Ja, jag är så stolt över min första jordgubbsmössa, att jag måste visa den igen. STORT! Okej, storleken blev helt fel, så om det blir något nytt julklappförsök till den som denna första egentligen skulle hamna hos, så blir det storleken mindre och hårdare maskor! Men bara därför skulle den säkert bli rena fingerborgen!

Får ju visa mina going än en gång också. Han har på sig sitt nya Sportlifelinne jag köpte igår. Nike och Inter sport sponsrar Sporlife på så sätt att Sportlife får sätta sin logga på Nikes kläder. Igår sålde de sådana, så jag köpte linnet och en t-shirt till mig själv. Köpte dessutom ett par svarta tunna byxor som är Sportlifes "egna". Med personalrabatt så blev det tre bra plagg för drygt 400 spänn!

Nu har vi fått i oss lite middag. Storhandlingen får vänta till imorgon, men en promenad ska vi försöka komma oss ut på senare.


När man bara har korta stunder på vardagarna till att blogga, hinner och orkar jag inte ge mig ut på några djupare ämnen. Därför har mina funderingar på "tömning" inte hunnit bli mera än en kategori i menyn. Jag har ännu inte riktigt bestämt mig för om det är värt tiden att nedteckna mina inre minnesbilder. Under tiden kan jag göra lite smådyk i andra frågor som berört mig på ett eller annat sätt.
Under veckan kom en kollega förbi Helena och Christoffer för lite arbetsrelaterade frågor. Obönhörligt blev det också annat prat, varpå de kom in på den självbiografi av Magdalena Graaf som Christoffer nu läser/lyssnar. Därigenom kom de in på våld, våldsbrott, mordet utanför Gällivare och människor som begår brott över huvudtaget.

Jag var passiv åhörare och kunde inte låta bli att uppfatta att de diskuterade mycket i varför och hur en människa kan förmå sig till att våldföra sig och till och med döda en annan människa? Det analyserades, vändes och vreds.
Jag kan inte låta bli att tycka: Varför inte? Varför är vi så besatta av att ha en förklaring till allting? Att ha någonting att skylla på är ett mantra som etsat sig in i svenskarnas hjärnor allt mera tycker jag. Kan inte en människa rätt och slätt bara vara ond? Eller bara göra onda handlingar för att han/hon fann det rättfärdigt i sina egna ögon? Måste han/hon vara psykiskt sjuk för det? Eller ha en traumatisk barndom? Partnern precis gjort slut? Dominerande mamma? Är det så svårt att acceptera att en del faktiskt kan göra onda handlingar utan att vara wierdon? Nej, allting ska ha en anledning, en förklaring, för då kan det ju åtgärdas, behandlas!

En far som sätter på sin egen dotter innan hon ens fyllt tio, diskuterar någon om han är psykiskt sjuk? Döms dessa män till psykiatrisk vård? Och vård? Kastrera den jäveln! Hur är en man funtad som kan köra in kuken i sin (eller någon annan) liten flicka? Ursäkta språket, men en rå handling bör också skildras med råa ord. Men stackarna, de kan ju inte rå för sina böjelser, och så illa är det ju inte? För en del är det till och med själva grejen. Att de är så unga, att det är så förbjudet. Och det är ju inte ens särskilt ovanligt. Eller är alla de barnprostituerade i det svenskpopulära Thailand bara där av en slump?
Där marknaden finns, där finns utbudet. Och nej, det är inte alla andra som köper. Det är trebarnspappan, polisen, sophämtaren, programmeraren, tränaren. Inse det.

Det ska vårdas till förbannelse av våra dömda brottslingar. En dömd pedofil bosätter sig i ett litet samhälle och engagerar sig bland deras barn och ungdomar. När det kommer ut vem han är, blir han utfryst, hemmet vandaliserat och han själv misshandlad. Sådana handlingar kan jag förstå, men inte rättfärdiga. Ska han nu efter avklarat straff komma ut i samhället igen, måste han kunna leva som vanligt. Med enda skillnad att han är kastrerad, både bildligt och bokstavligt. Ingenting ska sticka ut där inte! Eller gör det enklare och inför dödsstraff. Eller åtmindstone straff enligt "öga för öga, tand för tand"? Kom igen, bara lite?

Man kan dränkas i onda handlingar människor kan orsaka andra. Kan vi egentligen förvånas längre? Ett gäng HIV-smittade män våldtar ett spädbarn, då de tror att det ska bota dom från sjukdomen. Mammor tar betalt för att låta män sätta på deras barn. Ungdomar torterar en rörelsehindrad man, lämnar honom skadad, för att några timmar senare komma tillbaka och fortsätta tortyren tills han dör. Kan vi förvånas? Inte jag. Förskräckas ja, men inte förvånas.

Varför försöka förstå? Varför lägga tid och pengar på att vårda? Är det vår blinda tro, eller ett hopp om att människan är god innerst inne? För slutar vi tro, så förlorar vi hoppet om mänskligheten, och därmed oss själva?