Fick en kallelse till en bolagsstämma igår. För min pappas räkning. Jag antar att det är sådana här försändelser som en en del mottagare vänder sig till tidningarna för. Uppbragt poserandes med ledsna miner, över att få såren upprivna och sorgen kastad i ansiket än en gång.

Kanske har det gällt statliga instanser, som man anser borde ha koll, jag vet inte. Själv anser jag att det torde vara tämligen omöjligt för var och varannan organisation, företag där en prenumeration låg, eller liknande, att hålla reda på om kunden faktiskt är i livet eller inte.

Mamma fick indroppade försändelser, antagligen tills adressändringen löpte ut och avsändarna fick allting i retur och fattade galoppen, och pappa får det också. Den adressändringen har bara inte löpt ut ännu. Det var väl ganska precis ett år sedan nu som han dog. Vi åkte ju norrut på midsommardagen tror jag, och fick dödsbudet på vägen.

Man försöker ju fylla igen alla luckor, avsluta alla abonnemang, prenumerationer och medlemsskap. Men hur bra koll har man egentligen på en annan människas sådana saker? Jag vet ju knappt alla som Oo har/är med i!

När det varit en sådan form av utskick som mamma och pappa fått, så har jag ringt upp och meddelat att de faktiskt inte längre är i livet, så de kan avsluta medlemsskap, stryka ur registren och så vidare. I detta fall var det ganska gulligt. Det visade sig att pappa köpt fem aktieposter á 100 spänn i Fastighetsbolaget Sikforsbygden, en satsning som gjordes i bygden för att rädda närlivsbutiken i Sikfors. Ingen utdelning, inga flera satsningar eller insatser som behövs. Bara en engångsinbetalning för en god sak, och för formens skull tilldelades aktier.

Affären i Sikfors. Jag minns fortfarande hur det luktade där inne. Inte alls illa, men väldigt karaktäristiskt. Många gånger cyklade jag dit med mamma, från sommarstugan i Selsborg var det en ganska bra bit att cykla som barn. Jag minns när vi körde förbi den med Oo och hans föräldrar förra sommaren. Minnena flashade förbi, och jag förundrades över att den fortfarande var kvar, att den inte som så många andra smålivs fått ge vika.
Jag minns de strånga välfyllda gångarna, den lilla charkdisken längst in, hur jag ibland kunde få en tablettask, "Lunk" tror jag de hette, som hade blåbärssmak? Runda platta tabletter som var som dextrosol i smak och konsistens.

Jag ringde upp för att meddela att pappa inte längre var i livet, och fick då som sagt veta om denna lilla investering. Eftersom ingen utdelning sker för denna form av aktiebolag, så kom de heller inte fram vid bouppteckningen. Hon visste inte ens om de gick att sälja, utan skulle ta upp det på bolagsstämman.
För enkelhetens skull skulle de skrivas över på mig. Varken jag eller min syster har ju någon riktig anknytning till Piteå längre, men på något sätt tilltalar det mig, att ha denna lilla länk, att stödja detta som jag har så många goda minnen ifrån. Tydligen hade bolaget utvecklats, och drev nu en friskola "I Ur och Skur Forsen" där uppe också, en skola som också skapades i samband med nedläggning av den kommunala.

Ska jag bibehålla denna lilla länk till Piteå, eller kanske snarare till mina föräldrar? En länk som ger mig en känsla av sorgsenhet och vemod. En sista länk till det som var, och det som kunde ha varit.