt projekt. En jordgubbe!


Det gick så pass fort, att jag tänkte göra ett gäng som man kan ha i en skål. Blasten blev lite liten, så jag ska försöka göra den lite större nästa gång. Tror i och för sig jag gjorde lite fel också när jag försökte följa beskrivningen... Jag menar, hallå: "*Ch 3, sl st in second ch from hook and next ch, sl st in same st as ch 3*, sl st in next sc, rep from * to * two times in same sc, (ungefär här gav jag upp och improviserade resten) sl st in next sc, rep from * to * in same sc, sl st in next sc, rep from * to * in same sc, sl st in next sc, rep from * to * two times in same sc." !!! (Tasty crochet)

Medan jag gjorde min lilla jordgubbe, färdigställde Anna en cupcake! Tänk ett helt fat med sådana i olika färger! Lite "strössel" kan broderas på i form av stygn eller pärlor. Fräck va? Och så bullar, dammsugare, pajbitar, rulltårta, ja det finns så mycket roligt att göra! Och eftersom de är så pass små så går det relativt fort! Nackdelen är kanske att det blir ganska pillrigt emellanåt, och det garnet jag köpte delar sig gärna i dess småtrådar det består av, så nålen går gärna lite fel. Men med tiden lär jag mig nog bemästra garnet bättre!

Ikväll blir det dock inte så mycket virkning. Måste fixa efterrätterna inför morgondagen. Vi är ju bjudna till grannarna, och vi blir cirkus 14 pers, varav en är muslim, så han ska helsteka ett lamm över öppen eld! Dock hade han visst brutit några fingrar och var gipsad och så, så Johan ska vara med och rycka in vid vevandet. Jag har aldrig ätit lamm vad jag vet, så det ska bli väldigt spännande!


När jag var 17 och 18 , två somrar i rad fick jag åka till Svenljunga, en bit utanför Borås för att sommarjobba på pappas jobb. Pappa och hans chef var vänner sedan studietiden, så jag fick bo hos deras familj i Sandared. Deras vuxna barn bodde på en liten, liten privat ö i Viaredsjön. Sonen med sin familj bodde i ett, de två döttrarna i det andra, och en annan familj som hyrde det tredje huset. Döttrarna var borta, så första sommaren bodde jag största delen av tiden själv i deras hus.
Det var spännnade att bo borta på egen hand, och jag var noggrant ipräntad att göra rätt för mig. Klippa gräs, bjuda på hembakat och se till att sköta mig. Jag bakade en kaka, men fick inte klippa något gräs. Det jag framför allt minns denna första sommaren, var att sonen som jag fick åka med, körde som en tok, och fick en hund framför bilen en morgon. Han tog den mellan hjulen, så den klarade sig! Ingen större modell på hunden alltså.

Andra sommaren fick jag bo hos Roland och Anita, chefen och hans fru, i den lägenhet de hade ovanpå garaget. Det var omtumlande. Jag försökte vara så som jag ännu mera, (eftersom jag ju denna gång skulle bo hos just dom), inpräntats, och var bokstavligt talat beredd på att niga, tala viskande och ödmjukt erbjuda mina ringa tjänster som gräsklippning eller fönsterputsning. När jag anlände hämtade Anita mig på Landvetter, tog mig direkt in i deras ombonade kök och värmde en underbar lökpaj till mig. De var så trygga, familjära och goa, att jag fortfarande nästan minns ett brottstycke ur det tackbrev jag skrev tillsammans med den ljuslykta jag köpte som ett ringa tack till min hemfärd: "...att jag för första gången nu vet hur det känns att tillhöra en familj..." . 
Kanske var jag en smula melodramatisk, men just då skrev jag direkt ur hjärtat. Sådana underbara och generösa människor som tog mig an så naturligt. Jag fick göra vad jag ville, till och med låna Anitas sportbil med mitt relativt nytagna körkort! Jag kunde prata med Anita så öppet och avslappnat på ett sätt jag aldrig gjort med min egen mamma. Eftersom de kände mina föräldrar rätt väl, var det oundvikligt att deras problem kom upp, och jag kunde ventilera lite. Sedan dess har vi hållit kontakten med julkort och något årligt telefonsamtal. Men jag tänker ofta på dom och den tid, den andningspaus deras tillvaro gav mig innan jag faktiskt flyttade hemifrån.

Min i vissa fall självutplånande personlighet tyckte det var förmätet av mig att bjuda dom på vår bröllopsfest. Inte kunde väl de vara intresserade av mig såpass efter all denna tid? Till slut skrev jag det nästan i förbigående i ett vykort från Hawaii, men vågade inte ringa och störa sedan vi kom hem. De hade gjort sådant intryck, och kom att betyda ganska mycket för mig under den korta tiden, men jag kunde ju aldrig tro att det skulle vara särskilt ömsesidigt.

När jag körde för att hämta Anna i tisdags, tog jag så modet till mig och ringde upp. Roland svarade, och blev jätteglad, och självklart hade de redan bokat in festen! Det ska bli så roligt att träffa dom igen, och att Oo får göra det!

Ice MC:s låt "Think about the way" köpte jag som singel när jag bodde där den sommaren. Därför är den speciell för mig. Jag minns hur jag låg på deras brygga vid "bastuhuset" intill vattnet och lyssnade på den. Om och om igen.