En morgonbild på mig och Flax. Så stor blev han alltså med Eskimogarn och nål nummer 6!

Underarmarna och händerna värker fortfarande, framför allt det förstnämnda. Något annat som också håller i sig är regnet. Otroligt att det inte var länge sedan vi hade så varmt att till och med jag nästan storknade och gräsmattorna gulnade. Nu är det mycket kyligare och gräset har tagit fart med råge!

Här ute på Volvo var det inga problem att få en parkering nära ingången, och landskapet ekar nästan tomt. Helena går på semester på onsdag, och jag ska ju bara vara denna vecka ut innan jag ska in på Elankontoret för två ofrivilliga veckor.

Jag inhandlade ju ett gäng nya jeans när vi var i USA. Provade två av dom i morse utan framgång. Sedan jag slutade med pillren svullnar jag som sjutton inför varje lingonvecka! Det var ju knappt jag fick brallorna över höfterna! Dock är det ändå ett tämligen lindrigt problem antar jag. Man har ju hört om de som har hemska menstruationer, med illamående, feber, kramper á la tarmvred och blödningar värdig en skräckfilm! Då antar jag att extra finnar i fejan, trånga byxor och lättare kramper är överkomligt.

När man nu är stadgad med extra ring på fingret, är det ofrånkomligt att vi får frågan: "-När ska ni skaffa smått då?"  från höger och vänster. Det är ganska naturligt, och något jag själv kan fråga i brist på andra samtalsämnen. Dessutom ses det ju som en ganska naturlig fråga, stadgat par = barn!
Men är det så naturligt egentligen? Ungefär lika naturligt som de som väljer att inte skaffa barn får frågan -"Men varför inte?" När ett par berättar att de beslutat sig för att försöka skaffa barn, är det någon som då frågar: "-Men varför det?"  Sällan. Varför är det så?
Jag har märkt att jag börjar störa mig mer och mer på denna "När ska ni skaffa barn då"-frågan. Dels för denna outtalade förväntade självklarhet, att när man stadgat sig ska man skaffa barn. Bara det får mig barnsligt anti och vilja att gå tvärt emot. Sedan angår det väl faktiskt ingen om man vill eller ska skaffa barn eller inte, eller? Jag vet som sagt att jag själv frågat det till höger och vänster, just för att det verkat så oskyldigt och "naturligt". Men när man nu själv drabbas av den frågan, börjar jag störa mig på den.
Vad skulle hända om jag skulle svara: "Ingen aning, hur så?"
Eller tänk om det skulle visa sig att man inte kan få barn? Vad säger man då? "Vi försöker faktiskt, men det visade sig att jag har defekta äggstockar!" Besvärad tystnad.
Det är så självklart att vi ska föröka oss, och inte heller ha några problem med det heller. Själv ska jag hädanefter bita mig i tungan varje gång avelsfrågan kommer upp! Och jag ber om ursäkt till de som jag terroriserat med denna fråga. Det var i ren okunskap och brist på vad jag trodde, neutrala samtalsämnen.