Nej, jag har inte fixat någon frukost ännu. Klockan har nu blivit 10.00, och jag sitter fortfarande här. Fryser gör jag nu också, men ids inte hämta en tröja. Fia ligger intill mig på bordet. Hon spydde två gånger inatt igen förresten...om någon skulle vilja veta... :o)

Hamnade på en blogg jag som hastigast kikat förbi förut. Fastnade och läste mera.
Jag vill ju beskriva mig själv som en antisocial ensamvarg. Fakta: Mina vänner här nere som jag faktiskt träffar, är Andreas och Elin, Johans vänner. Räknar man bort alla ytliga bekantskaper jag har via jobben (som då blir ganska många, men som jag inte anser räknas, då jag inte umgås, ringer och dösnackar eller liknande med dom), så har jag bara mitt ex, Thomas här nere. Och vi träffas inte längre, då han nu har sitt liv uppe i Svenshögen, och jag har mitt här nere. Men vi språkar via telefon ibland. Allt mer sällan nu dock.
Om jag nu fortsätter definiera mina vänner som de jag faktiskt ringer emellanåt, så är det bara en som matchar dom kriterierna: Anna uppe i Luleå.
De kortare perioder jag varit singel, har mina sociala kontakter varit på jobbet. Och det har varit alldeles tillräckligt! Jag känner mig pressad av djupare kontakter än de ytliga. Det är jobbigt! Man måste ringa, hitta på något, vara beredd på att dom ringer och vill hitta på något när jag inte har lust. Jag som knappt ens kan hålla reda på och ringa mina få kontakters födelsedagar! Att ha vänner är ett jobb!
Jag är urusel på att hålla kontakten med min syster, den enda familj jag har kvar. Alla jag mötte uppe i Bureå, mina släktingar som alla var fantastiska och jättetrevliga, och månar om att hålla ihop släkten. Jag känner inget behov av det!
När jag lärde känna Johan och upptäckte den otroliga kontakt han har med sin familj, tyckte jag det var en nackdel! Hallå! Han kunde ringa dina föräldrar och sin bror flera gånger per dag, och så ofta de träffades! Hela tiden juh!

Jag känner mig som ett ufo, en främmande varelse när jag är på familjära tillställningar. (Börjar bli bättre nu dock).
Men jag minns den första resan till Sälen med hans familj. Vi hade nyligen träffats, och så följer jag med på en veckas skidsemester till Sälen! Hans föräldrar och bror med fru och två barn.
Halvvägs in i veckan smög jag undan, ringde Thomas och grät krokodiltårar över hur jobbigt det var. De var ju så trevliga och naturliga med varandra att jag bara ville se det som ett spel, och jag spelade med.
Men det var ju inget spel. De är sådana! Men jag kunde inte hantera det. Låter helsnurrigt va?

Jag minns en julafton hemma i villan i Piteå. Mamma hade inte däckat i soffan ännu, utan gormade, skrek och grät som vanligt. Pappa tyckte synd om sig själv och försökte låtsas som ingenting, kontra skrika tillbaka. Jag gick till pappas kontor och skrev på hans dator:
"Julen är ett patetiskt försök att upprätthålla en familjelycka som inte finns."
Jag var ute efter att såra honom, anklaga honom för att han inte gjorde något. Men jag suddade bort det, tyckte synd om honom!

Ska jag utöva amatörpsykologi och självdiagnosticera mig själv, så finns det säkert en liten del av mig som faktiskt vill och längtar efter att kunna känna sådan självklar och avslappnad familjär gemenskap som Wennströms innehar. Men den präglade och dominerande känslan hos mig är just en avsaknad av behov. Jag känner mig tryggast där jag är oberoende av andra. Att hans familj är så generösa att det går runt i huvudet på mig, genererar bara en stor skuldkänsla hos mig. Johan bearbetar detta hos mig, och jag har faktiskt ingenting att säga till om i den frågan. Det är så självklart hos dom! Men jag känner att jag blir satt i skuld, och det gillar jag inte! Mina tack är inte den överraskade lyckliga alla gånger, utan den skuldmedvetnas. Och hur roligt är det för den givande parten??
Mina känslor för min egen familj har framför allt dominerats av plikt. Jag ville inte ringa eller hälsa på mina föräldrar. Man gjorde det av ren plikt, och för att dämpa det egna dåliga samvetet som de så noggrant inpräntat i en. Man var otacksam och bortskämd. "Så mycket som vi gjort för dig" var en standardfras. "Du är så otacksam" en annan.
Nu strävar jag efter att försöka höra av mig till de två släktingar jag faktiskt känner för, men det går sådär. Jag tycker jättebra om dom, det gör jag, men jag behöver dom inte!

Jag har haft lyckan att lätt hitta en pojkvän, och har sällan varit utan någon längre period. Tillfälliga korta förhållanden har aldrig varit något för mig. Mina första varade dock bara cirka ett år innan jag drog mig ur. Då det började kännas jobbigt, då man skulle in och faktiskt behöva jobba med förhållandet, tog jag den lätta vägen ut och drog.
Rekordet är sex år, och första gången vi båda insåg att det var meningslöst - Thomas, han som idag kallar mig min andra syster, och jag för min "bror".
Aldrig har jag dock fått kämpa i ett förhållande som det jag nu befinner mig i! Det kunde väl knappast få en sämre start. Så varför drog jag bara inte? Det hade ju varit mera likt mig, och enligt mångas åsikt, det rätta också.
Svaret var helt enkelt det faktum att jag inte hade någon annanstans att ta vägen (patetiskt jag vet, det går alltid att lösa), men framför allt, att jag faktiskt kände så mycket för Johan att jag tillät honom såra mig mer än någon annan jag släppt in på livet någonsin gjort (ännu mer patetiskt va?).
Men vart ville jag med denna pojkvänsinledning? Hm... Jo, att eftersom jag nästan alltid haft denna tvåsamhet, så har det räckt så väl för mig. Jag behöver inte mera än så. Detta kan ju orsaka bryderi för honom, som den ende jag är beroende utav, men så är det inte.  Han finner umgänge med vänner och aktiviteter givande för honom, jag finner ensamheten givande för mig. Många har haft svårt att förstå och acceptera det. De får dåligt samvete för att de "lämnar mig ensam hemma", och det är väl förståeligt. Ensamheten är inte "ok", en person vill inte vara ensam är den genomgående och dominerande samhällsåsikten. 
Visst, nog kan jag känna för att vara social och umgås med folk, men då får jag det med Johans vänner. Det räcker så gott!

De stora sammankomsterna har jag väl svårast för. En massa människor man ska vara trevlig med, låtsas vara intresserad av och ägna ytligt prat med! Jag brukar oftast hamna i köket på dessa fester, ivrigt sysselsatt med disk eller annat. Jag vill ha något att göra, då jag helt enkelt inte känner mig särskilt bekväm eller intresserad av att höra vad en människa jag knappast lär träffa igen har att säga. Ja, jag är verkligen partyhöjaren på ställena! :o) Kan ju påverkas av det faktum av att jag inte dricker heller...? :o)

Men jag har verkligen svävat ut nu märker jag. Min grundtanke med detta inlägg var egentligen att belysa det faktum att jag inte alls är ensam. Många kan nog ha en bred social sfär med vänner och bekanta, men sakna just den där tvåsamheten. En del behöver den mer än andra, och dom som behöver den men inte får den!?
Min obefintliga sociala sfär är frivillig, ett eget val. Och jag har dessutom nästan alltid haft tryggheten av en älskad person i ryggen. Att bara ha någon att skeda på kvällen är ingen självklarhet för många, och hur mycket betyder inte denna enkla handling egentligen? Vetskapen, kännedomen, tryggheten i att bara ha någon. 
Jag kan beordra Johan till mig där jag sitter (okej, han måste vara hemma i alla fall), slå armarna om hans midja och borra in ansiktet mot hans mage, känna hans händer i mitt hår.
Jag skäms för att jag har det så bra, att jag har någon att ösa min kärlek över. Många saknar någon som ger dem dessa enkla med så betydelsefulla handlingar. Men det är minst lika illa inte ha någon att ge sina känslor till. Eller hur?

Kram på er! (Ja, jag har betydligt lättare för de virtuella än de irl!)