"Små steg Linda. Små steg." Min vän Anna är så klok. Varför oroa sig och måla upp skräckscenarion långt i förväg, må dåligt över något man inte kan påverka?

Jag tystar alla "-Jamen" som vill säga emot och låter mig lugnas. För tillfället. Känner under tiden ett annat symptom jag läst om någonstans. Metallsmak i munnen, nästan som blod. Inte jättemycket och inte hela tiden. Emellanåt, som att jag råkat bita mig i läppen.

Små steg.