Tandläkare säger att människor generellt har två olika typer av munnar. De som lätt får hål, men inte tandsten, och tvärtom. Det har nåt med saliven att göra. Jag hör till de som fått borra en hel del i mina dagar. Först när jag flyttade till Stenungsund och fick bättra på en lagning, samt fylla ett liiitet, litet nytt hål, fick jag frågan om bedövning. Va? Kan jag få bedövning? Det var väl bara berättigat för rotfyllnader och tandutdragningar på sin höjd? Kanske vi är tuffare i norrland eller nåt, för alla tidigare köranden med borren i tänderna har uthärdats med krampaktigt tag om armstöden och förtvivlade försök att trycka huvudet längre ned i nackkudden. Inte en enda tandläkare andades något om bedövning!
Fy sjutton, ryser och känner ilningarna i hela kroppen, bara jag tänker på ljudet av tandläkarborren, och känslan när den når ned till nerverna!! Aaaurgh!

Därför är jag vansinnigt rädd inför varje tandläkarbesök, för att något nytt hål ska hittas, eller en gammal lagning måste kompletteras. För att minimera eventuella skador försöker jag gå regelbundet, men nu var det ett tag sedan jag var i Stenungsund och avnjöt (nåja, det kändes i alla fall långt ifrån lika illa som det brukar), mitt första bedövade ingrepp. Har nu bokat en kontroll om en månad, så får vi se hur domen lyder.

Lite då och då har jag en återkommande mardröm, där jag tappar tänderna. Jag känner så tydligt hur framtäderna är lösa, hur jag kan vicka på dom med tungan, förtvivlat försöker låta bli, för jag VILL ju inte tappa dom! Men vem kan låta bli en lös tand med tungan? Vickandet blir värre, för att till slut kunna vridas, fladdra löst och till slut lossna. Paniken, känslan av tanden tappad, lös i munnen.  När jag vaknar går tungan reflexmässigt över mina tandrader. Är de kvar? Ingen lös?
Detta hade man ju kunnat tro skulle medföra en fanatisk munvård från min sida, men tandtråd, munskölj och hela konkarongen. Jag är noga att borsta morgon och kväll, emellanåt (längesedan nu) köra lite med tandtråd, och på sistone försökt använda munskölj. Är därför rädd att jag kommer att hamna i den där: "Varför gjorde jag inte allt det där hela tiden?"-sitsen när jag nu sitter där i stolen om en månad. Lathet får man ofta äta upp!

Jag hade räls i högstadiet. Tandläkaren ville dra fyra kindtänder för att säkerställa utrymme för de sneda framtänderna. Jag vågade inte! Efter dryga två år fick jag avnjuta ett strålande leende på nians klassfoto innan de började skjuta fram igen. Tillbaka till utgångspunkten. Detta stör mig faktiskt rätt mycket ibland. Jag utstod de där åren till ingen nytta. Mina sneda framtäder känns nästan ännu värre, nu när jag vet hur de kunnat vara.
Ibland funderar jag på att åtgärda det igen, ordentligt denna gång. Problemet är bara att jag får bekosta det själv, och är det verkligen värt det? Varje gång slår jag bort fåfängans irriterande röst, drar en jämförelse med silikoninplantat i tuttarna och intalar mig att det är totalt bortkastade pengar på något som ingen annan bryr sig om än jag.

Men skulle jag få tänderna fixade för några hundra istället för några tiotusentals kronor, så hade jag sagt ja direkt.