Hemfrid
Jahopp, så har jag också blivit en av dom, en av dom som anlitat hemstädning. Det känns ärligt talat lite skämsigt, att ta reda på sin egen skit kan jag anse vara var och envars eget ansvar. Men som så många andra förändringar slår man först ifrån sig innan man vant sig och accepterat det nya.
Min bekantskapskrets är inte stor, ryms inte ens på ena handens fingrar, men av denna och av det ytliga prat jag ibland deltagit i har jag fått uppfattaningen att just hemstäd är något som de flesta har eller också testat. Den vanligaste kommentaren av de som hoppat av har varit att de i princip måste städa själva före städfirman kommer - vilket onekligen känns som ett fråntagande av hela poängen.
För firman gör ju inte det där som kanske de flesta just önskar att de gjorde - plockar undan all skit som ackumuleras när man tja, lever sitt dagliga liv så som smutstvätt, disk, reklamutskick, skräp, kläder som hamnat i limbo mellan torkställningen och garderoben, leksaker och så vidare. De rensar inte i garaget och sorterar ut urvuxna kläder eller uttjänta verktyg, hur skulle de kunna göra det?
Via jobbat fanns flera aktörer att välja bland för en mindre rabatt så nu har jag i vilket fall två engelsktalande killar här för en vad de kallar första storstädning innan våra avtalade månatliga besök träder i kraft. Vi exkluderar arbetsrummen, nedervåningen, tvättstugan, Ronjas rum och gästrummet. De är helt enhelt för belamrade med grejer att det blir meningslöst för dom att gå in och dutta.
Inte heller låter vi dom ta golven eller dammsugning av de klädda möblerna. Med tre katter rastar jag redan dammsugaren minst en gång i veckan, helst två. Vad som blir kvar för dem är ytstädningen, det vill säga dammtorkning samt badrummen.
Känns som sagt lite kymigt att ha dem här, som att jag fuskar! Men å andra sidan inte haft några problem att anlita däckfirma för byte av mina däck, eller jo, lite skäms jag faktiskt men urskuldat mig med att det ingår i min tjänstebil.Känns lite bättre i samvetet nu i varje fall när jag inte använder däckhotell.
Christer har liksom min före detta granne i alla år anlitat fönsterputsare typ en gång i månaden vilket jag tycker är helt galet, så har nu fått honom att dra ned det till typ två gånger per år. Själv tror jag att jag tvättade mina fönster i Balltorp typ en gång under åren jag bodde där, okej, köksfönstren kanske varje vår när det skarpa solljuset avslöjade det gångna årets negligering!
Får väl se hur det känns när de är klara och vi testat på detta några gånger, risken finns ju att man vänjer sig.
Vilken bortskämd tillvaro jag satt mig i och kommer på mig själv ibland, senast så sent som igår att känna lättnaden att kunna handla de där extra drickyogurtarna till Lilltjejen eller byttan med Magnumglass som vi snöade in på där ett tag innan räntorna gick upp.
Mina sparanden är igång hos Nordea och Avanza, avsätter mer än jag kunnat hoppas på samt betalar Christer symbolisk summa varje månad men likväl åka till Stadium och leta ny väst medan Lilltjejen var på träningen igår. Dragkedjan hade gått sönder totalt och som den konsumtionssyndare jag blivit köper jag en ny. Det visade sig dock vara embarmerligt dåligt utbud på västar hos både Stadium och Intersport så får leta vidare.
Ene killen hade knappt hunnit börja i köket när jag hörde de karaktäristiska ljuden av en hulkande katt, och det var ändå med viss barnslig, jag vet, men ändock tillfredsställelse som jag högg sprejflaska och papper för att leta reda på syndarens produkt. Kan själv minsann!
Har träningsvärk i benen och knän och höft gnäller fortfarande lite efter min plötsliga löprunda där i söndags, ikväll ska jag vikariera för My i Sisjön så får se om knät håller bättre än i söndags.
Hantering
Utöver försöket att lätta på trycket genom att pressa mina knän tills de gav upp, lagade jag Shepherds pie och rullader att lämna över innan min klass i Frölunda. Till sista låtarna kunde jag knappt längre böja vänster knä men kändes ända bra att köra och koreografin satt som ett smäck.
Lite kul att Kristian, en gammal kollega sedan tiden på CRM dök upp då hans spinningpass ställts in och han som var inställd på att träna testade på combat istället, något helt bortom hans comfort zone. Det tycker jag är grymt!
Lilltjejen är nedstämd, beskriver det hela som overkligt och när jag träffade föräldrarna som hastigast igår var det av sorg präglade ansikten jag mötte. Men de tillhör den starka och pragmatiska generationen, hanterar och accepterar realiteterna för vad de är, fortfarande nästan mer måna om sin omgivning där det ofta blir ett bakvänt scenario att trösta chockade och sörjande vänner och släktingar. På ett sätt skonsamt att det gick så fort och inga utdragna månader av smärta och tuffa behandlingar som endast drar ut på det oudvikliga, men här fanns ingen tid att förbereda, knappt komma över chocken och nå ett accepterande, en process som många inte ens fullgår efter månader och år av kamp.
Vi har alla olika sätt att hantera sorg, ingen överraskning att träning har varit och är mitt. Lilltjejen drar sig undan, "vill bara sova för då kan man inte tänka eller känna", vilket jag tycker är oroande. Men hon har heller inte ställts inför något riktigt traumatiskt förrän nu och således inte behövt hitta sina verktyg ännu, så jag vill göra mitt bästa för att tillse att hon håller dörren öppen och inte undviker eller flyr undan de utmaningar som hon kommer att ställas inför i livet.
Ingen
Det var inte sorgen som väckte mig men det var sorgen som drev mig upp och ut. Det var sorgen som drev mig över tio kilometer i ett tempo högre än jag haft på flera år, i den gryende morgonens lätta duggregn. Jag hann knappt hundra meter innan jag överraskades av värken i strupen och tårarna som vällde över. De blev mina sporadiska följeslagare till mina taktfasta steg mot asfalten.
Sorgen är inte min. Vi var inte nära min ex-svåger och jag men Monica och Tomas är så nära föräldrar till mig som jag någonsin kunnat få och de har förlorat ett barn. Johan har förlorat sin bror. Knappt tre månader efter beskedet om cancer och hur den tagit över hans kropp fick jag beskedet igår kväll. Från att kastas mellan hopp och förtvivlan, till möjlig behandling till att handla om veckor som inte ens blev två.
Ingen ska behöva begrava sitt barn.
Sorgen är inte min men jag känner den ändå. För maktlösheten att inte kunna lindra, för livet i all sin obarmhärtighet.Helg
Vi har helg i dess rätta bemärkelse! Några nationsldagsfirare är vi inte utan var endast utanför dörren för att övningsköra bort till ICA Maxi Högsbo där de hade riktigt bra erbjudande på lösgodis, höhö! Sedan kom regnet och jag plockade fram ett pussel och lät mig ackompanjeras av dess smatter mot takfönstren samt poddar.
Katterna är mysigt sällskap men inte så hjälpsamma. Christer spenderade timmarna nere i biorummet för att sortera och packa filmer för återvinningscentralen respektive Marketplace. Alla flyttkartonger vi använde vid min flytt fylldes snabbt.
Körlektionen i torsdags gick inte alls lika bra som förra veckan. Regnet kom precis när vi åkte och jag som aldrig kört i regn fann det obehagligt med de våra vägbanorna. Framme vid övningsfältet slutade det men jag märkte hur jag inte vågade lita på underlaget trots lärarens försäkringar. Jag tappade tekniken, eller vågade inte använda den och kom inte överens med växlarna. Först mot slutet av lektionen då jag fått nöta och lärt mig våga lita på hans ord fick jag till det igen och vi gav oss ut i trafiken. Norrleden och mindre vägar, vända och hit och dit, kändes helt ok!
När jag nu känner att jag knäckt nöten med reglagen och inte behöver tänka för varje moment kan jag släppa det och fokusera på själva körningen och omgivningen, och då jag har vanan från bilkörningen känner jag inte att det är några större problem. Jag kommer inte på mig själv med att bita ihop käkarna eller spänna kroppen, tycker nu helt enkelt att det är kul! Så vi tog en runda i morse innan jag åkte till mitt pass i Majorna, release med Marina som gick betydligt bättre vad min insats beträffar än i tisdags.
C har hängt med Martin och mekat spel och jag pusslat vidare. Vädret är lite sådär men regnet verkar hålla sig undan. Nu när han är hemma igen kanske vi kan dra ut igen?
C har hängt med Martin och mekat spel och jag pusslat vidare. Vädret är lite sådär men regnet verkar hålla sig undan. Nu när han är hemma igen kanske vi kan dra ut igen?
Ruset!
Vi kom, vi rusade, vi drog inom tidsramen av den periodbiljett hos Västtrafik jag behövde för spårvagnen från och till Frölunda torg! Första gången att delta i Vårruset för oss båda, fem kilometer "Fun run", dvs utan tidtagning hade vi valt då vi inte ansåg det vara det viktigaste. Det var kul! Lite aktiviteter i sponsortälten, lufsade nästan hela vägen och kom ikapp de som valt halva sträckan där några visade sig vara Lilltjejens mentor och några lärare!
Lagom till målgången kom regnet så perfekt tajming för vagnen tillbaka till bilen och köra min älskade unge till Lindome. Vi tyckte det var så kul att vi nu anmält oss till Midnattsloppet i september, maskeradgruppen på fem kilometer men när jag nu kollar lite mer kring den verkar det ju helseriöst med obligatorisk fotografering så bäst vi kommer på något bra, haha!
Did it!
Påföljder
Jag får frågan lite då då och kanske blir det oftare nu när Adoptionskommissionens utredning är klar och skapar debatt då internationella adoptioner bör upphöra när så frekventa oklarheter legat och ligger bakom samt hur staten bör ge en offentlig ursäkt till adoperade och deras biologiska föräldrar. Vill inte jag finna mina biologiska föräldrar?
Det är skrämmande faktum att många av oss utlandsadopterade hamnade där vi hamnade utan våra biologiska föräldar eller släktingars medgivande och ibland ens kännedom, stals rätt och slätt. Jag föreställer mig hur det skulle kännas om jag senare på dagen efter förlossningen av Lilltjejen där på Varbergs sjukhus skulle vakna upp och upptäcka att hon var borta, att det enda besked jag får är att hon dött men ingen kropp finns att finna. Alla frågor man inte får svar på, aldrig får svar på hur jag än skriker, gråter eller kräver min rätt.
Dagarna, veckorna och månaderna blir till år. Vad gör jag? Resignerar? Accepterar? Eller fortsätter söka svar, vägrar tro utan bevis och bara letar och letar.
Mitt svar är fortfarande nekande, jag har inget intresse av att hitta mina biologiska föräldrar, inte för egen del. Men som den mor jag numera också är, hade jag inte velat veta, eller hade det bara rivit upp ett sår som mödosamt och smärtfullt kommit till en form av ro? Det är så lätt att glorifiera, att föreställa sig den saknade dottern återförenas med den sörjande ständigt letande modern när det också lika väl kan resultera i ännu ett bortstötande.
Mina handlingar är tunna och uppenbarligen kan man nu inte lita på dom. Hittades jag verkligen övergiven eller hur hamnade jag på barnhemmet sex månader gammal? Var det verkligen en lapp med mitt födelsedatum eller är det möjilgen rent hitte-på?
Jag känner inget behov att för egen del få svar på detta, möjligtvis bara för min biologiska mors skull, om det skulle vara så att hon inte gav upp mig frivilligt, och det är ju omöjligt att få svar på utan att faktiskt hitta och ställa frågan till henne.
Lilltjejen har som sagt börjat bli nyfiken på sin mors sida av släkten och till skillnad från pappa Johans sida där föräldrar och släkt är lika stadigt förankrade som existerande i Mölndal med omnejd, består min sida endast av min syster Nina och hennes lilla familj. Adoptivföräldrarna döda sedan länge och biologiska okända, det har aldrig existerat någon mormor eller morfar i någon form för henne. Så återstår det enda gripbara som faktiskt finns, själva landet Sydkorea där hon inte har mer än de femtioprocentiga yttre karaktärsdragen, en blandis i sin vackraste form!
Jag kan inte ge henne någon mormor eller morfar, men jag kan ge henne landet, en möjlighet att besöka platsen från där hälften av henne är sprungen. Att se, uppleva och befinna sig bland de som ser ut som hennes mamma och nästan henne själv.
Kommer det att skapa en identitetskris hos henne, hos mig? Jag känner och ser mig som svensk men ser inte ut som en svensk. Där borta ser jag känner jag mig inte som korean, men jag ser ut och uppfattas som en - tills jag öppnar munnen.
Kommer det att skapa en identitetskris hos henne, hos mig? Jag känner och ser mig som svensk men ser inte ut som en svensk. Där borta ser jag känner jag mig inte som korean, men jag ser ut och uppfattas som en - tills jag öppnar munnen.
För att återgå till kommissionens utredning är debatten redan igång kring denna rekommenderade ursäkt där många adopterade anser att det är bra, ett erkännande. Men då det handlar om fel som är begångna och rent brottsliga handlingar bakom många adoptioner, skulle också en ekonomisk kompensation verka som en påföljd för just dessa handlingar. Då jag själv inte upplever att jag farit illa av att vara adopterad, aldrig lildit av identitetskris, känsla av utanförskap eller rotlöshet känner jag inget behov av någon ursäkt av en stat som skulle känna sig tvingad att göra det. Men för de som behöver, och kanske framför allt de biologiska föräldrarna som tvingats eller förlorat sina barn känns en ursäkt futtig och ekonomisk kompensation ett ytligt plåster på såret som mer skulle lindra i sin symboliska mening än finansiella.
Problemet här är bara att kompensationen somliga kräver att utgå skulle gå till de adopterade barnen och inte de biologiska föräldrarna, och där kan man tvista om vilka som är de egentliga brottsoffren och således berättigade till ersättningen. Kanske det bara finns offer i dessa tragiska fall, men personligen ser jag mig inte som ett sådant. Likväl hade jag emottagit en ersättning just för den sagda påföljd som den symboliserar. Har man gjort fel blir det en konsekvens eller påföljd, ekvivalent till handlingen man gjort sig skyldig till oavsett om offret håller med eller ej.
Juni
Juni kom med åska och regn där Lilltjejen avslutade Göteorg cup med förlust i bronsmatchen mot BK Häcken, likväl ändå nöjd med sin insats. Jag slapp stå i regnet då jag hade min klass i Frölunda, som oftast med känslan att det var evigheter sedan.
Av böckerna i maj är "Svarta björn" ett verk som alla borde ta del av, en liten inblick i livet för rallarna som färdigställde malmbanan mellan gruvorna i Kiruna och Narvik som också belyser segregeringen och behandlingen av vår ursprungsbefolkning samerna. Boken är skoningslös och brutal i sin karga skildning men hittar ändå det vackra som gör att man läser med stor behållning.
De andra böckerna var ok till knappt uthärdliga med fattiga personporträtt och förutsägbar händelseutveckling, men mest irriterande är när karaktärerna uppför sig världsfrånvänt och helt orealistiskt.
Liten vill gärna vara där man är och när jag nu så taskigt knöt upp gardinerna och omintetgjorde hennes bo i det överflödiga tyget på golvet, rullar hon ihop sig praktiskt taget under mitt skrivbord. Gulligt men lite lurigt när jag glömsk och högst oavsiktligt kan sätta fötterna på henne.
Efter Lilltjejens två matcher i lördags hade jag körlektion där det nöttes höghastighetsbanan som gick ritkigt bra, endast i vändningarna behöver jag få in säkerheten så blev lite lågfartsbana också. men med fyra lektioner avklarade tyckte han jag var redo för Risk 1 och Risk 2 så nu är den bokad om två veckor. Tills dess är det att fortsätta nöta dessa två banor, vändningar men framför allt vanlig körning ute på allmäna vägar för att öva upp vana och trygghet, placering och hastighet.
Göteborg cup
Då laget ska samlas en timme innan matchstart får jag således den tiden att slå ihjäl på allehanda saker, som att uppdatera senaste veckan. Det är Göteborg cup där Lilltjejens lag kom tvåa i fjol men står över i år och hon därför tillfrågade och accepterade att spela med U15. Första vinsten mot BK Häcken igår och snart väntar Hovås Billdal. Det är kallt och regnet hänger i luften.
Största varslet på jobbet sedan 2008 vilket var strax innän jag började och ett inofficiellt uttalande att den nya rollen som skapades där för två år sedan som jag nu innehar, försvinner eller omvandlas i någon form. Det är samma sak igen alltså, att under sommarsemestern eller därefter får jag besked huruvida jag blir kvar på bygget eller faktiskt får gå denna gång. Jahopp.
Det är inte mycket att göra är att föregå eller se tiden an, vilket jag gör också denna gång.
I onsdags hade C after work så jag och min avkomma gjorde lite ärenden innan sushimiddag och glass, en bra start på långhelgen tack vare Kristi himmels och kläm idag, men ett väder igår som var raka motsatsen till dagens med sol och värme. Jagade Parkslide, röjde lite på insidan och brände våra ovana skinn i solstolarna. Lite annorlunda att träna combarkorren på solvarmt trädäck vid poolen än inklämd mellan kylskåp och matbord i köket i Balltorp... Nästa vecka släpper vi nya och det är uppenbart hur jag somnat innan jag kommit till de sista fem låtarna!
Dags att lämna bilen och ge sig ut i kylan och Kvibergsplanerna plan nummer femton, med filt och fällstol känner jag mig som en äkta fotbollsmorsa. Denna sätter sig dock helst en bit ifrån de andra...
Just det, hamnade igår intill en pappa till en tjej i motståndarlaget som visade sig vara en sådan där sidolinjestyrann. Han gapade och skrek till sin dotter och medspelare med namn, hur och vad de skulle göra hela tiden, hur de skulle positionera sig och hur idiotisk domaren var. Stackars tjejer, stackars dottern! Jag förstår inte hur en sådan vuxen inte kan inse och förstå att de inte tillför någonting över huvudtaget, bara skapar stress, osäkerhet och irritation, sådana där föräldrar som ifrågasätter tränarna men aldrig i livet skulle vilja ta deras plats. Bort med dom från planerna säger jag bara, usch!
Sömntåget
Fördröjde sömntåget då jag slocknade i soffan och vaknade av att C förberedde middagen. Därefter blev det ut och övningsköra både landsväg och motorväg, Säve och Norrleden till parkeringen där jag övade på höghastighetsbanan. Googlade fram den och fick till något hyfsat med konerna jag hade som inte var tillräcklig. Fick faktiskt till den i erforderliga femtio knyck i varje fall till stoppsträckan men vändningarna behöver uppenbarligen nötas mera.
När vi är ute på vägarna kommer jag på mig själv att bita ihop tänderna så det värker och får påminna mig om att slappna av och andas, använda blicken och våga ta plats, det vill säga inte bli stressad och vika undan när det kommer ikapp bilar bakom, jag är också ett fordon och börjar jag hålla mig på högerkanten kan jag missuppfattas som moped med de risker det innebär i hastighetsuppfattning hos medtrafikanterna.
Men spända käkar och undergivenhet jämtemot stora stygga fyrhjulingar till trots så känns det bättre och bättre, tryggare allt eftersom jag får in koordination med reglagen och det således blir mer naturligt och mindre stressmoment.
Veckans körlektion blev tyvärr inställd vilket på ett sätt var skönt då temperaturen gått ned men framför allt för att det regnade den dagen. Att köra i regn verkar döläskigt.
Mitt i veckan
"Min" elektriker som jag hittade, minns inte hur, när jag bodde i Balltorp, har nu installerat sådant där elektroniskt lås med kamera och grejsmojs. Då det knappt gick att vrida om nyckeln i det gamla hederliga låset hade jag senaste månaderna vant mig vid att helt sonika ha olåst. Kanske inte så säkert men synnerligen bekvämt!
Utebelysningen är också fixad så vi slipper famla oss fram till ytterdörren när mörkret har fallit.
Medan jag satt mitt i PI planering ramlade Lilltjejen med fyra klasskompisar in genom dörren efter en friidrottsdag ute på Björlandavallen. Det varma vädret vände lagom till dagens begivenhet men i varje fall några hoppade i poolen, brr!
Medan jag satt mitt i PI planering ramlade Lilltjejen med fyra klasskompisar in genom dörren efter en friidrottsdag ute på Björlandavallen. Det varma vädret vände lagom till dagens begivenhet men i varje fall några hoppade i poolen, brr!
Himla mysigt när hon har kompisar över, det är ju långa avstånd för dem då de bor i Sävedalen och Floda, men som pendlare till skolan är de vana och självständiga med kollektivtrafiken. Goa tjejer som jag hoppas kommer fler gånger!
Tionde!
Avslutar helgen på våra nya Muminlakan, med jordgubbar badande i grädde och nya tofflor på mina ömmande fötter som Christer överraskade med då mina gamla är slitna bortom räddning, mitt tredje par!
Mitt tionde Göteborgsvarv bjöd på perfekt väder och fler deltagare som dök upp till start än vanligt, galet trångt kring startområdet! De nya skorna funkade dock väldigt bra men liksom efter förra året återstår det att se om och hur många blånaglar jag får. Det nya linnet som precis hann levereras för 80-talstemat var lite litet men funkade ändå utöver att jag fick skavsår under armarna då stiftet som ska motverka detta kommit bort i flytten. Dök in i ett sjukvårdstält vid Lilla bommen och fick vaselin för resten av vägen. Knäna och höften kändes över förväntan så jag kunde tugga på i mitt långsamma lufstempo ända till Avenyn då höften och framför allt knäna tyckte att de fått nog så sista kilometrarna fick jag snällt finna mig i att promenera utöver det stela lufsande man såklart fick uppbåda sisat biten in i mål, framför allt då Christer och Lilltjejen väntade på vallen, haha!
Det kändes faktiskt bättre i kropp och knän än förra året då jag upplevde att jag gick mycket mera men uppenbarligen gick det ändå väldigt långsamt då jag kom i mål endast två minuter snabbare än förra året! Johans Elena och mina stammisar Eva och Christina klockade in under två timmar så jag är helt i en annan liga, snigel-ligan, men är sjukt nöjd ändå med tanke på min obefintliga förberedelse. Just därför var det också med ytterst smärtsamma ben jag fick skynda min dusch på Frölundagymmet och sushimiddag i stan innan akrobatföreställningen Genesis på Stora Teatern.
Jag tror vi har blivit lite bortskämda vad gäller aktobatik när vi nu knappt imponeras av den lätthet atleterna utför sina konster, men denna föreställning var relativt fantasilös och mer repetitiv genom hela dryga timmen.
Hemma igen hade Eurivisionfinalen precis börjat och jag slocknade innan bidragen kommit till Sveriges KAJ med sin "Bada bastu". Den spelades frekvent under loppets gång och jag tillhör dom som gillar den medan en medlöpare intill stönade "Inte den igen!". Fick kolla ikapp igår och konstatera att de slutade på hedrande fjärdeplats, trots oddsen som tippat på vinst.
Får ju också dokumentera två premiärer, bak av tekakor för mig och rollspel för Lilltjejen! De var lite kort om folk vid fredagens omgång av "Dungeons & Dragons", så de frågade om Ronja ville vara med, vilket hon till min förvåning accepterade. Initialt fann hon det tråkigt, som det ofta är när man inte hänger med och förstår, men medan jag pysslade med mitt och sedan gick och lade mig tyckte hon det var riktigt kul, trots att hon som krigare fick gå i frontlinjen och dö på kuppen.
Jag är inget fan av tekakor men både Christer och Ronja gillar dom och de var busenkla att göra.
Sköna söndag där Lilltjejen drog till Lliseberg med sina gamla kompisar från Balltorp, Christer tuggade vidare på infarten och jag tog tacksamt stöttning av kundvagn vid provianteringen. Stöttning fick jag också av Patrick till mitt pass då han var så snäll och skuggade mig, hela passet då mina ben och höfter inte kunde prestera som sig borde. Det var riktigt roligt, kanske kan bli ett återkommande upplägg där frivilliga deltagare får komma upp och göra mig sällskap! Ungefär hälften avvek till fotograferingen men mina kinesiska stammisar är alltid på och jag älskar att tjuvlyssna när de pratar i omklädningsrummet. Jag uppfattar endast några få ord här och där och blir motiverad att inte ge upp mina försök att lära mig och till hösten väntar ännu en kurs!
Våraktiviteter
Lilltjejen tog sig an att skrubba räcket men hann knappt börja innan Christer kom hem och poolprepp tog över. Med en enda trädgårdsslang har det tagit över tolv timmar att fylla på upp till bruksnivå. Efter middagen lämnade vi avkomman med sina sysslor och för att övningsköra där jag testade krypkörning och lyckades tappa cykeln, svårt värre!
När vi kör längs Björlandavägen får jag mikroflashar av panik när jag ser de mjuka kurvorna framför mig, hur svänger jag!? Jag vrider ju inte styret som jag gör på en cykel så jag hinner se mig själv plöja ut i diket eller över i andra körfältet innan jag påminner mig att lita på att cykeln följer efter blicken, vilket den också gör. Det är så skumt, jag gör ingen medveten svängning men den svänger ändå! Då blir jag än stirrigare av rädsla för att blicken och således mitt ekipage ska slinka åt fel håll.
Får tvångstankar när jag ser mötande trafik komma emot mig, tankar på att de ska komma över och ramma mig eller att jag ska göra någon plötslig rörelse som placerar mig i fronten på dem.
Vinden sliter i mig och bidrar till känslan av instabilitet på samma sätt som mötande bussar och lastbilar. Det är läskigt, och det är läskigt för att jag känner att jag inte har kontroll. Andra trafikanter har jag aldrig haft kontroll över men nu är jag så blottad och sårbar, så liten jämfört med deras metallpansar.
Jag kan bara ha förtröstan att fortsatt nötning och övning ger trygghet och kontroll.
Nåväl, fötterna tryggt på asfalten ska jag ha efter körlektionen på lördag då Göteborgsvarvet går av stapeln. Ska hämta nummerlappen medan Lilltjejen tränar ikväll och jag köpte faktiskt nya skor förra veckan som invigdes med de tio kilometer jag fick ihop senare. Som vanligt lite ovant men onekligen skillnad i dämpningen och kändes i övrigt helt ok. Kanske inte det klokaste att köra varvet i nya skor som jag dessutom för första gången sedan mitt första varv för tio år sedan inte köpte på Löplabbet.
Red Sebastian
Semifinalen till Eurovision pågår och någon Red Sebastian framför någon form av hyllningslåt till rave, levererad av Belgien. Blir kanske lite ofokuserat inlägg...
Inför lördagen hade jag som mål att få till ett längre pass vilket veckans schema tillät igår medan avkomman tränade på Förbovallen. Lite konstigt att parkera på besöksplats, blicka upp mot ens gamla hem och se och höra glada barn springa ut och in genom den öppna dörren, men gjorde inte så ont som jag kanske trott att det skulle göra.
Sommarväder utlovas och Lilltjejen har tjatat att starta upp poolen. Plutt är skeptisk när vattnet som fylls på börjat lyfta det samlade som förrädiskt glider mot henne där hon kommer trevande för att förskräckt skutta undan och fylla mig med skratt!
Fick rycka in och ööörna till Bilprovningen då Christer såklart tagit min bil till Lerum, glömsk för sin bokade tid. Första besiktningen för den och borde således gå igenom vilket den också gjorde, check på det.
Drog sedan till intilliggande kontoret, lockad av utlovad Kaju Katli som Gopi tagit med sig från Indien, nomnom!
Drog sedan till intilliggande kontoret, lockad av utlovad Kaju Katli som Gopi tagit med sig från Indien, nomnom!
Lufsade ihop dryga milen på knän som inte kändes allt för illa men desto mer i höften. Nåja, runt lär jag ju komma i någon form.
Lördag
När man glömmer shortsen är det tur att man inte är en jeansnörd. Varmt så det räckte blev det ändå. Rätt bra med folk i Majorna trots den lovande väderleken utanför.
Christer tuggade sig fram på infarten medan jag handlade, gjorde lite ärenden och tog en vända med parksliden i vårvärmen. En dag till och han borde bli klar.
Mantrat när jag kör är "blicken, blicken, BLICKEN"! Det är så tydligt, framför allt vad jag antar nu i början. Därför nästan stolt att jag satte blicken förbi bussen och inte i dess front...!
Nästa vecka
Nästa vecka är det dags för mitt tionde Göteborgsvarv så har sökt vikarie till min söndagscombat med tanke på det skick mina ben lär vara! Dock insåg jag att jag glömt att registrera mig till välgörenhetsgruppen och nu var den full, buhu! Så nu fick jag startgrupp 15 som startar strax före tre på eftermiddagen. Förra veckan tuggade jag ihop en timme under Lilltjejens träning och kände att skorna började kännas tunna, framför allt höger men det är för sent att byta nu, det får gå som det går och jag lär ju mest gåluftsa ändå.
Jag tänkte att det vore perfekt att låta detta tionde genomförande bli mitt sista men Lilltjejen tycker att jag minsann ska fortsätta tills hon också kan delta och vi springa tillsammans... Vore väldigt roligt att springa ihop, tänker redan att vi kan ha någon kul utklädnad. Har anmält oss till Vårruset i juni, hon fick lite blodad tand av Urban run, kul!
Apropå utklädnad såg jag att Göteborgsvarvet kör 80-talstema i år så det lär bli rejält färgglatt i min startgrupp då det är i de senare startgrupperna som utstyrslarna dominerar. Hade varit lite kul att ha något men lite sent nu.
SM guld!
Inte så pigg på att ställa upp på foto när farfar ville dokumentera... men man vill ju ha till karriäralbumet, hehe! Grundskolor i landet med fotbollsprofil har tydligen interna turneringar för sistaårseleverna och då våra nior saknar målvakt har Lilltjejen fått frågan. Så tidigare kammade de hem SM-guldet i futsal och nu också fotboll! Tydligen fick hon inte jättemycket att göra i målet...
Hade min andra mc-lektion igår och lite kul att komma till övningsbanan där det denna gång var fullt av andra körskolor, hela elva stycken delar på övningsområdet totalt och igår var vi nog minst fem ekipage. Är ju mindre bra dock om det blir för många och man får idka turordning för banorna. Tyckte i vilket fall att det gick riktigt bra med mina rundor runt, runt, nöta svängar, stopp och start. Fick starta i grusbacke, diagonalt och sedan åttor med allt mer tajta vändningar. Efter mitt pass i Sisjön köpte jag koner att komplettera Ronjas för att bygga större banor att öva på. Nöta, nöta, nöta är enda sättet och när jag såg de andra ekipagen träna på höghastighetsbanan vilket inte motsvarade mer än 70 km/h tyckte jag likväl att det kändes ouppnåeligt när de till synes flög förbi.
Samtidigt försöker jag få in teorin och viss har man mycket gratis när man redan innehar körkort och många års vana i trafiken, men likväl är det regler och framför allt skyltar som jag kämpar med att komma ihåg.
Christer flänger till Lerum och jag grumsar över att han tar min bil. Hans batteri på hybriden räcker inte tur och retur så jag får köra den till passet i Frölunda senare. Hans Kia är ok men min är helt opartiskt mycket trevligare att köra!
Det grumsas mycket också på kontoret gällande nya direktiven att vi ska återvända och jobba mindre hemifrån. Själv och säkert lika många med mig, grunnar nog än mer på omorganisationen som flaggats. Liksom för två år sedan står jag och de med min roll inför ett troligt faktum att tas bort eller i varje fall minskas ned rejält. Då var det Scrum Masters som avvecklades och nu är det således ATM:erna där jag försöker att inte oroa mig eftersom det inte hjälper, men funderar ofrånkomligen på om man ska förekomma och söka något annat innan vi blir än fler att göra detsamma. Jag ser så begränsade möjligheter eftersom jag saknar den tekniska kunskapen - jag kan ju ingenting!
Så ännu en gång är jag i händerna på organisationens tyckanden och beslut. Då var det Ola som räddade mig kvar och nu är det Janne som sagt sig värna mina intressen. Det är bara att vänta och se - igen.
Tur och retur
Så har man varit i Älvsjö också! Upp noll fem noll noll och lämnade avkomma på Centralen för tåget österut medan jag tog den asfalterade vägen åt samma håll. Fick leta mig fram till tre olika laddstationer i Norrköping innan jag hittade en ledig och med svängen via Vällingby där Nina och Aron anslöt kom vi till fotbollsplanen tre minuter efter matchstart klockan två.
Det blev en förlust med 2-1 med besviken Lilltjejen förstås, men när hon som vanligt fått lite distans var hon rätt ok med erfarenheten.
Blev lite förseningar med lokaltåget så fick hänga lite vid Stockholm central för att eventuellt plocka upp Lilltjejen, men då Göteborgståget också var försenat hann de fram till det.
När jag ska ladda utanför Nyköping strular det och jag får inte loss stationens kabel och när jag till slut fått det löst, och laddat från annan "pump" hade över en timme passerat, och då ytterligare en laddning behövdes i ett regnigt Jönköping hann klockan passera midnatt innan jag var hemma.
När jag ska ladda utanför Nyköping strular det och jag får inte loss stationens kabel och när jag till slut fått det löst, och laddat från annan "pump" hade över en timme passerat, och då ytterligare en laddning behövdes i ett regnigt Jönköping hann klockan passera midnatt innan jag var hemma.
Nu får jag bara hoppas det inte blir strul med återbetalningen av deponeringsbeloppet för de fallerade laddningförsöken...
Sitter nu vid ännu en fotbollsplan för ännu en match mot IFK som inte går nåt vidare. Det är tack och lov sol men isande kall vind av det genomborrande slag som
kännetecknar denna del av landet. Brr!
All-in
Det pratas och publiceras ständigt vikten av personlig och professionell utveckling, att ständigt utmana sig anses nästan vara ett krav för att inte uppfattas som eller riskera att bli stagnerad eller kategorisk. Jag har värjt mig mot detta som ytterligare en orimilg förväntan på oss själva som vi själva skapat och funnit mig tillfreds med att obekymrat ducka för dylika självhjälpskurser, omgivningens hävdande av aktiviteter och nya influenser och förnöjsamt puttrat på i min tillrättalagda tillvaro.
Så insåg jag häromdagen att jag faktiskt är en kålsupare av stor grad då jag visst hoppar på nya saker och utmanar mig själv. Klivet uppåt på karriärstegen, kinesiskan, golfen och nu motorcyklandet, och att jag när jag gör det, går all-in. Hur jag puttrar mina oformliga cirklar på parkeringen om och om igen timme efter timme, tiden jag spenderade på korthålsbanan på World of golf för att nå mitt gröna kort, kurserna jag betat av i kinesiskan.
Framgången i dessa kanske kan diskuteras när tiden och ekonomin för golfen har prioriterats ned och jag inte kan mycket mer än presentera mig på kinesiska, men det är likväl nya utmaningar jag tagit mig an och lärt mycket utav.
Christer ville vi skulle ta en gemensam golfkurs men jag ser inte hur jag ska få ihop de fasta träningstillfällena med mitt schema där veckorna med Lilltjejen är fullbokade med träningar och matcher. För en dyr golfkurs vill man ju gärna kunna vara med mer än hälften av tillfällena, annars skulle jag gärna vilja ta upp spelandet igen nu när jag också har den ekonomiska möjligheten att göra det. Men när jag nu bokstavligen hoppade på motorcyklande kommer den att uppta dagarna med fint väder. Tiden är begränsad men jag inser att jag, trots mina tidigare föreställningar, faktiskt fyller den med en hel del meningsfulla ting!
Maj
Att rensa mellanrummen mellan kullerstenarna är ett bokstavligt skitgöra och när han gav upp för den dagen såg han än värre ut!
De soliga varma dagarna är förrädiska och frös häcken av mig i Kviberg där Lilltjejen hoppade in och förlorade en match med F15 mot IFK Göteborg på Valborgsmässoafton.
Böckerna för mars blev tre där både Inger Scharis och Mattias Edvardsson var nya för mig, helt ok deckare där Mattias "Goda grannar" bjöd på en twist precis i slutet som gav mig ståpäls. Det har nog aldrig hänt förut så får väl se det som ett gott betyg till hans verk.
Har övningskört tre gånger idag tack vare våra tidiga vanor, att Lilltjejen hade träning följt av lunch och A-lagsåskådning samt att batteriet i Christers cykel dog. Följaktligen blev det övningstillfälle nummer två när vi återvände till hans kvarlämnade cykel med uppladdat batteri.
Kört runt, runt, stannat och startat med sväng i simulerad korsning. Åt höger, åt höger, åt vänster och vänster igen, om och om och om igen, har inte tappat cykeln en enda gång och endast ett kärringstopp!
Kört runt, runt, stannat och startat med sväng i simulerad korsning. Åt höger, åt höger, åt vänster och vänster igen, om och om och om igen, har inte tappat cykeln en enda gång och endast ett kärringstopp!
Väl hemma igen vågade jag mig på att köra uppför backen till huset och det gick bra, woho! Efter avklarad dumplingsmiddag med hämtad avkomma var jag sugen igen och denna gång tyckte Christer vi kunde ta den "yttre" vägen, dvs huvudleden med tre rondeller och 70-sträckor. Då det var såpass sent på kvällen och således väldigt lite trafik vågade jag faktiskt, också stärkt av mitt framgångsrika nötande på parkeringen. Det gick kanon båda vägarna, åkte till och med och tankade, men jag vill inte göra det igen annat än dessa tider då trafiken är gles. Nu kunde jag stundtals känna osäkerheten ge vika för den fria och häftiga känslan alla mc-förare uttrycker. Men mötande bussar och bilar känns skrämmande stora och hårda och ofrånkomliga tankar dök upp kring hur lite som skulle krävas för en katastrof när man är så otroligt blottad, oskyddad.
Avslutade dagen med "Dagissnuten", oj så många gånger jag såg den då det begav sig! Lilltjejen härdade ut hela filmen, otroligt rastlös som hon blir där endast Mini kunde tvinga henne vara stilla en stund.
På lördag ska hon till Älvsjö i Stockholm för att spela i Allsvenskan F17 södra! Det är uppenbarligen brist på målvakter i Jitex nu, oklart vad som låg bakom just deras behov men hon fick frågan föregående helg också mot Norrköping men då hade hon redan åtagit sig en match med sitt egna lag.
Nu fick hon alltså frågan igen och även om hon uttrycker att det känns lite konstigt på grund av åldersskillnaden så ser hon fram emot erfarenheten. Jag tycker det är jättehäftigt och har ställt in min körlektion för att åka upp och titta. Det är ju hennes premiär i Allsvenskan! Försöker ändock tona ned det hela och poängtera att det är en rolig erfarenhet där hon är schysst och ställer upp när de behöver hjälp.
Kortvecka
Christer hittade första döda musen i sovrummet imorse. Mini hade uppenbarligen tappat sitt halsband och varit ute hela natten så han är uppenbarligen oskyldig. Det är andra halsbandet och således chip han tappar så jag ska ta honom till veterinären för att kolla om hans chip i nacken vandrat iväg och eventuellt ett nytt kan sättas så han slipper beroendet av halsband.
Plutt är således den enda möjliga boven eftersom Liten ännu bara går ut om vi öppnar en faktisk dörr. Att gå in genom luckan går bra men uppenbarligen inte ut...
Gällande musleveransen är det onekligen intressant att hon uppenbarligen burit den ända från kattluckan i uterummet och in till oss i sovrummet. Duktig Plutt!
Gällande musleveransen är det onekligen intressant att hon uppenbarligen burit den ända från kattluckan i uterummet och in till oss i sovrummet. Duktig Plutt!
Tack vare påsk, första maj och så vidare bjuder våren på extra lediga dagar vilket jag inte är mer än människa att uppskatta. Denna vecka väntar just första maj samt en klämdag jag avser att ta ut då jag har många sparade dagar att använda.
Mötte upp Denis, min körskollärare i lördags för att i strålande sol skjutsas till galoppbanan där flera körskolor samsas om en stor asfalterad yta med koner redan på plats. Slalom, vända, stanna och starta och jag fick snabbt och väldigt tydligt klart för mig hur fundamentalt viktig blicken är när man ska svänga. Tappade inte cykeln en enda gång, woho! Och det är ju bara att nöta som gäller, öva, öva, öva som allting annat tills det i detta fall inte längre känns obehagligt eller läskigt.
Med lite bättre självförtroende började vi söndagen med ett nytt försök till Volvos parkering via Gamla Sörredsvägen. Vägen dit gick bra, hamnade inte i diket och fått rätt bra kläm på växlarna, hade med Lilltjejens fotbollskoner och övade vidare enligt körskollärarens instruktioner. Vägen hemåt gick bra tills jag skulle ut på Kongahällavägen, denna vältrafikerade huvudled som uppenbarligen blivit min akilleshäl för nervositeten slår till direkt medan jag står och väntar ut förbipasserande fordon. Så gör jag fundamentalfelet igen, jag tappar blicken och vägen räcker inte till men åt detta håll är det en trottoar på andra sidan så där hamnar jag men håller mig uppe och rullande så stukad tar jag mig ned på rätt vägbana igen och tar mig tillbaka resten av vägen utan fler missöden. Backen upp får Christer ta, jag vågar ännu inte varken upp eller ned...
Tröttmössa
Det är inte populärt att boka möten fredag eftermiddag, således kunde jag anmäla mig till ett user test som denna gång utfördes på en av testbanorna. Vanligtvis utförs de i någon form av simulator men nu skulle ögonrörelser registreras vid faktisk körning samtidigt som man utförde uppgifter i infotainmentsystemet. Jag tar alltid dessa tillfällen i akt att ge min syn på pekskärmar och de risker dessa innebär för förare och medtrafikanter. Liksom huvudlös funktionalitet i tidigare nämnda ugn och mikrovågsugn är tendensen densamma i bilarna. Fyra, fem tryck för en åtgärd som med en knapp eller reglage utförde i en handvändning - utan att behöva släppa vägen med blicken. Små ikoner på en stor skärm är så långt ifrån den säkerhet som Volvo ska representera. Nej, utvecklingen går inte alltid framåt.
Blev en sats bullar samtidigt som vi lagade fredagsmiddag med krustader och plankstek. Krustaderna med Christers svampstuvning är så jäkla goda att jag brände sönder munnen när jag genast tryckte in den första i munnen.
Jag körde en kycklingfilé till min planka där C hittade en filé från mamma Mu. Jag föredrar faktiskt kyckling framför både nöt och fläsk nuförtiden, både beträffande smak och konsistens. Baconlindad sparris, champinjoner, tomat och tryffelbearnaise, såå gott!
Nu är jag trött i ögat...
Fredagsbörjan
Jag saknar skrivandet, att bara skriva och få den där känslan att orden bara strömmar ur mig. Det var ett bra tag sedan och jag saknar de där "Skrivpuffarna", men av någon anledning kan jag inte applicera det på mig själv, ordet eller triggern behöver komma utifrån.
Solen är på väg upp och det varmare vädret har kommit tillbaka något vilket är lovande för morgondagens första mc-lektion och till dessa föredrar jag helt klart torrt väder framför hällande regn.
Jag föredrar också att börja min dag tidigt framför att sluta sent, med större ro i kropp och knopp och omgivningen ännu slumrande. Det ger utrymme för reflektion och eftertanke och många gånger saknar jag att ge mig ut och springa i den krispiga morgonluften men nuförtiden är disciplinen inte där.
Disciplinen saknas också för att packa upp eller stuva undan de där sista flyttkartongerna som ännu står i korridor och vardagsrum. Flera har också hamnat uppe i gästrummet som nu blivit en form av avdumpningsplats i väntan på den där disciplinen. Men annars känns själva flytten bra, det blev bättre än jag vågade hoppas och de största faktorerna är nog att min borg på ett sätt ännu finns kvar, bara i en annan form, samt att jag fysiskt ser min personliga prägel i huset. Bäst gillar jag mitt arbetsrum, föga förvånande då allt här inne från väggar till golv är nytt eller taget från vårt gamla hem.
Christer har fått nytt uppdrag för Lerums kommun med den intressanta uppgiften att "digitalisera deras verksamhet". Vad innebär det egentligen? Där jag mest skakar på huvudet ser han en spännande utmaning och påminns hur bra det är att vi alla är olika, har olika intressen och är bra på olika saker. Konflikterna uppstår när vi som individer börjar förvänta oss att vara bra på allt, jämföra oss med andra och bara se vad dom kan och har men inte jag, men också tror att andra delar vår egna uppfattning eller ännu värre, anser att andra ska dela vår uppfattning. Varför är det så svårt att acceptera olikheter, både jämtemot andra och oss själva?
Sedan kan ju inte jag rå för att det finns konstiga människor som anser att koriander är gott och att bröd smöras på den släta, det vill säga undersidan. Hur knäppt är inte det!?
Dubbelt upp!
Den närapå sommarvärmen vi bjöds på har varit ett minne blott under den gångna påskhelgen. Årets upplaga av Future cup inleddes i fåtalet plusgrader och ett strilande tunt regn lagom till andra gruppspelsmatchen. Vinst mot Spånga men förlust mot rivalerna JLFC med en förtvivlat arg och besviken avkomma som fick ägna halva restiden hem åt att rasa och skrika av sig. Har lärt mig att det bästa är att bara låta det komma ut, utan kommentarer, tröstande ord eller plattityder.
Upp med tuppen nästa dag för att vinna mot danska Fortuna Hjörring och skånska Hittarps IK.
Upp med tuppen nästa dag för att vinna mot danska Fortuna Hjörring och skånska Hittarps IK.
Eftersom de ska samlas en timme innan avspark och det tar en halvtimme att åka hem blev jag kvar i stan och promenerade genom Göteborgs morgontomma gator. Vasaparken är vacker och det är något speciellt med att ha gatorna för sig själv innan de fylls av turister och den kommersiella pulsen.
Jag tänker mycket på mina försök att bli kompis med motorcykeln och självförtroendet som ännu en gång hamnat på botten. En trike som påpassligt flankerar mig väg får en dyster blick, kanske är det en sådan jag skulle satsa på ändå?
Till mitt tredje försök tyckte Christer jag skulle köra själv till Volvoparkeringen. Påskmorgonen var tidig och mitt självförtroende starkt efter föregående övningstillfälle, men nedför vår hiskeliga backe fick han lösa.
När vi ska svänga vänster ut på Kongahällavägen för de femtiotal meter till den lilla genvägen och tillika Gamla Sörredsvägen får jag hjärnsläpp och gör vad jag efteråt förstått är fundamentalfelet - tittar ned i backen. Jag puttrar på ettans växel och svänger men av någon anledning inte tillräckligt, det känns för instabilt och blank i knoppen ser jag bara vägen ta slut och jag rullar i princip parallellt ned och lägger mig prydligt i den blöta mjuka dikeskanten.
En bilist som strax efter ska göra samma sväng hoppar ur och hjälper oss knuffa upp den på vägbanan igen. Jag känner mig lika stukad som växelpedalen som kräver några rejäla tryck med foten för att komma tillbaka till sitt korrekta läge.
Jag inser att det är något liknande jag behöver så vi fortsätter och tar oss puttrande längs den slingrande men tomma genvägen till parkeringen. Där nöter jag att växla upp, växla ned, använda motorbroms och framför allt att stanna med hjälp av fotbromsen. Jag svänger, gör åttor som inte liknar åttor, stannar, startar, svänger - och lägger mig. Kanske snarare kan kalla det att jag tappar cykeln eftersom det alltid sker när jag står stilla, jag sätter ned foten men för långt ifrån och då har jag inte en chans att hålla dess vikt och det sker alltid när jag får hjärnsläpp, jag övertänker alla moment som med tiden ska ske per automatik.
Tacksam för kraschpuckarna men kopplingshandtagets knopp knäcks och skrapsår på handtaget gör ont i hjärtat även om det faktiskt blev mer bekvämt i sin kortare form.
När vi kör tillbaka känner jag mig lite säkrare men långt ifrån bekväm då trafikanterna börjat vakna till. Vi stannar och låter dom passera och jag får ta min tid tills vi är tryggt hemma igen och Christer får köra min cykel upp för backen.
Min rädsla och osäkerhet ligger förstås i att jag inte har kontroll, jag bemästrar inte cykeln och enda sättet är att jag lär mig göra det, eller ger upp.
Nu är helgen över och fulltecknade dagar och kvällar väntar så kanske hinner mitt självförtroende återhämta sig lite tills vi finner tid att försöka igen.
Gruppspelets sista matcher vinner de och semifinalen går på kvällen med ytterligare timmar på ett isande kallt Heden. Jag har så många lager att jag knappt kan röra mig men fryser in i märgen. Vi slipper regn i varje fall.
Fick stressa från Mölnlycke och deras försenade gruppspelsmatch för mitt pass i Frölunda. Tack och lov var Johan och Elena där också och tittade så de tog hem henne och Emilio som vi hämtat upp på vägen. Där fick de hänga och äta lite tills jag skyndade från mitt pass för att hinna ta dem till semifinalen.
De besegrar Malmö och är klara för final mot Lidingö följande morgon.
De tar hem sin tredje vinst i rad i turneringen efter en väldigt spännande match som slutar två lika och således straffar för att avgöra, där hon lyckas rädda en sista avgörande och sätta vinsten. Hon får dock direkt lämna fotograferingen och ansluta till F15 som värmer upp för sin finalmatch. Deras målvakt har stukat foten men laget klarat semifinalen med en utespelare som inhoppare, men nu är Ronja tillgänglig och accepterar genast.
Det blir vinst också där och bara sådär lämnar hon turneringen med två guldmedaljer runt halsen! Jo, lite stolt är man ju ofrånkomligen!
Då vi kommit överens om byte först i slutet av denna dag tog jag med henne till närliggande Hyaku sushi för att fira. Hon älskar verkligen sushi, även om hon inte är så öppen för variationerna hos nigiri.
Ja, vi delade men hon åt nog tjugo av de trettio bitarna!
Väl hemma igen slocknade jag totalt i soffan tills det var dags att skjutsa henne till den middag tränarna anordnat för att fira i Mölndal. Långa dagar och iskalla timmar där det känns som man ju egentligen inte gjort något men ändå är helt utmattad. Så däckat här i soffan igen efter hemkomsten. Igår hade jag galen träningsvärk i överkroppen efter anspänningen av övningskörningen.
Mina misslyckanden med cykeln där jag tappar den och de smärre blessyrerna får mig att känna mig svag vilket jag inte gillar. Jag har länge vetat att jag behöver träna mera varierat, endast combat är för ensidigt och att lära mig bemästra cykeln kan vara en motivation för mig att ta tag i både löpningen men också lite styrketräning. Får se, det är ju alltid lättare sagt än gjort.
Långfredag
Efter veckor av strålande vårväder med stundtals över femton gradig värme har regnet kommit tillbaka. Vi är hemma igen och Lilltjejen är hos Emilio.
Lunchade japanskt i Saluhallen invid Hötorget på onsdagen, shoppade loss mestadels på Urban outfitters innan hon fick en välbehövlig klippning hos Ninas frisör som lyckligtvis hade en tid. Till kvällen premiär för mig för grillat med hemgjord potatissallad a la Nina, mums filibabba!
Då shoppingen gick så bra och vår avkomma var så positiv, erbjöd jag Johan att tillse uppsättning hos honom också och således blev det Mall of Scandinavia på torsdagen dit Nina anslöt för ramen-lunch på Roji monster, ett jättegulligt litet ställe!
Mycket gott och sött sällskap om än inte så pratsam.
Liksom på vägen upp laddade vi bilen i Linköping och landade hemma lagom till mörkrets intrång.
Liksom på vägen upp laddade vi bilen i Linköping och landade hemma lagom till mörkrets intrång.
Medan vi rattade tillbaka till vår sidaav landet hämtade C min motorcykel! Säljaren hade rört ihop det så det var en röd de förberett och levererat men det spelade inte mig någon som helst roll, tycker den är lika snygg!
Så nu står den här hemma och jag fick känna på den direkt denna morgon! Vi åkte till jobbets parkering, en populär övningsplats för blivande mc-förare då det varken finns lyktstolpar, avskiljare eller annat, bara en jättestor öppen asfalterad yta, och visst var det stor skillnad från Christers cykel, i mitt tycke i varje fall.
Det gick så otroligt mycket bättre och fick knappt en handfull kärringstopp denna gång, haha! Började till och med växla lite, ända upp till trean samt köra lite åttor. Ställde dock in min första körskolelektion nästa vecka då jag kände att det blir för stressigt från jobbet och har nu bokat mestadels tidigt på lördagar.
Det gick så otroligt mycket bättre och fick knappt en handfull kärringstopp denna gång, haha! Började till och med växla lite, ända upp till trean samt köra lite åttor. Ställde dock in min första körskolelektion nästa vecka då jag kände att det blir för stressigt från jobbet och har nu bokat mestadels tidigt på lördagar.
Svettas som en galning av anspänningen och skyddskläderna är ju varma i sig. Idag när jag körde så långsamt skippade jag de speciella byxorna och handskarna, senare på dagen åkte jag till Handelsboden som visade sig ha extraöppet under hela påsken med massa erbjudanden. Hittade tunnare men ändå CE-klassade handskar samt kevlarjeans men kunde inte med att spendera ytterligare på en jacka.
Hemma hade Martin dykt upp och killarna fixat och käkat "liddag", sen lunch tillika tidig middag och spelade nu flipper för fullt. Hakade på en omgång Phase10 för jag hamnade sist såklart.
Får ju utforska mina nya domäner så stack ut i den regnvåta skogen bakom huset. Otaliga stigar snirklar sig genom det bitvis kuperade och relativt lilla området men den rymmer både en grillplats och en utsiktspunkt. Invid den sistnämnda loggade jag en lättfunnen cache och det var väl flera år sedan jag letade och fann en sådan!
Nu är det sängläge framför TVn och försök att hålla sig vaken tills Lilltjejen ska hämtas...
Andra sidan
Vår nygamle tillfällige VD trycker på kontorsnärvaro vilket väckt heta debatter kring en fysisk närvaros faktiska värde när platserna inte räcker, man har globala team eller far illa av ljudnivån som uppstår i öppna landskap. Var jag står i frågan är nog självklar för de som känner mig men det finns gott om andra som för min talan.
Vissa möten är dock betjänta av en närvaro till och med i mina ögon så var först i på plats i mitt landskap och således enkelt att hitta plats. Är man på plats vid arbetsdagens förväntade starttid brukar det sällan vara ett problem men det kan räcka med en halvtimme senare för att få irra runt och leta.
Med den annalkandes påskledigheten var veckans första en och en halv dags kalender fullkomligt knökafull men till gårdagens lunch stängde jag av datorn. Jag och min avkomma packade oss in i bilen och åkte till andra sidan landet där syster, svåger och yngste systerdottern väntade. Den äldste har inte påsklov förrän nästa vecka så får hänga kvar uppe i Rättvik några dagar till.
Laddade i Linköping och tog svängen förbi Cloettafabriken som inte erbjöd några större nyheter i vår smak. Hur kan de ha tagit bort storförpackningen av Polly!?
I Vällingby sveps vi direkt in i familjens värme. Skönt med hämtmiddag och häng tills vi knoppar in ackompanjerade av Ottos engagerade utrop inifrån sitt rum framför datorspelet.
Anders har gjort ett fantastiskt arbete i trädgården och jag kan se framför mig hur det frodas av frukter, bär och grönsaker och avundas förmågan och engagemanget. Det är ju något djupt tillfredsställande att se egna planteringar gro och bära frukt men jag själv saknar tålamodet som krävs. Här kommer de att ha en fantastisk köksträdgård precis utanför köket så som man vill ha det och inte utbrett på en plan yta, utan närmast konstnärligt arrangerat i etapper, framtvingat av tomtens utformning men perfekt i mina ögon för ett syfte som detta. De har den där förmågan att skapa mysighet på det där till synes anspråkslösa sättet, att göra det bästa av förutsättningarna. Ett träd mitt i uteplatsen blir en fantastisk pergola för alla årstider, en brant sluttande trädgård blir en skyddad oas omgiven av egenproducerade grödor där man vill sitta och bara vara.
Vi får deras sovrum och möts av detta när vi kommer upp! Jag fattar inte hur hon bär sig åt men det gör hon! Så nu ligger jag här under lätta luftiga täcken på ny madrass och vaken sedan halv fem då jag likt en pensionär behövde gå på toaletten, mer regel än undantag senaste året och att somna om brukar hå med skiftande resultat.
Jag betraktar min dotter och förundras för miljonte gången över hur jag kunde få något så vackert, omtänksamt, tjurskalligt och med sådan humor. Mobilen lyser upp och Kivra meddelar att jag kan betala skatt och registreringsavgift för mitt nya fordon vilket jag genast gör. Christer meddelade någonstans efter Borås att hans handledarbevis är klart och säljaren ringde och slutförde pappren som jag signerade någonstans efter Norrköping. Så imorgon innan de hinner stänga för påskhelgen och vi komma tillbaka så åker C och hämtar den vilket då om vädret tillåter möjliggör att jag köra min nya helt egna motorcykel i helgen! Eller ja, köra och köra men träna start och stopp i varje fall, hehe! Känns närmast overkligt faktiskt.
Men först ska vi göra Stockholm innan vi hämtar cykel och Ronja spelar Future cup, vår enda egentliga plan är att äta koreanskt. Lilltjejen kom på att hon behövde sommarkläder vilket ju passar bra och storasyster behövde smakråd för nya glasögon. Apropå det påpekade optikern vid syntestet för mc-tillståndet att jag blev godkänd med troligtvis behövde glasögon. Jag har ju själv tydligt märkt att jag börjat se sämre nästan direkt efter jag började med terminalglasögonen, skitstörigt.
Min vackra - med sin boll! Den har ersatt hennes mångåriga följeslagare kudden... Undrar hur många som har en fotboll som föredraget sovsällskap?
Det var inte så kul...
Jag kunde inte hålla mig, vi åkte till en avskild och avstängd yta där jag för första gången ever fick gränsla och testa en mototcykel, Christers i detta fall. Och det var så jäkla svårt! Dessutom som jag misstänkte så var det superläskigt! Svetten forsade och kopplingshanden värkte av mitt krampaktiga grepp medan hjärnan havererade i försöken att koordinera händer och fötter för koppling, gas och bromsar, fick så många motorstopp att jag drog slut på batteriet...
Modstulet och stukad knuffade jag igång cykeln och så åkte vi hem. De flesta säger att det är läskigt i början och att det är som bilkörningens manuella växellåda, att lära sig balansen mellan gas och broms. Beklagade mig för Robert som jag inte kunde se bakom Messengers chatfönster men troligtvis flinade när han skickade en bild på en Trike istället, en trehjuling med automatlåda.
Christers cykel är en rekommenderad för nybörjade men något större motor, 900cc och således tyngre, min är 650cc och väger under tvåhundra. Kommer också montera så kallade puckar på den som skyddar inte om utan när, som försäljaren sade, lägger omkull den, förhoppningsvis lägger och inte välter omkull i fart. Lyckades lägga Christers men stod still så ingen skada skedd men likväl läskigt.
Christers cykel är en rekommenderad för nybörjade men något större motor, 900cc och således tyngre, min är 650cc och väger under tvåhundra. Kommer också montera så kallade puckar på den som skyddar inte om utan när, som försäljaren sade, lägger omkull den, förhoppningsvis lägger och inte välter omkull i fart. Lyckades lägga Christers men stod still så ingen skada skedd men likväl läskigt.
Nu känner jag mig fortfarande modstulen men redo att bokstavligen sätta mig i sadeln igen, men skulle kännas bättre med min egna cykel, eller körskolans. Första lektionen nästa vecka kommer bli väldigt intressant.
Kul dag!
Tack till Eva som frågade om jag ville haka på Urban run och sent omsider igår lyckades jag övertala Lilltjejen att också vara med. Så tidig morgon hämtade jag henne hos Johan och styrde vidare mot centrum. Kors och tvärs genom shoppinggatorna, genom Domkyrkan och Saluhallen och längs älven i fantastiskt väder med underhållning och smakprov. Vi tog det superlugnt och fokuserade på att det skulle vara roligt vilket vi lyckades med, även avkomman fick mersmak.
Belönade oss på MrCake efteråt men skjutsade inte tillbaka avkomman till Lindome sedan utan hon ville följa med mig och titta på motorcykel. Så hem, duscha och hämta upp Christer innan Johans MC som visade sig ha öppet hus och således massa folk. Fick dock snabbt hjälp och gick därifrån som nybliven motorcykelägare! Den blir dock inte klar förrän tidigast slutet på nästa vecka så istället för att Christer fick köra hem mitt nyförvärv körde vi hem Lilltjejen till Lindome via sushilunch. Jag vill börja övningsköra nu direkt!
Tanken var att vi istället skulle börja med Christers cykel men missade att köpa övningskörningsväst i butiken och nu hade alla hunnit stänga. Så jag antar att jag får ge mig till tåls till efter påskhelgen...
Provsatt den röda i butiken men högg den gröna varianten istället, en "Kawa" Z650 som ska passa bra för nybörjare. Ska bli så jäkla kul!
En dröm
Undrar hur länge det kommer dröja tills jag fått undan de sista kartongerna.
Det spelas "Dungeons and Dragons" medan mörkret faller utsnför och jag fyller knäet med Minis katthår. Det är otroligt mysigt att ha en så stor katt, även om han är fegast i stan.
Det spelas "Dungeons and Dragons" medan mörkret faller utsnför och jag fyller knäet med Minis katthår. Det är otroligt mysigt att ha en så stor katt, även om han är fegast i stan.
Fick en avisering från Kivra, mitt bevis för körkortstillstånd så nu kan jag övningsköra för motorcykel!
Länge har jag haft en dröm om att ha mc-kort och egen cykel men då jag inte såg den ekonomiska möjligheten i någon annan möjlighet än en lottovinst, stuvade jag undan drömmen för vad den just var. Nu slog det mig plötsligt en dag att jag nu faktiskt har den ekonomiska möjligheten och även om det inte kan betecknas som något annat än rent egoistiskt och dyrt nöje så är det ändå en dröm som jag vill ta vara på att uppfylla när jag nu har chansen.
Lektioner är bokade om två veckor, tiden jag chansade att det skulle ta att få tillståndet, men jag var hos optikern så sent som i eftermiddags och Transportstyrelsen måste ha automatiserat processen då jag betvivlar att de har handläggare som jobbar halv nio en fredagskväll.
Nu är det på riktigt, jag kan börja övningsköra!
En del av mig är faktiskt lite orolig för körningen, att det känns läskigt att vara så blottad och sårbar på ett så tungt tvåhjuligt fordon som verkar så svårt att lita på. Hur stabilt kan det vara med den lilla kontaktytan mot marken?
Christer säger att det bara är bra, att man har respekten och lär sig lita på cykeln och sin körning.
Nu när tillståndet är klart vill jag genast se om det finns någon lektionstid tidigare!
Fredag
Så var det måndag igen och helgen bjöd på lite skön paus från alla diskussioner som nu pågår på jobbet. Det är så mycket osäkerhet med Trumps nycker och den pressade marknaden som underminerar vår verksamhet och vi pressas att hitta alla möjliga kostnadsbesparingar.
Lilltjejen hade match mot IFK Göteborgs femtonåringar i fredags, gissa var? Förbovallen såklart!
Lördagen åkte Christer på flippertävling i Laholm så jag tog med min avkomma och hennes pojkvän till Klossfestivalen i Partille arena. Imponerande byggen och kul att se!
Till kvällen skjutsade jag in dom till stan för ett biobesök för mina undersökningsintjänade poäng, den där Minecraftfilmen som sågats av recensenterna men uppskattades av ungdomarna.
Medan de de morgonen efter hade söndag till sitt yttersta, körde vi två vändor med ris till ÅVC innan vi beslöt att testa eldtunnan. Det visade sig gå bra så länge en av oss stod och fläktade gärnet då tunnan var för dåligt ventilerad. Således var jag helt slut i överkroppen till mitt combatpass senare som nog hade deltagarrekord, kul! Och idag har jag galen träningsvärk i överkroppen...
Nu är C ute och eldar vidare i en tillfixad tunna som är väl ventilerad, ofrivilligt ledig nu när han letar nya uppdrag på en trög marknad, men om han nu ska vara arbetslös på obestämd tid är tajmingen just nu rätt väl när vi inte har dubbla boenden och våren nyss påbörjad så allehanda husunderhållsaktiviteter kan sysselsätta honom. Så nu är målet att få undan rishögen och tillse att vi kan täcka marken i ett första ordentligt försök att stävja Parksliden. Det ska i princip vara ett omöjligt uppdrag om man ska tolka det som skrivs, man får räkna med flera års målinriktade insatser.
I och med min lägenhetsförsäljning och förändrade levnadsomkostnader har möjligheterna öppnat sig, inte bara beträffande mina möjligheter att spara utan också återgälda den finansiella support han gett mig under åren, även om det inte handlat om vare sig höga eller frekventa insatser så har de ibland varit nödvändiga. Med det är framför allt befriande att inte ha den ständiga oron gnagande i magen kring slukhålet som räntor och amorteringar orsakade.
Medan C var på flippertävling och ungdomarna hängde på övervåningen i väntan på bion tog jag tag i mitt arbetsrum och är så nöjd med resultatet!
Det är massor av förvaringsmöjligheter skapat av nytt och gammalt från båda våra hem, fått undan alla kablar till hållaren under skrivbordet, monterat tavlor och hylla på väggarna. Gardinerna hade sett bättre ut fållade men körde latmansdesignen och knöt upp dom istället så Liten vare sig kan riva eller ligga på dom.
