Härlig dag ute, och då Oo fick åka direkt hem med löjrommen fick jag tillbringa tiden innan passet på egen hand. Slog mig helt sonika ned på en parkbänk utanför Mölndals stadshus och njöt av solen. Riktigt varmt och gott och skönt att bara vara en liten stund. Tänk vad många som stressar hysteriskt med förberedelser inför morgondagen, köar vid Systembolaget och önskar att den men inte den skulle komma på festen. Typ. Jag är lika begeistrad i midsommar som nyårsafton och den hysteri som många har att det ska vara festen med stort F! Orka. Fast man börjar kanske lämna den åldersgruppen där det är den inställningen nu? Lugnare tillställningar i mindre sällskap med lite god mat och avslappnad stämning kanske uppskattas mera nu i det skede i livet vi nu är där det är småbarn till höger och vänster.




Eftersom jag hade så gott om tid, köpte jag med mig sushi som intogs i instruktörsrummet. Gottigt! Sedan lade jag beslag på lilla salen och körde igenom några låtar som jag ännu inte känner sitter riktigt hundra. Där jag kör för mig själv i den dunkla salen, noggrant granskande mig själv och min teknik i speglarna som löper från golv till tak, glider min blick obönhörligt ned till magen. Jag försöker föreställa mig själv där jag står framför speglarna, med en gravidmage. En sådan där rejäl kula som det ju brukar bli. Och jag känner paniken fylla hela kroppen. Det går bara inte! Jag kan inte föreställa mig själv i ett sådant klumpigt skal! En mikrosekund flyger känslan av att vilja lägga mig ned och skrika på golvet, kontra fly iväg...någonstans. Dock är det svårt att fly från något som parasiterar inuti mig själv. Och helt plötsligt förstår jag hur de "befruktade" karaktärerna i "Alien"-filmerna måste ha känt sig när de insett att de har en liten mini-alien bakom bröstbenet!
Okej, notera att det var en mikrosekund. Den andra mikrosekunden kom resignationen och det vanliga mantrat att "det ordnar sig".
Pratade med en instruktörskollega och kom in på att jag inte skulle komma tillbaka efter sommaruppehållet. Hennes frågande min fick mig att besvärat säga att: "-Eh, jag öh, väntar (pekar mot magen)". Av någon anledning känner jag mig inte riktigt bekväm i att säga "Jag är gravid" eller "Jag väntar barn". Antagligen för att jag inte anammat det riktigt ännu för mig själv. Det känns nästan som att jag ljuger! Är det verkligen normalt att känna som jag gör!?

Skit samma, blir ju nästan trött på mitt eget gnäll och "stackars mig, jag är på smällen!" Orkar inte gräma mig mera idag, det är ju ingenting jag kan göra något åt. Det växer där inuti mig, jag har valt det själv, och det kommer att fortsätta att växa. Jag kommer att vänja mig, kommer att finna mig i mitt öde. Martyr-Linda, here I come!

Nu är tårtbottnen klar i varje fall och Oo har geggat ihop pajdegen som får ligga i kylen och...kyla sig till imorgon.
Sängen hägrar, ska bara tömma kattlådan först.
Passet gick hyggligt förresten. Riktigt bra med deltagare trots det fina vädret och midsommar dagen efter. Tabbade mig i nummer fyra samt någon smärre miss, men är ändå rätt nöjd och fick bra respons från deltagarna. Kändes lite tungt i kroppen, men då endast överkroppen ska jobba med olika slagkombinationer flöt det på som det ska. Grymt skönt och vansinnigt roligt! Bara två torsdagar kvar nu. Buäh!

Det är ju inte många bloggar jag följer, men min vän Anna är en självklar. Döm min förvåning när jag öppnar hennes sida och ser mig själv! Hon har hoppat på en kreativ utmaning där jag fick vara med i nummer tre, och visst är det fantastiskt fint? Mitt blödiga tillstånd och tårarna som strömmade upp i ögonen skyller jag på hormonerna, men säger TACK!
Har också fått klartecken i och med att hon nu också skrev det i sin blogg, att också hon väntar smått! Emma ska få ett syskon, och deras test visade inga genetiska skador! Några veckors försprång har hon, men det är så roligt att vi kan följas åt! Jämföra krämpor, utbyta tankar, farhågor och förväntningar, och att hon dessutom redan gått igenom en graviditet och förlossning förut, gör att det känns ännu mera tryggt att överösa henne med alla mina frågor! :o)
Får nu förstås farhågor ifall något skulle vara fel med mitt och Oos, så vi avbryter och då inte längre kan följas, men det är ju ingen mening att tänka på sådant!
Anna beräknas till november och jag tiiidigt i januari. Det är rätt nära varandra! :o)
Spännande, spännande!

Inte dregel och inte svett. Ibland är det bara synnerligen svårt att dricka ur en flaska! Nackdelen med kläder i annan färg än svart! Det fick bli "Powerpuff"-linnet igår då mina andra träningstoppar har börjat glida upp så dumt i midjan. När jag kört en stund så brukar svetten se till att det håller sig på plats, men fram tills dess ser det så dumt ut att måste dra ned det hela tiden! Vilka problem...
Det blev ett lite halvflummigt pass med Anneli igår, men kändes bra att få köra igenom koreografin. Den sitter inte riktigt om man säger så! Gaaah!

Vår lilla sal har fått en till "väggtapet" ovanför fönstret. Det är ju reklam för LesMills olika pass, men jag tycker de är snygga och piffar upp lokalerna rejält!
Deras olika slogans är ganska fyndiga också, framför allt Body Jam med sin "Dance your ass off"! :o)

På vägen hem fick jag smärre magknip, men då jag var så hungrig antog jag att det var det som fattades. Snälle Oo hade middagen redo så jag slevade i mig, och fick ännu värre magknip! Det blev kringelform med pannan i mattan en god stund efteråt medan stackars Oo fick förutom att fixa middagen, också röja undan efter den.
Sedan blev det inte mycket mer än att scanna in dokument till advokaten i Portugal. I och med att jag hunnit gifta mig och byta efternamn under hela den här processen så måste jag nu bevisa att jag fortfarande är samma Linda som förut hette Mikaelsson! Får se nu om hon godkänner dom och vilka hon vill ha så jag kan skicka iväg dom. Har jag tur behöver hon ingen Apostillestämpel!

Turbokrameri i soffan innan jag kollapsade i sängen. Zzznark!

På måndag är det dags för andra och sista delen av KUB-testet. Kommer att bli väldigt spännande och nervöst. Blir det hög risk eller låg? Nu får vi se mycket mer och längre tid på ultraljudet, kommer det att kännas lika läskigt som förra gången? Och vilket beräknat datum kommer vi att få?

Apropå graviditet och sånt nu då, så kändes det riktigt segt i kroppen igår, trots att det blev relativt lugnt. Jag kände mig liksom tung, och det vill man inte när man ska instruera! Är det hjärnspöken, allmänt dålig form, tillfällig svacka eller annat? Får se hur det känns på torsdag.

Jag gillar boken jag fick låna av Elin, eller öh Camilla :o) "Handbok för gravida - Allt din doktor inte berättar"! Visst ska man ta den (och det mesta man läser rent generellt) mer eller mindre med en nypa salt, men jag gillar sättet den är skriven på. Lättsamt och roligt utan de faktaspäckade kliniska böcker jag hittills träffat på. Rakt på sak utan krusiduller liksom. Gillade framför allt bland annat avsnittet om hemorrojder Xo)
Jag plöjde faktiskt igenom den så pass att jag slutade när den kommit fram till tiden efter förlossningen. Det får jag ta senare. Hoppade också över några partier som behandlade barnmorskebesök och sådant. Men generellt en avslappnad bra bok som fick mig att skratta flera gånger åt eländet som kanske komma skall, men också åt sådan jag känner igen mig i.

Jag tror inte jag till fullo insett och verkligen accepterat att jag är på smällen. Att jag om allt går vägen, är morsa om mindre än sex månader, att det inte längre bara är mig själv och Oo att ta hänsyn till. Jag berättade för Thomas i fredags och han blev genuint jätteglad för min skull. Men liksom när andra har grattat och kommit med sina "Vad roligt!" så har jag nästan blivit anti. Inte alls blivit glad för min egen skull eller sprudlande kastat mig ut i detaljer om beräknat datum, tankar och symptom. Sådant som väl alla förväntansfulla blivande mödrar gör(?). Nej, det gör de faktiskt inte om jag nu ska tro litteraturen rätt, men det känns ju så fel ändå.
När folk grattar och visar sin glädje för min skull, blir det liksom så påtagligt, och att det skrämmer mig och gör mig så fylld av fruktan och antipati får mig att tro att jag inte är redo för detta. När de grattar blir jag fylld av missmod, obehag, rädsla och irritation. Jag vill inte prata om det! Strutsmetoden har jag väl nämnt tidigare. Om jag inte pratar om det så finns det inte, men hur smart är det? Kloka Anna påpekar att det kanske kan vara bra att faktiskt konfrontera och prata om det för att på så sätt så sakteliga göra det mer förankrat hos mig. Jag är bara feg, rädd för verkligheten och vad den kommer att innebära.
Liksom när barnmorskan frågar om man tänkt och hur man känner inför kommande tiden, och allting bara bubblar upp och exploderar. Visst betyder det att jag måste ha något att bearbeta här? Eller ska man bara försöka hålla små steg, ta en dag i taget och inte slösa tid och energi på att ha ångest över något som sker om flera månader, som kanske inte alls behöver bli så illa som jag föreställer mig?
Det är så mycket som snurrar i skallen på mig, vilka svar är omöjliga att förutspå och därför är så obönhörligt jobbiga:
- Jag har aldrig gillat småbarn, aldrig varit ens intresserad av småbarn. Inte ens lekt med dockor som barn.
- De är äckliga, kladdiga, smutsiga, skrikiga, klängiga, gapiga och fanatiskt krävande
- Att inte ens kunna gå på toaletten i fred, äta i lugn och ro, ta en dusch när man vill hur länge man vill, göra vad man vill när man vill!
- Inte få sova
- Att Oo inte orkar och lämnar mig ensam med barnet
- Att jag inte orkar och lämnar honom och barnet
- Matmaskin dygnet runt
- Kolik???
- Skada på något sätt???
- Att jag fortfarande inte intresserad av småbarn, inte ens de som jag borde ha ett intresse i!
- Den förtvivlan jag känner ännu mer nu vid den kontakt med småbarn jag haft
- Den förtvivlan jag känner inför andras välgångsönskningar och välmenande kommentarer

Finns det något positivt som väger upp allt detta?
- Det är något skapat av mig och min älskade Oo
- Ser fram emot när barnet är äldre och kan interagera mera, vi snackar fem-sex-sju-åtta-nio år!
- Vet att jag lär ångra mig om jag inte skaffar barn (Är det positivt?)
- En del ungar är väldigt söta... på avstånd
- Oo skulle bli en fantastisk pappa
- Jag kan känna en sorts vördnad och ömhet för det som gror inom mig.

Andra föräldrar har försökt sätta ord på vad det är som gör att allt slit faktiskt är värt det, men det låter så futtigt, så obeskrivligt tunt och lamt när de kommer med sina: "När du får det där leendet, eller när de skrattar". Jag uttryckte mig nog hårt och sårande när Andreas var på besök med Noel i lördags. "-Om jag verkar ointresserad så är det för att jag är det!"

Jag har också sagt andra sårande hårda ord som jag i efterhand inser är onödiga uttryck av min egen fruktan. Hårda ord till kollegor med barn, Nina och Anders som jag nu ångrar men ändå där och då menade, även om de var onödigt uttalade. Alla dessa som fått höra mina cyniska ord om barnaskaffande och ifrågasättande av meningen med att reproducera sig, kan nu med rätta be mig äta upp mina egna ord, framför allt när barnet väl är fött. Jag hoppas att jag får äta upp dom och bli en lika frälst barnförälder som dom, som med fåniga ordalag bluddrar om hur obeskrivligt fantastiskt det är med de små. Annars kommer det att gå illa.

Kan man framställa sig som sämre mammamaterial än jag gör?

Jag läser och hör om hur naturligt det är att känna skepsism och rädsla. Men jag kan ändå inte låta bli att tro att min sitter djupare än det "normala". Jag frammanar bilden av Oo i lördags när han håller Noel i famnen och pekar på fåglar i parken. Genast kommer trycket i mitt bröst och tårarna fyller mina ögon. Det var så fint, och jag placerar istället vårt eget barn där i hans armar. Det ser så rätt ut, så riktigt. Det verkar mer effektivt än det som befintliga föräldrar försöker sätta ord på.
Kanske är det just den känslan som de försöker förmedla. Och det går ju faktiskt inte.

Camilla skickade snabbt ett tips på tröja! Skitbra juh! Hittade fler bra alternativ på den och andra webbshopar!
 
Den till höger är ju ingen "hands off", men indikerar ju ens ståndpunkt beträffande det andra jag skrev om. :o)
Synd bara att det börjar vara lite kallare väder när min mage börjar synas, så ett linne lär hamna under något annat. Det där man läst att man kan bli varmare i kroppen på grund av ökad blodmängd är då inget jag känner av ännu i varje fall. Sitter med poncho och handledsvärmare som vanligt. Hur kunde jag vara så dum att bara ta en tröja imorse?

Hittade en annan lite kulig tröja som kunnat passa mig, gudmor som jag är till lille Aron! Höhö!
Finns så mycket roliga tröjor, men när ska man egentligen ha dom? När vi var i Pisa kastade jag många blickar på ett linne med Mario Bros 1up-svampar på! Hur gulligt som helst, men så fick jag ställa mig frågan hur mycket jag behövde den egentligen...suck!

Min vän Anna inspirerar mig! Nu har hon plockat fram sticknålarna igen och när jag ser hennes verk blir jag också sugen! Dock tror jag mig inte ha tålamod att prova sådana nya tekniker som hon gör, men kanske virka några frukter eller godsaker? Jag har ju garn så det förslår!
Om det nu också blir bra med KUB-testet och man håller positiv anda, så har jag ju också någon att virka och sticka ÅT! Tänk alla mössor och figurer jag kan göra! Om jag nu finner energin.
Ringde och sade ifrån vaktjobben på Möllan i höst. Kontaktade Rolf som gärna tog min plats, och söta Susanne ville så gärna att jag kom förbi någon gång när magen började titta ut! Hon är så himla go och en sådan där som bryr sig genuint! Jag glömmer aldrig att hon kom ihåg och messade när jag gifte mig i SF! Jag hoppas att de fortsätter arrangera danser i höst och att det går bra för dom! Får se om jag åker förbi någon gång. Spontant tror jag att jag kommer att ha svårt för andras händer än mina egna och Oos på min mage. En gravidmage verkar av någon anledning anses vara allmän egendom med totala främlingar som ska fram och känna. Vad är det för stil? De skulle ju knappast gå fram till en annan mage, klappa och säga: "Men ååh så fin!".
Nej, jag har ju inte upplevt det själv, men man har ju hört och läst om den allmänrätt en mage plötsligt anses få så fort det befinner sig en bebbe däri. En del blivande mammor kanske bara tycker det är kul, men själv skulle jag nog bara finna det obehagligt. I vanligt bemötande och skick är vi måna om att inte kränka den andres personliga sfär, så varför skulle det vara annorlunda bara för att man är på smällen? Nej, usch för en massa ovälkomna händer på min kropp! Man kan ju åtmindstone fråga? Så man kan svara: "Varför i hela friden då?" Men jag har en känsla av att jag kommer att vara för snäll och bekväm och svälja förtreten. Kanske som någon föreslog ta fram en tröja med trycket: "MIN mage, inte din! Hands off!" Eller kanske bara "Hands off"? Eller kanske "Tillhör mig och Oo!" Någon annan käck idé? Fast Susanne kan få känna om hon nu vill :o)
Apropå graviditetsvedermödor är Anna också så himla fin då hon tar alla mina svador och frustrationer. Men hon är ju min guru nu också i detta och förstår utan att döma, lyssnar och ser till att hålla mig inom rimliga hysterinivåer. Tror jag förutom händer kommer att ha svårt för att finna engagemanget i omgivningens uttalade förtjusning. Frågor och kommentarer som "Åh vad roligt! Hur känns det?" har hittills bara fått mig att känna mig närmast besvärad och illa berörd. Kanske för att det bekräftar att jag faktiskt är på smällen, något jag själv inte till fullo förstått? Strutsmetoden liksom. Små steg,  eller hur var det nu? :o)

Klamrar mig ju fast vid combaten ett tag till i alla fall.
Mitt sista pass i Kållered blir innan det tar sommaruppehåll, dvs om endast fyra veckor! När det börjar igen är jag, enligt dagens omräkning i vecka 20, och då lär kroppen inte vilja hänga med på den nivån jag skulle vilja för att känna mig tillfreds som instruktör :o(
Så torsdagen den 8:e juli blir mitt sista på den anläggningen, och då ska jag köra ett "Summer special" tillsammans med Anna F och Johan. Shit, bara fyra pass till, inklusive morgondagens! Som tur var rullar det på i Sisjön ett tag till, tills jag känner att det inte funkar längre. Men bu-hu vad jag kommer att sakna instruerandet! Måste ju se till att lämna tillbaka IFK-kläderna också, men hur ska det gå till när Kamratgården lär stänga innan en annan kommit från jobbet? Hoppas de kan vänta tills jag har semester igen, fast då kanske de har semesterstängt? Jag kan tänka mig att Eva är sugen på att få tillbaka jackan som är den enda i sin storlek. Jag fick ju "hennes" när hon var på barnledighet. :o)

Måndagkväll var han energin personifierad. Tisdag från typ 19.30 såg det ut så här. Dock blev han istället pigg vid midnatt och svassade runt i huset medan jag snarkade gott. Inte alltid bra att sova på kvällen! Men Oo är den enda jag vet som kan sova med knäna uppdragna sådär. Oftast har han båda och jag fattar inte riktigt. Då kan man väl inte riktigt vara avslappnad? Borde inte benen falla åt sidorna enligt alla naturens lagar? Men Oo är kanske inte som alla andra heller :o)

Idag var det alltså dags för KUB-testets första del hos Barnmorskegruppen i stan. På vägen blev det en liten extrasväng i rondellen utanför centralstationen. Där var det inte bara en rondellhund, utan en hel flock! Söta va? :o)

Vi fick vänta nästan en halvtimme innan vi fick komma in, så framför allt Oo hann bli riktigt irriterad. Men som Oo sade sedan: "Snacka om byte av sinnesstämning!"
Barnmorskan eller vad hon nu var, verkade stressad eller pressad eller nåt, då det innan dragit över så på tiden och det var väldigt mycket folk där i väntrummen. Det verkar vara rejäl ruljans på den verksamheten! Snabbt och lätt gick det, in i ett mörkt rum, upp på britsen, kallt klet på buken och så nåt gråvitt sudd på skärmen ovanför. Jepps, det var visst något där ändå med ett pickande hjärta. 44 milimeter fick hon det till och drog slutsatsen att vi var i vecka 11+1, alltså en vecka mer än vi trott! Nu blir det riktigt tight att klara januari!
Vi blev nog ganska omtumlade båda två av ultraljudet. Blev nog mera konkret för Oo, men även för mig med, även om jag mest finner det overkligt just nu. Nästan lite läskigt, obehagligt, skrämmande. Var det verkligen min kropp som vi tittade i? Har jag det där växande inuti mig? Detta främmande? Hur kom det dit? Hur gick det till? XoP Men shit, det är ju i mig, I mig, inuti! Aaaaaah!!
Så mentalt kanske jag sprang skrikande ut genom dörren ändå, men hela mötet gick så fort att vi snubblade därifrån strax efter.
Nu ska blodprovet analyseras tills vårt andra möte om två veckor. Då görs ett mer omfattande ultraljud där vätskespalten i nackgropen mäts och sånt, och utifrån de värdena tillsammans med blodprovet och min ålder görs så en riskanalys. Jag tror att just det ultraljudet kallas för NUPP-test (NackUPPklarning), och en bred spalt kan tyda på kromosomfel. Vid somliga kromosomavvikelser produceras vissa ämnen till andra nivåer än normalt, vilket visas i blodet. Så KUB, Kombinerat Ultraljud och Biokemiskt test!

Kan säga att jag har väldigt ren bilruta nu! Jösses vilken skillnad! Rutan jag bytte ut var visst orginalrutan, så inte så konstigt att den var som den var. Fast killen som bytt tyckte ändå den var i riktigt hyggligt skick för att ha hängt med så länge. Nu ska jag inte fastna på den i varje fall vid morgondagens besiktning. Men man vet ju aldrig vad de kan finna på för något! Hoppas Gulingen klarar sig denna gång!

Så, då var man tillbaka i nutid! En dryg månads samlade tankar och känslor utrasslande på en gång! :o)
Nutid och dagsläget: Det andra besöket hos MVC igår kändes för både mig och Oo som ganska meningslöst. Jag fick nästan samma frågor som jag fick förra gången beträffande medicinsk bakgrund och så lite allmänt babbel. Fick testa sockret igen samt blodtryck. Sockret fick en tvåa vilket tydligen är lite högt men inte för högt. Förra gången fick jag också det, men då misstänkte vi den tropiska juicen som jag druckit på morgonen. Denna gång hade jag medvetet undvikt något sött, eller kanske Extra tuggummi innehåller socker? Fast biten jag tog strax innan besöket borde väl inte ha hunnit ge utslag i urinen? Jaja, ingen fara i alla fall.
Blodtryckets undertryck var också lite högt, 90 men inte heller någon fara. Det kunde ju bero på känslosammanbrottet jag haft strax innan. Jag har ju inte tänkt på graviditeten nämnvärt under semestern annat än att jag var det. Inga tankar på skrik, kräk, bajs, amning, sömnlöshet och den nya osäkra tillvaro som är på väg. När jag så fick frågan om vi börjat fundera någonting på det som komma skulle, så kom allting upp igen och känslorna bubblade över. Utan att kunna hejda flödade tårarna och jag öste ur mig min fruktan och ångest. Som väntat fick jag de vanliga klyshorna om "det blir annorlunda sedan" och "jag kände också som du".
Jag har ju inte mycket annat att göra än faktiskt intala mig detta, så lugnade mig efter en stund. Tror minsann jag lägger till symptomet "lättgråten" till listan.

Imorgon är det första delen av KUB-testet hos Barnmorskegruppen. Får väl se hur jag kommer att reagera på det lilla ultraljudet. Kanske springer jag skrikande ut ur rummet, kanske tar jag till lipen igen, antingen av pur skräck eller pur förundran. Får väl hoppas på det sista. Om inte annat så lär det hela bli mer realistiskt.
Redan nu måste vi dock börja fundera på ställningstagande om KUB-testet skulle ge ett dåligt resultat. Om det andra testet och slutresultatet skulle visa på hög risk för skadat barn måste vi ta ställning till om vi vill:
- Göra fostervattensprov för genetiska fastställan av eventuell skada
- Abortera direkt utan fostervattensanalysen
- Fortsätta graviditeten utan fostervattensprov och hoppas på det bästa

Ett fostervattensprov är ju en liten risk i sig, då det kan framkalla missfall. Själv är jag nog rätt säker på min inställning till fostervattensprov. Helst hade jag velat göra ett oavsett resultatsbedömningen. Så uttalat skeptisk och rädd jag varit, och fortfarande är inför att ha barn, skulle jag med stor sannolikhet bli väldigt bitter om jag fick ett skadat barn med vetskapen att jag inte gjort allt för att ta reda på om så var fallet. För om slutanalysen nu skulle visa på hög risk och fostervattensprovet visade på skada, så skulle jag abortera. Abortmotståndare och barnlängtande par får tycka vad de vill. Jag tror jag skulle sörja, men det jag skulle sörja var att vårt första gemensamma foster inte var friskt. Förstå-sig-påare kan komma med sina "när barnet väl är fött så spelar det ingen roll om det är skadat". Jag tror mig känna mig själv så pass att jag skulle ångra mitt fortfarande vacklande beslut att skaffa barn, ännu mera då, och även om jag skulle finna styrkan att finna mig i mitt öde, älska det skadade barnet, så skulle jag bli bitter och alltid ångra det liv jag offrade, ja, säger faktiskt offrade.
Så förutspår och känner jag i nuläget. Jag kan inte besluta och ta hänsyn till hur jag kanske skulle kunna känna i ett eventuellt framtida faktum, utan bara utgå från hur jag känner idag inför den stora fråga som detta faktiskt gäller. 
 

100527
Känner mig lättirretabel, överkänslig och grinig. Pratar med Oo och känner tårarna rusa upp utan större anledning. Springer på toaletten stup i kvarten och får magknip efter större måltider som lunch och middag. Känner inte för att köra combat ikväll trots att jag vet att jag kommer att älska det när jag väl är där och musiken pumpar. Imorgon åker vi till Piteå, på måndag åker vi till Nice. Ska käka middag hos Oos föräldrar innan träningen och jag känner mig anti för att måsta vara käck och trevlig. Oo frågar om vi ska käka själva då någon annanstans, men då blir jag irriterad på det eftersom föräldrarna ju redan planerat för oss. Är det semesterlängtan/behov eller hormoner? Sprolla roll, kul är det inte. Skulle helst vilja åka hem och dra täcket över huvudet. Packa, städa, tvätta, vattna blommor, tömma kyl, fylla på sandlåda, kattmat och sån skit? Dra åt skogen!

100614
Så var man tillbaka till vardagen. Frankrike var härligt, men inte maten. Jag var faktiskt riktigt orolig ett tag över näringsintaget, och kisseriet gick ned något. Därav var nog orken inte den bästa, men den värmen hade nog varit knäckande för de flesta ovana. Så förhållandevis har jag mått riktigt bra. De vindlande vägarna hade avrit en utmaning för mig även om jag inte varit på smällen, men nuförtiden upplever jag mig lättare för att bli illamående när jag sitter bredvid. Jag fick därför köra ganska mycket…
Drömmar har jag däremot haft, en massa! Konstiga, känslomässigt jobbiga och skrämmande realistiska, nästan alltid med mamma och pappa inblandade. Förutom en dröm jag minns där jag var jättekär i Alexander Skarsgård, och han i mig. Det fick jag minsann höra av Oo i några dagar efteråt! Ibland ska man kanske inte berätta allt för den andre Xo)

I övrigt är finnarna kvar och de ömma brösten. Både för mig och Oo har gravidhysterin som var i början nog sjunkit undan lite. Det är liksom inte någon realitet ännu när det inte syns och jag knappt känner av det. Kanske det blir brutal påminnelse vid andra inskrivningsbesöket i eftermiddag, eller KUB-testets första del på onsdag då det blir ultraljud. Jag vet faktiskt inte riktigt vad hon ska göra idag, men det lär ju visa sig. Det lär väl inte bli något ultraljud, för det är det väl för tidigt för? Men å andra sidan kommer de att göra ett på onsdag som en del av det första i testet, bara för att se att det verkligen är något där, att det lever och hur många.
Jag har krånglat in mig i tidsberäkningen igen, jag som trott att jag fattat hur det funkade, men efter lite påminnelseläsning verkar jag ju vara i vecka tio nu. Jag ville ha det till vecka elva, vilket väl också egentligen är korrekt eftersom jag är i vecka 10+0. Det blir väl typ vecka 11? Nej, jag kanske inte har fattat det där ändå!

Just det, vi har ny bil på gång! Direkt efter vi kom hem från Nice fick vi på Landvetter prova den över helgen, en Saab 93 Sport edition kombi. 07:a tror jag det var som gått ganska långt men vi får mycket bra pris! Det är en leasingbil från Monicas jobb som de köper loss och så köper vi den av dom. Bäbisblå metallic är den, och riktigt fin! Nu står den på Landvetter igen medan vi löser det finansiella. Har en riktigt intensiv vecka nu, så även ett bankbesök kan bli tufft att klämma in!

Idag MVC-besök som sagt. Imorgon byta vindruta på Gulingen, KUB-test på onsdag och combat på torsdag. Oo måste nog dra till Malmö och jobba imorgon, förutom allt han har att hämta ikapp efter semestern.

Så skulle man vara i vecka 8+3 och jag mår oförskämt bra! Inget illamående, ingen förstoppning, sura uppstötningar eller extrema humörsvängningar. Extra gråtmild har jag varit en gång vilket väl inte var så kul, men som tur var gick det över ganska snabbt. Av de olika symptom man kunnat läsa om kan jag nog bara påvisa:
- Gasig i magen
- Livliga/oroliga drömmar
- Ömma bröst
- Viss trötthet
- Kissnödighet

Utöver de jag läst om skulle jag vilja tillfoga några egna:
- Finnig
- Konstant hunger 

En del påstår att de som äter hela tiden gör det för att dämpa illamående, men eftersom jag inte mår illa vet jag inte riktigt vad jag ska skylla min hunger på. Jag orkar inte äta jättemycket, men vill äta hela tiden. Blir hungrig med en gång! Försöker med mellanmål i form av smörgås, någon frukt eller morot, men det räcker inte! När jag sedan bli hungrig så blir jag nog lättare grinig vilket märktes i fredags när jag dessutom blev väldigt gråtmild. Oo blev irriterad på mig så jag blev irriterad på honom som först ledde till smäll i bildörr och proviantering på egen hand på Ica. När jag kom tillbaka var han jättesnäll och så var tårefloden igång! Pysslades om och fick inte röra en fena när vi kom hem så tårefloden fortsatte på grund av det, samtidigt som jag nästan blev irriterad på honom för hans snällhet! Phu, är så glad att hormonerna hittills varit ganska lugna ändå! Ibland har jag fått en känsla av att illamåendet ligger närmare till hands än förut, tex om vi åker bil och jag inte kör. Det blir dessutom värre om jag är hungrig.
Kissnödigheten håller i sig och jag måste upp minst en gång varje natt. Dessutom sover jag sämre och vaknar för ingenting. Jag brukar drömma mycket, men oftast mot morgonkvisten så nu känns det som hela tiden då jag vaknar av dom titt som tätt under natten. Ofta är det känslomässigt jobbiga drömmar där mamma och pappa är med. Bråk om hennes drickande, skuldbeläggande över mer eller mindre surrealistiska handlingar jag gör eller inte gör. Inatt var det skjuts av en nära vän till dennes bröllop där jag körde fel och stress och skuld tyngde mig till marken. Jag hade inte haft något emot att drömma om det varit trevliga drömmar!

Har fått säga ifrån blodgivningen nu också vilket känns skittrist. Sex månader efter förlossningen måste man vänta innan man får ge igen. Sade också ifrån resterande IFK-matcher. Även om jag inte lär hinna få någon jättemage den tiden så skulle det inte kännas riktigt bra att stå där med ordningsvaktsbrickan ovanför bulan. Aldrig har jag råkat ut för något allvarligt fysiskt när jag jobbat med bricka, men risken finns ju alltid och då jag inte har någon väst skulle jag nog aldrig förlåta mig själv om det hände något som slutade illa. Nu ska kycklingkläderna lämnas in vid tillfälle, men jag är välkommen tillbaka när jag kan vilket kändes gott att höra. Jag har ännu inte bestämt mig för hur jag ska göra när danserna på Möllan kör igång igen. Då lär magen vara större och just nu kan jag inte se mig själv stå och vaktjobba så. I andra jobb kan det funka men inte som ordningsvakt, det tycker jag inte även i ett så oskyldigt sammanhang som dans på Folkets hus.

Men nu något roligare som att vi köpte ny kamera igår! Canon EOS 450D på Japan Photo som hade oslagbart bäst pris. Jag har ju länge suktat efter en systemare och när jag nu inom en framtid lär ha ett objekt man vill fota flitigt, känns kompakten med sin förblekande blixt och suddiga resultat vid minsta rörelse, inte lika rolig. Nu kommer jag dessutom att kunna ha den med på Jennys bröllop och vår resa till Nice! Mycket att lära och exprimentera, men det ska bli kul!

100526 Efter lunch
Sportlifes höstscheman har kommit ut på Intranätet. Så snart som möjligt vill de veta om man kan/vill ha kvar sin klass. Höstschemat börjar vecka 36, då är jag i vecka 22 och även om jag kanske inte är jättestor då kan jag inte ta på mig en termin som jag kommer att måsta hoppa av till slut. Tror inte heller jag skulle känna mig bekväm eller "combat-aktig" med kula på magen. Hade jag haft Body Balance eller Afro Dance kanske det funkat, men inte Body Combat, en egen personlig känsla bara.
Så jag har nu sagt ifrån mig mina klasser vilket suger fett! Jag kör alltså mitt sista Kålleredspass den åttonde juli, sedan är det sommaruppehåll. Skit, det känns hemskt!!
…

Oo ringde precis från Malmö där han är och grejar på lagret innan semestern. Hormonerna ligger nog mer ytligt nu eller nåt, för jag berättar att jag avsagt mig combaten och börjar lipa! Att uttala det högt blir mer definitivt eller nåt och jag sörjer banne mig! Och kom inte med nån jäkla kommentar att "När du får ditt barn så kommer du glömma allt om combat" och "Du kan ju återuppta den sedan, livet tar ju inte slut bara för att du föder barn"! Nej, det må vara hänt och jag har ju bara superexemplet Elin som springer Stockholm Maraton igen när Noel bara är dryga året. Men just nu känns det förjäkla tråkigt! Svältande barn och krigsoffer visst, men jag tillåter mig att sjunka ned i en smula egotrippad självömkan en stund. Är dessutom rädd att det  inte är sista gången.

"Små steg Linda. Små steg." Min vän Anna är så klok. Varför oroa sig och måla upp skräckscenarion långt i förväg, må dåligt över något man inte kan påverka?

Jag tystar alla "-Jamen" som vill säga emot och låter mig lugnas. För tillfället. Känner under tiden ett annat symptom jag läst om någonstans. Metallsmak i munnen, nästan som blod. Inte jättemycket och inte hela tiden. Emellanåt, som att jag råkat bita mig i läppen.

Små steg.

Sitter på jobbet och får ett uppdaterat ”hemligt” blogg inlägg från frugan, som är inne i 7 + 3 veckor, om jag nu fattat denna räkning helt korrekt. Funderar lite på graviditeten allt eftersom hon skriver, självklart kan man inte vara i närheten av att sätta sig in i vad en kvinna går igenom när det gäller barnafödande. I vilket fall får man göra ett försök att förstå, hjälpa, trösta osv. Kan bli något svårt ibland med. Bara att orden ”Jag älskar dig” orsakar tårar, kan vara jobbigt, men förstår det. 
Nu är frågan, vad kan jag som pappa göra för att underlätta denna omställning som Love går igenom? Rent spontant vet jag inte något exakt jag kan göra mer än att stötta hjälpa och framför allt visa att jag älskar min fru. Tror det ger lite boost på vägen i alla fall. Snart får vi åka på semester tillsammans, då kan vi nog få mer chans att prata igenom alla känslor, funderingar och förväntningar på vad som komma skall. Behöver nog dela mycket känslor, vilket detta forum ändå har varit rätt bra. Det är svårt att berätta allt man känner när man sitter och blir frustrerad över kanske något smått och får egentligen inte ut det man skall.  Som det har blivit med denna kan man i lugn och ro förmedla vad man tycker och tänker som den andra kan ta del av och vi kan komma närmare varandra i en förståelse på vad var och en går igenom. Detta låter nästan som att jag har det svårt med, det är inte meningen. Jag har inga hormon svängningar, ingen omställning på min kropp alls på grund av detta, så det är inte så, utan att man, jag, kan få ta del av många av Loves känslor och funderingar, på ett lugnt och sansat sätt, där jag också kan dela med mig lite av vad jag tycker och tänker om dessa.

Får räcka här för nu, även om jag skulle vilja försöka samla mer av alla tankar som flyger och far i huvudet, så får det bli något annat inlägg.

/Pappa Oo

100518
Drömde för andra gången under denna ännu relativt korta graviditetstid att jag fick missfall. Sitter på toaletten i barndomshemmets övre våning i Pitholm och känner något större och segt falla ned i vattnet. Av någon anledning är det stopp så vattnet stiger och stiger tills allting flyter ut över kanten och ut på golvet. Där gissar jag mig mera till vilken liten del som är mitt embryo där vattnet med dess makabra innehåll sakta vrivlar runt, runt framför mig av osynliga strömmar. Jag känner en stor sorg och inser när jag vaknar och faktiskt inser att det varit ännu en dröm, att jag nog fäst mig vid den lilla grodden inuti mer än jag  trodde. Det är en jätteskillnad mot för den graviditet jag tidigare erfarit och avbrutit när jag bara var sjutton. Veckorna blev åtmindstone lika många som jag nu har, men aldrig tänkte jag över vad jag hade där i magen, aldrig. Från den stunden jag och pojkvännen satt där på ungdomsmottagningen, han till vänster, barnmorskan eller vad hon nu var framför oss, hans hand i min och fick beskedet att jag gravid visste jag med en gång, hade väl redan bestämt mig innan det väntade resultatet att det skulle aborteras. Det var ju ingenting, betydde ingenting, var ingenting. En liten klump med celler som kommit till genom ungdomlig ansvarslöshet och den typiska intalan att det inte händer en själv. Där var det familjen som dömde, som ansåg att jag tog ett liv och gjorde processen jobbigare än den annars skulle ha varit. Pojkvännens familj stöttade i varje fall, i varje fall var det bara det jag fick höra, och till skillnad från min egen mamma talade jag och hans mamma med varandra.

Jag har aldrig tänkt på den aborten i andra termer än positiva, om man nu bortser från familjens reaktion. Det var ingen stor grej för mig. Visst kan jag tänka tillbaka och tänka att nu hade jag kunnat ha ett barn som var si och så gammal, men det är inte tankar präglade av sorg eller vemod. Bara förskräckelse och lättnad att så inte är fallet, och oändlig tacksamhet för den fria aborten i Sverige. Kanske hade jag trott att fler tankar skulle komma nu när jag är gravid igen, men ingenting ännu i varje fall. Det är sådan himmelsvid skillnad på den livssituation jag befinner mig i idag och de omständigheter som detta gryende liv nu kommit till på. Detta är planerat, och trots alla mina skeptiska inlägg och uttalad fruktan, ändå önskat. Annars skulle jag inte gått med på det. Men likväl om jag i detta läge blivit oavsiktligt gravid, hade jag nog ganska säkert valt att behålla det ändå, just med tanke på den livssituation jag nu har med min Oo. Detta är en del av han och mig, något unikt som vi skapat tillsammans för att vi ville och med spänning ser fram emot att erfara tillsammans.

100519
Undrar om lite hormoner springer runt och ställer till elände för mig nu? Eller är de bara en dålig ursäkt? Låg och läste handboken "Vänta barn" som vi fick på MVC och läste partiet om förlossningen och tiden efteråt. Avsnittet om amningen gjorde mig riktigt nedslagen även om det jag läste inte egentligen var något jag inte hört förut. Jag tror många har en glorifierad syn på den perioden, en harmonisk bild av en mamma med sitt barn vid bröstet. Själv ser bara en mjölkmaskin som var och varannan timme dygnet runt bokstavligt talat får livet suget ur sig genom såriga bröstvårtor! Harmoni inte på en fläck! Vad är det egentligen jag ger mig in på? Har jag det inte bra som jag har det? Oo var försjunken i hockeyn som han sedan somnade till, så jag fick inte ut min förtvivlan förrän vi sitter i våra bilar på vägen till jobbet. Med tårarna rinnande försöker jag sätta ord på den stora klumpen i bröstet och naturligtvis finns det inte mycket Oo kan säga för att trösta. Amning och den krävande tiden efteråt är ju ofrånkomlig. Som att stå på ett järnvägsspår utan att kunna flytta sig och man vet att tåget obevekligen kommer att komma. Det är deprimerande, det fyller mig av djupaste fruktan, samtidigt som jag försöker se förnuftigt på det hela. Bortförklara med hormoner, normala osäkra tankar som alla blivande mödrar har, förtröstan att det blir annorlunda när man faktiskt är där och en intalan att det blir vad man gör det till. Men det hjälper föga i det sinnestillstånd jag nu befinner mig i. Jag kan inte låta bli att redan nu, och framför allt där och då se mig själv försjunka i bitterhet av det liv jag del för del fått säga ifrån mig för att sitta hemma dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad som en födo- och avfallsinrättning till en skrikande och krävande liten varelse medan Oo kan fly iväg till jobb och verkliga livet, det liv jag själv måste försaka. Överdrivet? Javisst. Melodramatiskt? Säkert. Lite sant? Garanterat.

"-Kvinnor har fött barn i alla tider och klarat det, så det gör du också" är en strof jag bara vill spy på! Bagatellisera min fruktan, ryck på axlarna åt min ångest, le överseende åt min förtvivlan, men gör det så jag slipper se och höra tack! Fy vilket deprimerande inlägg, men jag kan bara inte tro att jag är ensam om dessa tankar, men att uttala dom högt är säkert ett brott mot en oskriven "föräldra-barn-tankar-är-heliga"-lag. Minns en debattartikel av en flickjänta i Metro som påstod att barnen skulle gråta blod om de läste om mammans eller pappans klagan över deras blöjstadie. Själv tycker jag man kan ta ur ungdomarna den glorifierade syn på rosenkindade bebisar som bara ligger och gurglar i en vagn, utan att de på något vis känner sig missförstådda och oönskade för de vaknätter och föräldraosämja om vems tur det är att mata, de orsakat. Thats life liksom. Bebisstadiet är jobbigt, det tror jag inte många föräldrar motsäger mig (och håll tyst om "att det blir jobbigare sen" och sådana idiotiska messersmitterkommentarer), men det är visst också väldigt givande (här nickar alla föräldrar förnöjt). Jag kan inte annat än hoppas och tro på att jag kommer att sålla mig till nickedockorna också. Fingers crossed.

Har fått ta del av vad min fru har skrivit så här långt. Själv blev man ganska överraskad när man inte fick handskar i present.  Hade ju som sagt redan lagt in mensdatumet i iPhonen och funderade inte så mycket mer på det.  Sen när man får detta beskedet i en liten ask, ja du, glädjetårar kom och tankarna började rusa.  Funderar man en stund, så är det ju rätt lång tid kvar, men det känns som att man vill fixa och dona med en gång, få det gjort.  Känns ju som även om det är ganska lång tid kvar, att det blir mycket man måste göra ändå.  Inhandlingen av diverse saker som man behöver är ju en del.  Har ju med detta lovat att sätta min fot för andra gången inne i Gekås varuhus i Ullared.  Är ju inte jätteförtjust i att trängas med folk för att spendera pengar.  I vilket fall så är det väl allmänt känt att det är billigt och bra nere i Ullared, så får väl som sagt ta en tur dit när vi väl har listan klar och tid att åka dit. 
Mer praktiska saker, vi killar tänker nog så, behövs ju göras.  Vi har ju pratat om bil, nu är det dags att fundera på en större bil så vi får plats med barnvagn etc.  Har redan lite lätt tittat på detta, men inte hittat någon som har passat helt hundra.  Har mycket andra funderingar på det praktiska, men det är nog ett mindre problem. 

Hur skall det bli att bli förälder?  Ja, vad skall man säga, mycket spännande, men också väldigt osäkert.  Blir ju många uppoffringar, kan ju inte ta sig själv i första hand utan blir ner puttad till andra hand.  Detta vet man ju sedan länge att det blir så med barn, men hur blir det när man väl är där?  Tiden kommer väl informera om hur detta blir, men undgår ju inte en att fundera på denna fråga.  Kanske man kan vara bättre förberedd?
Spontant tror jag det är otroligt att bli förälder, kommer ge en massa glädje.  Det kommer även att ge en massa oro, sömnlöshet, konstant uppmärksamhet osv.  Har lite svårt att kunna förstå hur man skall känna som det är, mycket förvirrad känner man sig mest. Barn kommer nog dock ge otroligt mycket i långa loppet, det kommer vara många jobbiga stunder, men flertalet roliga stunder istället. 

Hur kommer man vara som förälder?  Ja du, man kan ju bara jämföra med hur man tycker om hur andra föräldrar har hanterat uppgiften i sin närvaro.  Jag har väl självklart inte samma syn som alla andra på hur jag tycker och tänker när det kommer till uppfostring osv. för barnet.  Tror dock att det är jättelätt att stå vid sidan om som man gör ny och tycka och tänka, men att det blir lite annorlunda när man väl står i situationen själv.  Man kan väl bara hoppas att man håller på det man sagt sen tidigare, måste notera ner allt man ha tyckt och tänkt innan egna barn.
Andra funderingar om ämnet.  Tidsbilden blir nog lite annorlunda också, när man skall göra sig i ordning, ta sig iväg och träffas vi en angiven tid, så får man vara ute i god tid för att göra sig och sitt barn i ordning och se till att inte allt för många olyckor händer innan man har kommit ut ur dörren.  Kan ju nästan bli lite spännande det med. Tiden som förälder när barnen börjar växa upp lite kommer nog vara jätterolig, när man kan börja prata och få ut lite tankar från denna individ.  Känns något främmande då våra barn i dagens läge jamar lite lätt och spinner när dem skall uttrycka sig.
Mycket kommer nog försvinna ur minnet av den jobbigare tiden med barn när man har kommit ifrån den, och alla roliga minnen kommer vara kvar.  Detta tror jag är väldigt givande, kan bara se framför mig allt man vill göra med sina barn fram över.  Se hur dem utvecklas och hur dem lär sig nya saker, antingen från sina egna misstag eller om dem kanske ha snappat upp några goda råd från sina kloka föräldrar.  I vilket fall ser jag verkligen fram emot denna framtid även om förändringen skrämmer mig något.  Min älskade fru Linda skall bli mamma och själv skall man bli pappa, låter underligt, men tids nog blir det en vardag. :)

/Pappa Oo

Sov urkasst inatt. Klev upp och pinkade typ fyra gånger, vaknade av Fias smackande ljud och lyfte ned henne med bunke och allt på golvet där hon lade en hög på min tröja. Oo var så gullig att han tog reda på den på morgonen. Frös så jag lade mig under bådas täcken när jag lade mig, men PMS-svettades stundtals under natten. Maja och Fia turades om att trampa omkring och tigga uppmärksamhet. Mysigt att de klättrar upp på ens bröst, men inte så skönt att få en tass strategiskt i ett ömmande bröst. Kan heller inte ligga i vissa lägen på mage på grund av det, så ja, tycker allmänt synd om mig själv för att jag är så trött idag.
Men neh, ska inte klaga. Mår inte illa vilket det enligt många veckovisa förteckningar på nätet och vår lilla bok vi fick, brukar dyka upp vid denna tid, vecka sju alltså.

Sitter i telefonkö till Mamma Mia för tidsbokning av KUB-test. Har nog väntat en halvtimme hittills. Kanske man skulle ta Barnmorskegruppen istället? Vi läste lite mera om graviditeten i handboken och det var trösterikt att läsa om den osäkerhet många kände av den typ jag beskrev sist. Även om många säger att det är normalt känns det ännu bättre att ytterligare läsa om det svart på vitt.

Fick kallelse från Blodcentralen att jag nu kan lämna mitt bidrag igen. Ännu en grej som jag måste avstå under en tid som känns jättetråkigt. Jag avsäger mig bit för bit av det liv jag alltid känt mig trygg med för något nytt jag känner stor förväntan men även osäkerhet och rädsla inför.
I helgen fick Nickes familj veta. Nicke ringde och frågade om det var ok att de kom förbi en sväng, outtalat hur stor del av familjen. Vår handbok "Att vänta barn" låg framme på fotpallen vid soffan och vi diskuterade om vi skulle låta den ligga eller inte. Beslöt att låta de vara, om han såg den så gjorde han och om inte, tja så fick de vänta lite till på besked. Jag tänkte lite elakt att om bara Nicke kom så skulle han med en mans (o)förmåga att se detaljer knappast lägga märke till den. Men nu kom hela familjen inklusive Anna, och det tog inte många sekunder sedan de kommit in genom dörren innan hon upptäckte den! Så blev det nybakade bullar, kubbar, lite cachande och mycket prat.

Under gårdagen fick Oo tag på Stefan så nu är också han invigd, liksom systeryster då jag ringde och grattade Anders på hans födelsedag. Visst känns det lite vanskligt då vi fortfarande ligger kvar i de riskabla veckorna, och vi dessutom inte vet vad KUB-testet säger, menmen. Kommer nog att kännas riktigt jobbigt om det skulle visa sig att det inte är friskt, men jag vet också att jag skulle ha väldigt svårt att acceptera ett skadat barn om jag inte ens gjort ett försök att ta reda på sannolikheten för dess motsats.
Okej, nu har jag väntat i över 45 minuter! Nu provar jag Barnmorskegruppen istället! De svarade efter typ fem minuter, så nu blev det dom. Två möten är inbokade och KUB-testet (kombinerat ultraljud- och blodprov) funkar enligt följande om jag nu föstått det rätt. Ett första kort möte för inskrivning och blodtagning, tidigast i vecka tio. Tyckte också hon sade att ett kort ultraljud görs bara för att kolla att tiden beräknats korrekt, hur många foster det finns och att de/det faktiskt lever.
Ett andra möte tidigast i vecka tolv som tar ungefär en timme. Där sker ett ultraljud där olika delar av fostret mäts och utifrån de resultaten tillsammans med blodproven görs en riskbedömning. Jag tror gränsen gick vid 1 på 200 för risk att fostret har någon form av missbildning eller Downs syndrom. Resultatet får man direkt på plats.
Har man sämre resultat än så kan man remitteras till Östra sjukhus för fostervattensprov där de faktiska generna analyseras. Där kontrolleras kromosomerna 3, 21 och en till som jag inte minns, samt att antalet är rätt. Det resultatet får man inom en vecka och sådan tid att man ska hinna ta ställning och eventuellt avbryta graviditeten eller inte, vilket kan ske fram till vecka 20. Dessa KUB-test erbjuds gratis för de som är över 35 år. Är du under så kostar det beroende på vilket landsting du tillhör! 1800 spänn får vi betala medan en jag känner får det gratis.
Så kan det vara.

12 maj
Ett väldans kisseri och drömde helläskigt och mysko. Har påbörjat en sammanfattning av mitt födointag denna vecka. Tycker det ser lite magert ut jämfört med Livsmedelsverkets rekommenderade, framför allt när det gäller frukt och grönt. En hög gurka, tomater och majs till tacopaj är ju inte de bästa av grönsaker precis.
Oo funderar på att berätta för Andreas utifall de träffas idag.

Hade svårt att somna igår efter att ha fastnat och sett färdigt "Bröllopsfotografen". Fick en släng av panik vid tanken på att jag faktiskt väntade barn. En genomborrande rädsla för det som komma skulle, en rädsla för att det liv jag nu har och trivs så bra med kommer att raseras. Den återkommande frågan: "Vi har det ju så bra, varför riskera det för något så krävande som ett barn?" Tvingade undan tankarna. Jag vill ju det här, det är ett beslut jag tagit och oro liknande min är knappast ovanligt. Lyckades somna ändå efter att ha varit på muggen som fick ett återbesök några timmar senare.

14 maj
Idag var det första mötet med vår barnmorska, Sylvia. Vi valde vårdcentralen i Gråbo trots att det är på "fel" sida sett från våra jobb, men då de bekräftat att det är mer möten efter en födelse och man då är föräldraledig, kändes det som ett bättre alternativ. Blodprov, blodtryck och urinprov visade bra värden och vi fick svara på frågor samt få en del information. Nytt möte för inskrivning nummer två som hon kallade det blir direkt efter vi kommit hem från Nice.

Fortfarande inga andra symptom än ömma och svullna bröst och ett väldans kisseri. Igår blev jag dock lite illamående under efter-middagen, vilket lika väl kunnat bero på något annat. Det blev bättre sedan jag fått käka. Jag vill inte drabbas av illamående! Vi var en sväng till Babyproffsen på Backaplan för att få en uppfattning om vad man kan komma att behöva, och framför allt vad det kunde komma att kosta. Vad mycket grejer! Sittvagn, liggvagn, bilstol, skötbord, åkpåsar, madrasser, spjälsäng och grejer hit och dit! Skulle man köpa allting nytt skulle vi landa på drygt 20 papp, men jag ser inga större problem med att ha vissa grejer begagnat. De växer ju ur det så fort!

Fortfarande så har vi nog inte riktigt fattat att det är på allvar, att det är vi själva som ska få barn, bli föräldrar! Det känns nästan bara helkonstigt och fel när jag själv tänker på det. Jag?

Fick höra av Sylvia att det efter vecka 16 kunde bli svårare med vissa träningsformer, så jag får nog tyvärr avsäga mig combaten inför höstschemat. Det skulle ju inte heller kännas bra att inte kunna köra fullt ut, inte kunna känna att kroppen är med som man är van och vill. Det suger faktiskt fett, men vad ska man göra? Man får ju intala sig att det bara är en viss tid. Ordningsvaktsjobben får jag ju också lägga på is ett tag. Känns som jag ger upp en stor del av mitt liv, en stor del av mig, den jag är och det skrämmer mig. Min självständighet, min personliga valfrihet och det blytunga ansvar som ett barn innebär. Är det en uppoffring jag är redo att ta? Något som jag kommer att klara av? Många skulle säkert reagera på ordet uppoffring, men visst är det en form av offer? Det är ju ingen fysisk klackspark att bära fram och föda ett barn, ingen psykologisk semester att ansvara för ett annat liv. Grejen är ju bara det att det i detta fall handlar om ett offer som man är villig att ge, som i slutändan övervägs så många gånger om av fördelarna detta offer ger. I varje fall om man ska tro på alla föräldrar där ute. Fram tills jag själv kan kalla mig sådan får jag helt enkelt trösta mig med att mina oroliga tankar inte är unika, och att jag trots allt redan nu känner en ödmjuk hängivenhet för det som gror i min kropp. Minst sagt schizofrena tankar ja!

Då min blogg inte är anonym och många jag känner faktiskt följer den, får jag helt enkelt börja så här, i ett word-dokument utan tillgång för någon annan än mig själv. Det känns väldigt bakvänt, nästan fel eftersom jag alltid skrivit direkt ut i min blogg, allting som händer eller sker i och omkring min sfär. Nu får jag helt enkelt finna mig i att skriva på detta torftiga sätt och publicera i efterhand. Min tanke var först att helt enkelt inte skriva någonting alls förrän jag kunde det, men så inser jag allt mer att många tankar och känslor kan gå förlorade av att vänta så pass länge, och då jag skriver min blogg för att kunna se tillbaka, läsa och återvända till just det eller det ögonblicket får jag göra så här för att bevara mesta möjliga.

Kan börja med vår bröllopsdag, söndagen den nionde maj. Stolt över mig själv hade jag i god tid fixat en present till min Oo, fantasifullt nog en tröja från MQ. Senare hittade jag dock en annan present som jag bara inte kunde låta bli att köpa också. Den var så bra att jag inte ens kunde vänta till söndagen med att ge den, jag kunde bara inte! Så redan på fredagen efter jobbet plockar jag fram den ursäktande men upprymda rösten och proklamerar att jag har en bröllopspresent som jag bara inte kan vänta med att ge honom. Är det ok? Får jag det? Han himlar med ögonen och säger javisst. Jag springer ut till bilen där jag förvarat den, grannens barn frågar på vägen tillbaka om Johan ätit färdigt ännu och kan komma ut och lira fotboll. Jag säger att de får vänta en stund eftersom han ska få en present och de fogar sig snällt.
Oo ser den silverfärgade platta kartongen med snören och undrar om han ska få ett par handskar? Han slår sig ned vid köksbordet och jag sätter mig intill, är så pirrigt förväntansfull på hans reaktion! Han öppnar kartongen och drar ut dess innehåll, hejdar sig i rörelserna när de kommit halvvägs ut. En haklapp med GAIS-märke, en liten body med "I hjärta GAIS" och nappar med GAIS på.
"-Vadå…är du gravid?" Han ser på mig med överraskningen skriven i hela ansiktet. Jag kan bara nicka! Han slår armarna om mig och våra tårar flödar fritt! Han har så många gånger lyckats överraska mig! Bokhörnan i Kondi, middag och Nanne Grönwall-show, weekend på Selma Lagerlöf spa för att nämna något! Nu fick jag äntligen överraska honom med något även om jag misslyckades totalt med att vänta till bröllopsdagen! Då hade jag ändå hållit mig i nästan två dagar, från onsdagen!

Ganska fantastiskt att vi faktiskt fick till det till slut, med tanke på att det mesta vi fått till mellan lakanen varit efterlängtade timmar med John Blund! Ett halvhjärtat försök från min sida att räkna efter ägglossning och sådant föll bort i bekvämt tv-tittande, extrajobb och allehanda aktiviteter på var sitt håll. Min uttalade tveksamhet till barnaskaffande medförde inte heller några större initiativ att pricka in lämplig tidpunkt, från varken min eller Oos sida. Till slut laddade i alla fall Oo ned en sådan där app till iPhonen som vi fått rekommenderad av Anna, och stora respektive små hjärtan(!) eller blommor(!) beroende på vilken app man kikade på proklamerade när det var bäst tid för horisontell tango. Sagt och gjort, ett riktigt första försök där trötthet och latmasken fick tvingas åt sidan och det dansades hyggligt bra under blommarkerade dagar och kvällar. Phu!
Dagarna gick och de vanliga PMS symptomen dök upp: Nattliga svettningar (som jag trodde hörde klimakteriet till men som jag iaf har), ömma bröst och tonårshy á la finnar vid sidan av nacken. Dock ingen huvudvärk vilket jag reflekterat över först senare. Däremot var jag mig inte riktigt lik i magen. Ursäkta mig nu, men "nummer två" hade annan färg om man säger så! Ungefär som när jag ätit järntabletter utan den stenhårda bieffekten. Tänker jag tillbaka hade jag något enstaka "hugg" eller "stick" i öh…äggstockarna? Livmodern? Som jag inte reflekterade över nämnvärt, men när BIM (beräknad icke-mens) inföll och passerades fick jag mer "nu-är-mensen-på-gång" känningar så jag varenda gång var bombsäker på att den kommit. Men nej, ingenting. Då mina cykler flukuerat allt från 27 till 32 dagar kunde jag dock inte tro på något märkvärdigt, även om tanken oenkligen snuddade vid mig. Räknade jag med en genomsnittscykel på 28 dagar (de senaste hade legat på 27-29), så skulle BIM vara måndagen den tredje maj.
Nu i efterhand inser jag dock att trots att jag inte fullt ut vågade, ändå trodde att jag faktiskt var gravid. Ungefär som där jag bara var sjutton och testet på ungdomsmottagningen inte överraskade mig det minsta. Jag hade misstänkt, men ändå insett det på nåt plan. Så redan på tisdagen innan den inbokade klippningen på Frölunda torg sprang jag och köpte ett test, tillsammans med lite huvudvärks- och fler Folsyretabletter. Sedan plockade jag ur testet och förvarade det i handväskan. Jag skulle vänta med att testa till jobbet dagen efter, för hemma gick det ju inte! Snacka om att det låg som en bomb i min väska!

(Grav-test? Nej, BOMB!)

Fullt upp på PVH på morgonen med personlig support inför ett större leverantörsbyte. Sedan sitter jag på en av deras toaletter och pinkar i en mugg!
Snabbt konstaterades ett tydligt plus, precis som jag känt på mig! Den riktiga reaktionen kom nog först när jag lite senare satt tre trappor upp och käkade lunch. Shit, jag är på smällen! Ska ha barn! Jag? På grund av min känsla hade jag faktiskt redan sett ut den ultimata bröllopspresenten med GAIS-grejerna, men nu var det ju ett faktum. När skulle jag nu hinna fixa dom innan söndagen? Combat på eftermiddagen, IFK-AIK:s vaktjobb på torsdagen, lunchcaching på fredagen och helgöppet hade de inte heller! En rundringning till Intersports andra butiker bekräftade att endast deras supportbutik på Gamla Ullevi hade babygrejerna jag sökte. Beslöt att ta lunchen på torsdagen till att knö mig in till stan och handla.

Väl hemma babblar Oo om vilja att köpa bil! Han tycker det kan vara läge att byta ut en av våra bilar så att när det väl blir dags för eventuellt smått och större bil behövs, inte riskerar att den gamla vi valt att behålla rasar och därmed renderar ännu ett bilköp. Vi har ju tänkt behålla en av våra gamla som andrabil och skaffa en större vid knodd, men så kommer han med tankar på att byta ut vår framtida andrabil redan nu! Jag märker att jag babblar igen i mina försök att finna bra argument för att vänta. Sedan kommer vi av någon anledning in på appen eller barn eller vad det nu var, men han frågar om jag fått mensen än! Han ser ju att den borde ha kommit. Jag viker undan med blicken och mumlar ett nej. Med iPhonen i högsta hugg vill han veta när den kom.
"-Igårkväll" slokar jag och han knapprar på displayen. Senare ställer jag fram den lilla rosa OB-asken på tvättstället och skäms som en hund. Tänk om han blir jättearg för att jag ljugit nu bara för att jag ville överraska?

Torsdagens lunch kommer och på vägen ut mot Gulingen ringer mobilen. Det är Thomas som undrar vad jag har för mig. Jag är på väg in till stan för ett ärende, hur så? Perfekt! Får jag till svar, då kan vi luncha tillsammans då han precis är på väg in han också! Shit, vad göra nu då? Värdelös som jag är på att ljuga kommer jag inte på nåt annat att säga än ok, och då mitt ärende är på Gamla Ullevi föreslår han Max alldeles intill. Okej, det här löser sig tänker jag. Presenten kan ju vara till någon annan!
Det är roligt att träffa Thomas, det är nästan ett år sedan sist, vid bröllopsfesten! Jag kan handla grejerna utan frågor, men märker att jag babblar om "vännen" som ska få presenten. Vi äter och pratar om allt möjligt, bland annat hans son och obönhörligt får jag frågan:
"-Hur är det med er då, har ni nåt på gång eller?"
"-Vi jobbar på det." Bräker jag bara och lättad nöjer han sig med det. 
Sedan blir det vaktjobb och Staffan frågar (som vanligt) om vi inte har barn på gång snart. Jodå, jodå, vi jobbar på det säger jag bara och låter (som vanligt) ämnet falla, alternativt kastas tillbaka på honom själv. Denna gång låter jag det falla.
Allt eftersom fredagen går inser jag att jag inte klarar av att hålla mig längre. Jag tampas med tanken på att jag nu redan väntat och banne mig kan vänta ett tag till, mot tanken att vi kan smälta detta tillsammans under hela helgen om jag berättar nu. Det sistnämnda vann ju, vilket jag nu tycker var bra. Men såklart höll ju Oo på att spricka av att inte få berätta det för någon innan de känsliga tolv veckorna gått. Han ville berätta för sina föräldrar, så på lördagen efter mitt combat-temapass på Almedal åkte vi upp. Oo slår sig ned och efter lite småprat säger han så att vi inte kommer att följa med till Sälen efter nyår.
Monicas tårar börjar rinna och hon skrattar och kramar om mig, ber mig fråga Tomas vad hon sagt imorse. Det visar sig att hon redan på Kickans begravning känt på sig att jag var gravid, och det var jag ju, dock väldigt ovetande om det själv! Och på morgonen hade hon uttalat sin känsla högt till Tomas, att jag var gravid. Och så kommer vi där några timmar senare och säger just det!

Nu är jag alltså inne i vecka sex efter att ha läst på lite om hur den knepiga och bakvända räkningen fungerar. Sex + 2 om jag nu ska vara precis. Helt sjukt, overkligt, barockt, uppåt väggarna, osannoligt, otroligt. Nej, på ett plan har jag nog inte insett det. Det är en annan jag som ska bli morsa, som ska på sitt första möte med barnmorskan på fredag! Hjälp!
Inget illamående ännu tack och lov, ingen överkänslighet mot lukter eller annat som verkar typiskt. Det enda är lättare menssmärteliknande känningar ibland vilket tydligen beror på att livmodern växer, samt ömma (och tunga) bröst. Jag börjar ju nästan fylla ut mina A-kupe behåar! Haha, visste väl att det var nåt fördelaktigt med att vara på smällen! Kanske lite tröttare, vilket lika väl kan bero på att jag känner efter för mycket.