07.44

Jordgubbsmössa nummer tre klar! Det är ganska stor skillnad på garnet mellan de båda, både i färg och tjocklek. Jag tror, hoppas att trean ska funka storleksmässigt! Nu har jag påbörjat nummer fyra i det tjockare garnet. Numemr två passade mig, men var något stor, så jag ska prova minska ner antalet maskor.

Gårdagen avslutades lugnt och skönt. Johan hade fixat currypanerad spätta när jag kom hem. Efter lite avslappning framför tv:n drog han på innebandymatch medan jag stickade vidare. Poncho nummer tre växer, men har hamnat lite i skymundan för mössorna. Jag har upptäckt att det är roligare att sticka mössorna, då det går fortare, och händer mera.
Jag kommer att behöva till garnaffären snart igen, då mitt röda garn är på upphällningen.

Ikväll är det combat, fullbokat, wee! Och Johan ska på Frölundahockey.
Jag kom på mig själv att tänka tillbaka ett år, och den situation jag befann mig i då. Stenungskolan, jag gick på automatik och kunde inte se jullovet komma fort nog! Hur trött jag var, men ständigt uppe i varv. Fick sms av föräldrar, hade extra föräldrasamtal, extra lektioner i matte för de som behövde. Vad höll jag på med egentligen? Och jag kan inte komma ifrån den gnagande känslan av misslyckande, vad gjorde jag för fel? Så många andra lärare klarar det ju!
Visst inser jag att fler aspekter spelade in, men hallå, jag hade inga barn som samtidigt sög musten ur mig. Bara mig själv, en viss otrygghet med Johan, och enstaka vaktpass. Varför fixade jag det inte?
Jag kan bara se på fakta, att jag nu mår mycket bättre. Ingen frustration över att inte hinna med, ingen press att räcka till, inget dåligt samvete för de som behövde min tid men inte fick den.
Samtidigt saknar jag en del av lärarjobbet, men det blir alldeles för mycket av det goda. Jag har inte förmågan att begränsa mitt engagemang. Kanske provar jag klassrummet igen en dag, kanske inte.

Jag tror inte att det är dig det är fel på. Jag tror däremot att det är en konst att vara lärare och att INTE engagera sig så mycket, att INTE ta det personligt, att INTE vilja finnas till för alla de som behöver hjälp. Jag jobbar med det varje dag och det känns fel. För man vill ju hjälpa. Däremot räcker tiden (och orken) inte till. Idag ger jag vad jag anser är 75% eftersom det är vad jag ska jobba. Inte 100% eller 150%. 75%. Om jag inte minns fel så jobbade du 80% på papperet och hade en dag ledig men skulle ändå hinna 100% på de dagarna = OMÖJLIGT! Man blir äldre och klokare så visst kan du jobba i skolan framöver. Men ta det när det kommer. Jag trodde aldrig jag skulle arbeta i skolan igen. Men se. Här sitter jag. Och som jag sa. Det gäller att bromsa sig själv hela tiden. Kram på dig!

Ja du, det lutar nog åt en familjen Jordgubbe i Sälen?!



Angående läraryrket så är du nog långt ifrån ensam! man räcker aldrig till och det finns alltid mer att göra! Som Anna skriver i kommentaren ovan så hade du ju också en väldigt konstig tjänst eftersom du jobbade 80% på pappret och 100% eller mer, i verkligheten! Det funkar ju inte!!

Tack ska ni ha. Innerst inne så vet man ju hur galet det var, och att man begärde för mycket av sig själv. Det verkar ju vara ett generellt drag bland oss tjejer va? :oP



Och Elin...det finns risk för ett blåbär också! :o)

Tror inte heller det va dig det va fel på-utan du hade för mycket som låg på din lott helt enkelt.

Sen som nån här skrev det ÄR svårt att INTE engagera sig allt för mycket.Svårt att hitta en balans där.



men som förälder måste jag ändå säga att för min personliga del hade det tagit mycket emot o ringa en lärare på dens fritid.

Under alla år mina barn gått i skolan(den äldste är nu snart 18)har jag ALDRIG ringt en lärare på kvällen eller dens fritid-tycker det hör till sunt förnuft att vi föräldrar låter er lärare ha era kvällar lediga-men det är jag det...;)

Vet ju att många ringer hem till lärarna-men tycker personligen det är fel-man kan mycket väl ringa på dagtid-eller varför inte maila.



Synd jag inte lärde känna dig mer när du hade Tom-tror det beror på att ni delade upp eleverna så konstigt på stenungskolan-har aldrig tidigare varit med om att man fått som i Toms del då sin träslöjdslärare som mentor...fniss...hade varit trevligare att ha haft dig:))

Du verkar vara en mycket rolig o trevlig människa.



Nu ska jag se på tv säger maken bäst o lyda....//Marita

Tack så mycket! Ja, mentorsgrupperna försökte delas upp så bra som möjligt, i varje fall så att eleven skulle ha sin mentor i något ämne, men visst är det skillnad att ha en lektion i veckan, mot fem-sex som jag hade med mina mentorselever!



Tyvärr resonerar inte alla föräldrar som du, utan anser att en lärare ska vara tillgänglig alla dygnets timmar, en jourkurator eller liknande. Visst känns det bra att folk har förtroende för en, men det måste finnas gränser inser jag ju nu...