Kramar ur
Vi är bland de första på plats i vår lilla kokong som utgör vår solsäng denna näst sista dag i Hurghada, kramar ut maximalt av solen och ljuset innan vi återvänder till vårt snölösa mörker. Kan sammanfatta decemberklimatet här nere som en svensk sommar men med kortare dagar och kyligare nätter.
Inatt vid ett kliver vi på bussen som ska ta oss till Kairo drygt sex timmar senare så har plockat på oss frukostmat för att avstå hotellets förpreparerade frukostpåsar.
Jag har sovit kopiöst mycket dessa dagar, vi lägger oss vid nio och vaknar runt sju och slumrar sedan i solen. Försöker plugga nya releasen som ska sitta nästa söndag men löser mest korsord.
Jag har sovit kopiöst mycket dessa dagar, vi lägger oss vid nio och vaknar runt sju och slumrar sedan i solen. Försöker plugga nya releasen som ska sitta nästa söndag men löser mest korsord.
När vi gick genom mörkret från restaurangen igår slog det oss av vi inte hör eller ser något annat djurliv än de många katter som spatserar omkring överallt. Hundar har jag också sett men de verkar inte behandlas lika väl som katterna. En kvardröjande mentalitet från det forna Egypten?
Jag försöker att inte smyga till dem allt för mycket vid frukostbordet... Slutade med att vi hade fyra sötnosar kring benen.
Den avklippta öronspetsen som vi sett alla ha antar jag betyder att den är steriliserad. Smart.
Istället får vi vilda djur på rummet av vår lite väl tillmötesgående städare.Men de gör en glad i varje fall!
Vi har betat av de flesta av hotellets restauranger som försöker profilera sig på olika internationella kök. De försöker i varje fall får man väl säga, och vad kan man begära när kockarna antagligen aldrig smakat eller upplevt originalen. En del försök var faktiskt helt ok och det är mest gulligt när den mexikanska majssoppan med kyckling är en klar grönsakssoppa utan minsta majskorn och den italienska Tiramisun består av en sockerkaksbotten med marchmallowfluff. De har inte grädde här utan det är detta fluff som gäller överallt. Antagligen för att grädden inte lämpar sig för timslånga buffébord, inte håller sig fräsch länge och dessutom smälter.
Allt är gjort av sten överallt vilket är tjusigt men ger ett kalt intryck mot de hotell man ofta hittar norrut och gissar att det inte funkar med heltäckningsmattor och mattor med det ständigt närvarande ökendammet. Trädetaljer i överflöd kan man heller inte förvänta sig i ett land där det inte existerar skogar. Bland nomaderna var och är det dessutom tydligen ett grovt brott att hugga ned ett möjligt förekommande träd.
Varva ned
Bild när vi lämnade stranden alldeles nyss. Skuggorna börjar bli längre och jag undrar vart dagen tog vägen, trots att vi började den relativt tidigt. Medan jag låg där i solsängen kände jag mig med ens stressad över att min första semestervecka snart är slut och då endast två kvar. Två veckor kändes som ingenting när det är mer än många andra betydligt hårdare arbetande bara kan drömma om.
Insåg att jag har svårt att varva ned när jag funderade både en och två gånger på att ansluta till ett Teamsmöte, jag gjorde ju ändå ingenting annat än ligga där i solen! Det som till slut fick mig att avstå var kollegornas förmodade utskällningar och rädsla för att min närvaro skulle tolkas som skryt, plus det faktum att batteritiden på min fån är riktigt dålig och jag inte fick med mig min powerbank hemifrån och således tvingas hushållera med min användning. Antar att det är bra.
Gårdagen blev smått overklig och har knappt smält det ännu. Då jag varit inställd på en resa där vi skulle hålla oss inom hotellets murar och gå all-in på all-inclusive, visade det sig att Christer bokat två utflykter, en till Luxor och en till Kairo!
Således klev vi upp innan ottan och satte oss på en fem timmars bussresa mot Luxor igår. Vår guide Adel vad riktigt bra, märktes att han gillade sitt jobb och var mycket kunnig.
Karnaka tempel var magiskt och kunde trots trängseln inte hindra mig att både häpnas av dessa historiska byggnadskonstverk eller gråta över förstörelsen som efterföljande kristna ägnat sig åt för att utplåna dessa symboler av "hädelse". De obefintliga marginalerna igen.
Det är helt obegripligt att de kunde åstadkomma sådana arkitektoniska byggnadsverk och detaljrika inskriptioner för tusentals år sedan, fullkomligt obegriplig! Att de dessutom bibehållits så väl, till och med färger.
Vi åker vidare mot Konungarnas dal där kryptornas skydd bevarat färgerna ännu bättre. Magiskt!
Jag kan inte begripa varför de inte skyddar dessa artefakter bättre, nu fritt fram för alla att kunna ta och för de företagsamma, till och med klättra på dom. Ville snäsa åt dessa klåfingriga turister som petade och pillade på de snillrika inskriptionerna men insåg att jag själv också var en del av problemet, turismen de livnär sig på påvisas hela tiden. Vår buss åkte till en samlingspunkt där vi blev en del av en konvoj av säkert trettiotalet bussar med poliseskort längs fram, i mitten och längst bak.
Försäljarna är extremt påstridiga, mycket värre än i Indien och till och med personal och vakter vid turistmålen letar sätt att få dricks.
Men landskapet som avslöjades när solen gått upp, var vackert i sin karga helhet. Saharaöknen med sten, berg och sand så långt ögat kunde nå. Nilen som är deras navelsträng med den grönska den möjliggör. Vi fick åka båt från lunchrestaurangen över floden på vår väg till Konungarnas dal.
Jag har lite svårt att vänja mig vid att inte behöva betala för allt vi äter på hotellet. Känns konstigt och fel på ett sätt även om jag förstår att vi, läs Christer, betalat för det.
Idag har vi kunnat avnjuta deras utbud till fullo och går jag inte upp ytterligare några kilo efter denna vecka så är det en bedrift!
Idag har vi kunnat avnjuta deras utbud till fullo och går jag inte upp ytterligare några kilo efter denna vecka så är det en bedrift!
Hurghada
Inga marginaler
Skönt med inomhushall, tänkte jag men drog ändå på mig de fodrade tightsen vilket var ett lyckodrag när hallen visade sig vara både ny och tjusig men inte mer än ett plåtskal. Således är det med stela fingrar jag nu sitter här och pickar denna fredagkväll.
Kylan kan jag bokstavligen låta kyla av mina känslor när jag efter fyrtio minuters irrande till slut hittade hallen och således hann se tre minuter av matchen. Waze och Google maps bollade mig i dryga tiominutersvändor mellan bostads- och industriområde tills jag var så arg att tårarna var nära.
Och det är så det varit senaste dagarna, inga marginaler över huvudtaget. Insåg det först igår med en dag som började redan i sängen med att sätta i klorna av tvivel i mig själv, när en jag hävdat inte betalat för julbordet påstod sig faktiskt ha tackat nej i god tid. Stress för att hinna till jobbet och därefter fortsatte det rätt ned i diket och återuppväcka mina tvivel på mig själv och min yrkesroll.
Lyfte lite under kollegans presentation av sig själv, sist ut i den runda vi gjort senaste veckorna för att lära känna varandra. Liksom av de övrigas presentationer växlade jag mellan imponerad av allt de gjort och åstadkommit, platser de sett och saker de gjort, till fattig med en känsla av sorg över att jag själv inte känner mig vara i närheten av deras erfarenheter.
Och det är så det varit senaste dagarna, inga marginaler över huvudtaget. Insåg det först igår med en dag som började redan i sängen med att sätta i klorna av tvivel i mig själv, när en jag hävdat inte betalat för julbordet påstod sig faktiskt ha tackat nej i god tid. Stress för att hinna till jobbet och därefter fortsatte det rätt ned i diket och återuppväcka mina tvivel på mig själv och min yrkesroll.
Lyfte lite under kollegans presentation av sig själv, sist ut i den runda vi gjort senaste veckorna för att lära känna varandra. Liksom av de övrigas presentationer växlade jag mellan imponerad av allt de gjort och åstadkommit, platser de sett och saker de gjort, till fattig med en känsla av sorg över att jag själv inte känner mig vara i närheten av deras erfarenheter.
Så delade kollegan ärligt och tydligt känslomässigt händelsen som blev droppen för äktenskapet, upptäckten av en pågående otrohet och det var nästan som att återuppleva känslan där jag satt i lärarrummet och intet ont anande öppnade mailet som skickats till mig, eller messen många år senare. Hur marken försvinner och ens inre imploderar.
Men hur beslutet varit rätt och hen kommit ut lyckligare och starkare på andra sidan och jag ville bara gråta när jag tänkte på att hen gått igenom allt det medan arbetet och livet rullat på som vanligt utan att märka hos de flesta i omgivningen.
Mötena rullar på, går i ett, omlott, åker för att hämta Lilltjejen från träningen och hon kastar sig in i bilen, arg och ledsen då något uppenbarligen hänt. Vi åker via Franks där C glömt sin halsduk vid deras besök i tisdags då han hämtade henne medan jag var på julbord. En velig kärring står framför mig i kön men till slut får jag handduken och en milkshake av den tillmötesgående men nye killen i luckan. Ser att Lilltjejen blir glad och hon är redo att prata, ösa ur sig sin ilska och sina tårar. Jag lyckas vända henne, få henne på bättre humör och till och med skratta på vägen hem. Där möts vi av Christer som lyckas komma med en klumpig kommentar så att hon med sina obefintliga tonårsmarginaler vänder ned igen och försvinner upp till övervåningen.
Jag blir än tröttare och antagligen stingslig trots att C försöker muntra upp men till slut tröttna och fråga om jag vill ha honom där över huvudtaget och då rinner det över, jag blir en självföraktande ynkedom som steker raggmunkar med tårarna rinnande. Jag är värelös, suger på mitt jobb, vad gör jag där egentligen? Vill jag ens vara där?
Jag blir än tröttare och antagligen stingslig trots att C försöker muntra upp men till slut tröttna och fråga om jag vill ha honom där över huvudtaget och då rinner det över, jag blir en självföraktande ynkedom som steker raggmunkar med tårarna rinnande. Jag är värelös, suger på mitt jobb, vad gör jag där egentligen? Vill jag ens vara där?
Det tar sin tid att steka en raggmunk i taget vilket ger mig tid att lätta på trycket som jag inte visste jag hade. När smeten i skålen har nått botten går C upp till Lilltjejen och när de kommer ner en stund senare är hon som vanligt, ignorerar mitt gråtsvullna ansikte och det lilla som återstår av kvällen tillbringas i sängen framför House. Min avkomma duschar, tvättar och säger godnatt.
Så är det luciamorgon och jag kör Lilltjejen och hennes klasskompis till skolan, försöker att inte ha dåligt samvete för att jag inte hann köpa något lussefika när det är Hari och Koushik sista dag. I kontorets entré ska det lussas av en musikskolas årskurs sex och de är fantastiskt duktiga.
När deras stämmor fyller utrymmet känner jag tårarna komma och får kämpa för att de inte ska svämma över. Det var då sjutton till att vara känslomässig!
Jag köper snordyra lussekatter i kafeterian som inte ens har russin och skäms när Rabab kommer med hembakad cheesecake till fikat.
Jag får ivarje fall säga ordentligt tack och hej då till dem innan jag lämnar för min laser- och massagebehandling. Har haft ont i axeln sedan förra behandlingen och han är mycket snällare denna gång, enligt honom för att de värsta knutarna gett med sig. Skyndar hem och brer några mackor som jag trycker i mig medan jag styr mot Borås och arenan som de inte vill att man ska hitta. När jag väl hittat fram ser jag att C skickat gulliga mess och jag ringer upp och låter min frustration över sugig stadsplanering och gps-tjänster som kan stoppas upp någonstans gå ut över honom. Av någon anledning blir samtalet kort men jag har hunnit fram till entrén och fått ösa ur mig såpass att kioskförsäljarna, tillika säkert lika stressade fotbollsföräldrar som ägnat natten åt att baka, bara får en sur kommentar eller tre när jag möter dem innanför dörrarna.
Matchen tar slut och jag har över två och en halv timme till nästa match. Fucking värdelöst. Återstår bara att batteriet inte räcker hem på grund av mitt ofrivilliga irrande, då tar jag fan in på hotell.
Mos
Så här mot slutet av året börjar nog de flesta känna sig rätt slitna. Det deprimerande vintermörkret som i sin avsaknad av snö blir än mer nedslående, arbetet där man vill komma till avslut innan juluppehållet och vardagsgöromålen som obönhörligt rullar på. Ändå har jag bara ett barn, trots tonåren likväl ännu väldigt lättsam och dessutom bara varannan vecka.
Min hjärna känns ändå som mos, ingenting går in och maskineriet går lika segt som sirap. Det händer liksom ingenting ens när jag försöker anstränga mig. Axeln värker liksom huvudet och fryser trots långärmat under tjocktröjan, hundkräket har pinkat på mattan och ja, jag är bara ett enda stort självömkande!
Läser en insändare där en make funderar på skilsmässa för att han inte klarar av sin extroverta hustrus alla sociala- och familjesammankomster och förstår honom precis, frustrationen över hennes brist på förståelse samtidigt som hur sårande det kan vara med hennes perspektiv att hon och hennes familj blir bortvald vid tillfällen som de anser vara högtidliga och viktiga. Kan han inte bara stå ut? Så illa kan det väl inte vara?
Strax har vi årets sista styrelsemöte och då vi vann "Sveriges bästa bostadsrättsstyrelse 2024" tyckte ordförande att det kunde passa bra att fira med lite julmat tillsammans. Jag kom med en ursäkt lika dålig som Trumps förmåga att tala sanning, att min dotter var hos mig och därför behövde underhållas. Alla vet att hon nu är snart fjorton och i föga behov av underhåll i två timmar.
Imorgon bitti har några entusiastiska kollegor planerat en gemensam frukost med julklappsutbyten och mitt mentala jag ryggade likt en häst vid ett vattenhinder med elektriska ålar. Och späckhuggare.
Apropå hundkräket så börjar han bli till åren och Christer har beslutat att låta sin exfru få hela vårdnaden efter årsskiftet, något hon velat hela tiden. När barnen nu också är vuxna och utflyttade blev det naturligt att avsluta också den dysfunktionella förbindelselänken. Lilltjejen blev ledsen förstås men på ett sätt bättre än att hon får vara med tills han tids nog måste somna in. Nu är sagda avkomma på sin våning och hör och häpna, städar sitt rum, helt efter egen insikt. Tvättmaskinen har hon också kört igång och levererar julmust och pepparkakor till sin hårt arbetande mamma.
På fredag åker hon till Borås för en cup så det blir att klä julgranen imorgon. Allt måste liksom vara klart i helgen eftersom vi åker på måndag. Fixa presenter till kattvakterna får jag heller inte glömma.
Kallelser till Gothia cup har kommit och nästa år är det ju vår årskull som ska organisera och driva. Några av dessa som jag jobbade med ifjol adresserade mig med illa dolda antydningar om att jag skulle vara en bra kandidat att driva det hela. Nej tack, samtidigt är det en del av mig som ändå vill - den där delen av kontrollbehov och oro för att det blir kaos och pannkaka om någon annan som inte är prestationsknarkare sköter det hela. Men detta är en så stor och tidsgrävande grej och jag skuggade inte hon som drev förra året med bravur att det vore mentalt självmord att ta på sig detta.
På fredag åker hon till Borås för en cup så det blir att klä julgranen imorgon. Allt måste liksom vara klart i helgen eftersom vi åker på måndag. Fixa presenter till kattvakterna får jag heller inte glömma.
Kallelser till Gothia cup har kommit och nästa år är det ju vår årskull som ska organisera och driva. Några av dessa som jag jobbade med ifjol adresserade mig med illa dolda antydningar om att jag skulle vara en bra kandidat att driva det hela. Nej tack, samtidigt är det en del av mig som ändå vill - den där delen av kontrollbehov och oro för att det blir kaos och pannkaka om någon annan som inte är prestationsknarkare sköter det hela. Men detta är en så stor och tidsgrävande grej och jag skuggade inte hon som drev förra året med bravur att det vore mentalt självmord att ta på sig detta.
I ett
Julbord på Thörnströms Privata Rum tills magen stod bortom fyra hörn. Deras mjälla marshmallows med lätt mintsmak som man dränker i deras chokladfontän är ju bara ååh!
Det sedvanliga kaoset när klapparna ska slås in. Jul eller födelsedag? Födelsedag eller jul? Pappret tog slut så åka och köpa för måste ha det gjort innan Lilltjejen kommer.
Hann ett första röj i Christers garage och dumpa innan kvartal följt av mitt vanliga grymma söndagsgäng.
Hur strävan efter mindre klädstorlekar går? Sådär...
Det var knappt jag kände ro till vår planerade aktivitet med Koushik och Hari som åker hem på lördag. Men trots att jag blir åksjuk är det ändå kul att köra gokart!
Banan för oss själva under vår sena eftermiddagstid vilket passade oss bra då det var första gången för Hari och Gopi medan Koushik testat en gång förut. Jag varvade honom två gånger, så ingen hänsyn här inte, höhö!
Skynda hem, byta till min enda julstass, köra Lilltjejen till träningen och så vidare till World of Volvo och dess restaurang Ceno on top där vårt julbord väntade. Och av någon anledning hade jag blivit ansvarig för hela balunsen, bara för att jag gjorde bokningen!
Hundrafemtio skulle vi bli varav ett trettiotal konsulter som skulle jagas för att tillse betalning. Fick jättefin hjälp av Christina och kunde fånga upp alla utom en. Däremellan slevade jag i mig lite av både varmt och kallt från det helt godkända julbordet.
Vårt nya Volvomuseum med konferensanläggning och restaurang var riktigt tjusigt där invid Liseberg. Undrar hur mycket det faktiskt används.
Forcerat skrivet av forcerade dagar. Om tre till kan jag avnjuta en lååång ledighet!
Decemberfredag
Christer ska introducera rollspelet Dungeons and Dragons med några nyfikna kollegor imorgon och har lagt otroligt mycket tid åt förberedelser. Så jag har lagt färdigt pusslet, åkt förgäves bort till Kortedala för att köpa ett klösträd och frusit vid fotbollsplan i Åby där Lilltjejen och hennes lilaklädda lag besegrade Örgryte med fem mot noll.
Jag minns när en tonårig jag skulle prova rollspelet D&D för första och enda gången. Jag och Jenny på deras solvarma altan men minns inte vilka killarna var som försökte övertyga mig om denna världens äventyr. Jag föredrar spel med en spelplan och attiraljer, gärna detaljerade och tilltalande för ögat.
Laserbehandlingen i torsdags blev av både höft och axel och fick nästan mer ont i axeln efteråt, ska det vara så? Öm kan man ju vara efter en rejäl massage men nu känns de tre passen på kommande två dagar lite sådär faktiskt. Men blir ju en veckas vila sedan med två bokade behandlingar med nästan två veckors ytterligare vila.
Lite kyligare
Dagarna rinner på och jag vet egentligen inte vad jag fyller dem med, men snabbt går det! Insett att vi måste handla och förbereda det vi kan inför julafton eftersom vi kommer hem kvällen före och om en liten dryg vecka så åker vi. På lördag väntas årets första julbord med Christer och på tisdag är det dags för jobbets.
Nya relasen har anlänt men jag behöver inte stressa att lära in den denna gång då den planerade superreleasen jag skulle köra nästa lördag ställdes in och jag således inte behöver kunna den förrän jag är tillbaka.
Åkte ut till C igår och jag inser att min inställning går mer och mer mot ett accepterande av att flytta dit. Det är ju onekligen rätt korkat ur ekonomisk synvinkel att sitta på två stora separata boenden när vi vill leva och bo tillsammans. Jag nyttjar inte övervåningen, det gör Lilltjejen vilket hon kommer att få göra också hos Christer. Allt arbete som behöver göras lär få mera fart när jag är på plats och då har än större förväntningar på att få grejerna gjorda så snart som möjligt.
Elegant-crime
Elegant-crime, så kallas tydligen den typ av verk som Denise Rudberg specialierat sig på. Hela november månads böcker blev hennes och då de är hälften så korta som de genomsnittliga andra jag brukar lyssna på så blev det alla i serien som var tillgängliga på BookBeat. Av någon anledning saknade de fyra i mitten men det blev en tillräcklig dos av dessa vin- och champagnedrickande karaktärer.
Jag vet inte om Denise avser att faktiskt skildra de priviligierades liv eller driva med dem, men när huvudpersonen brer det extrasaltade smöret som kärnats för hand av nunnor i något avlägset tempel hoppas jag på det sistnämnda men antar det första. Efter en månad av snittar och surdegsbröd känner jag mig klabbig och färdig med denna genre, för nu i varje fall. Själva mordhistorierna var sekundära och verkade mer som kulisser till huvudpersonernas relationer och dramer. Författarinnan ska dock ha kredd för att i några av böckerna låta kulisserna handla om kvinnomisshandel och framför allt det faktum att man aldrig vet vad som döljer sig bakom fasaderna, oavsett om dessa är på Östermalm eller Rosengård. Därigenom vet jag inte om man kan kalla det "elegant", men utifrån huvudpersonernas förutsättningar däremot.
Känner mig för övrigt bättre till mods idag, de där timmarna i min bubbla gjorde gott.
Lilltjejen är som sagt entusiastisk och vill bo mera hos Christer och han är glad för detta och är tillmötesgående för att göra det möjligt. När hans äldsta dotter nu valt att flytta ut och bo hos sin mamma ska hela övervåningen rensas för att ge plats åt Lilltjejen, men där jag endast ser allt jobb som måste göras har Christer också det känslomässiga faktum att städa undan det sista av sina barn. De är visserligen vuxna och har gjort sina val, men oavsett hur en relation ser ut är det alltid känslomässigt att se det bli definitivt. Det är en aspekt jag har förbisett för min egna offerkofta och påminner om vikten att vara öppna mot varandra.
Ikväll vikarierar jag i Kallebäck och sedan rullar det på som vanligt med mina pass efter den gångna Ronjaveckan med noll träning. Det är kontrasternas veckor i en för mig välfungerande balans.
Egentid
Så har man testat Egg Benedict när vi började söndagen med en brunch på Coco Orangeri på Linnégatan. Testade också en French toast som visserligen var god men tillsammans med det förstnämnda blev för mycket och tungt för mig. Mådde tjyvtjockt och blev konstigt nog väldigt trött och fick uppbåda all kraft när Lilltjejen ville julpynta.
Vi fick ytterst lite på plats innan det var dags för hennes träning och under stunden innan jag behövde åka till min, fick jag upp ljusen i fönstren samt gardinerna. Glöm storstädningen som förväntas föregå julsmyckandet, dammsugaren fick ta kyrkogården av småflugor och harkrankar på fönsterbrädor innan jag bekymmerslöst placerade ljusstakarna i det ingrodda dammet.
Vi fick ytterst lite på plats innan det var dags för hennes träning och under stunden innan jag behövde åka till min, fick jag upp ljusen i fönstren samt gardinerna. Glöm storstädningen som förväntas föregå julsmyckandet, dammsugaren fick ta kyrkogården av småflugor och harkrankar på fönsterbrädor innan jag bekymmerslöst placerade ljusstakarna i det ingrodda dammet.
När Lilltjejen efter träningen hugger sina grejer på vägen till Johan som hämtar henne vill jag att ljusen ska lysa mot henne och så långt lyckades jag. Att ställa fram tomtar och pryttlar känns helt meningslöst och granen blir för min avkommas skull.
Ska jag bli orolig av min känsla av likgiltighet? Ibland känns det som att jag bara är en betraktare av mitt egna liv, iakttar det på avstånd.
Men när kliver in i salen och ser alla deltagare som väntar och musiken går igång kommer energin och kroppen svarar tack och lov. Efter jag lämnat av Birgit ville jag bara hem till katterna och fixa en middag jag som vuxen utan hänsyn till någon annan kan välja efter eget tycke i form av smoothie, ugnsbakad hel blomkål och fruktsallad.
Men när kliver in i salen och ser alla deltagare som väntar och musiken går igång kommer energin och kroppen svarar tack och lov. Efter jag lämnat av Birgit ville jag bara hem till katterna och fixa en middag jag som vuxen utan hänsyn till någon annan kan välja efter eget tycke i form av smoothie, ugnsbakad hel blomkål och fruktsallad.
Nummer två på önskelistan var pussel, att med ljudbok i högtalaren ägna mig åt inget annat än att lyssna och lägga. Lyssna och lägga. Och klappa den stora katten.
Vaiana
Tjejerna fick revansch mot Boråslaget med det långa namnet och förkortning jag inte minns. Jag fick förutom att se en avkomma som inte hade jättemycket att göra i målet, en skön promenad med hundis i den nya slingan i det uppenbart nyetablerade området Kronäng.
Koushiks mamma hade tydligen hela veckan frågat om han överlämnat hennes hemgjorda Gulab jamon och de är värda en tur till kontoret enkom igår då han hade med sig dom! Försvarligt förslutna för den långa resan ett helt kilo, så en halvminut i micron och så vaniljglass, ååh så gott! Christer häll med, men två åt gången är lagom då det är väldigt sött.
Lilltjejen har verkligen blivit såld på sushi så det blev middagen i stan innan Vaiana 2. Roligt när majoriteten av biobesökarna är vuxna vilket kanske säger en del om behållningen av dessa filmer som riktar sig till barn men i så mycket också deras föräldrar.
Gottigott!
De enda vanliga TV-program jag och Christer tittar på är "Sveriges mästerkock", "Kockarnas kamp" och "Hela Sverige bakar". De två förstnämnda är över för denna säsong och den sista går mot sluttampen. En av årets deltagare, Roosa dök plötsligt upp i vårt områdes Facebookgrupp där hon sökte försökskaniner till sina bakverk. Det visar sig att hon bor i princip granne med Emilio och vi var såklart blixtsnabba att hugga hennes vaniljfyllda saffranscraquelins och brownies med pepparkaka!
Det blir frosseri av stora mått denna dag när vi dessutom redan hade avnjutit sopp- och tårtbuffén på Steinbrenner & Nyberg, och dessutom pingade Koushik och proklamerade att han hade Gulab Jamon som hans mamma gjort och skickat med sin son!
Lilltjejen ska till Emilio efter skolan för att baka pepparkakor och lär väl bli kvar där resten av kvällen. Hon bjuds ju alltid på middag när hon är där, men ska man kalla hem henne för att äta hemma för att det inte ska ses som att man förväntar sig inbjudan?
Glest
Det blir glesare mellan mina skriverier när det inte är lika smidigt utan appen. Känner att jag saknar det även om jag inte skriver något speciellt, men det är ju min form av dagbok vilkas kanske ytliga vardagsskildringar likväl blir av stort värde med tiden.
Koushik och Hari är nu båda på plats för tre veckor framåt. Vilket äventyr för Koushik som flög för första gången i sitt liv och då med tre mellanlandningar från Hyderabad stackarn, men med sin ungdoms energi var han lika pigg och positiv som alltid när jag hämtade honom sent på måndagskvällen.
Själv har jag fått en släng av den där håglösheten jag kände i början av hösten, ofokuserad, glömsk och långsam i tanken. Stötte ihop med en kollega från min tid på Commercial Digital, den där klassiska situationen när ett bekant ansikte hälsar hjärtligt medan man paniskt försöker placera människan. Det blev de där fluffiga kommentarerna med stora leende, och först några timmar senare föll poletten ned och tankarna ändrade riktning kring vad jag kan ha sagt för att faktiskt avslöja mitt ovetande. Jag är så dålig på ansikten och namn!
Fredrik hade en vän och kollega som endast jobbade med tapeter, tydligen är det ganska ovanligt med tapeter nuförtiden när det är målade fondväggar som gäller men det blev riktigt bra och Lilltjejen jättenöjd. Säng införskaffades i måndags och monterades ihop av henne själv till största delen, så igår åkte vi dit igen. Hon vill verkligen flytta dit och mitt tyngsta skäl för att klamra mig fast vid mitt bo i Balltorp har upplösts. Min avkomma har blivit en riktig pendlare, full koll på bussar, tåg, spårvagnar och tidtabeller och från Christer har hon endast ett byte, ett mindre än från mig där hon har två.
Vikarierade för My i tisdags och kroppen kändes seg, svarade inte som den brukar och jag fick än en gång den där nedslående känslan av att vara gammal och trött. Tung, otränad med en kropp som inte klarar och orkar som jag varit van vid. Det är ju bara att acceptera och ta tag i det man kan med de nya förutsättningarna, men det känns så motigt när man vet att det bara kommer att fortsätta utför. Varför börja springa igen när men vet att knäet kommer börja bråka direkt?
Det är tur att jag ibland kan behöva ganska lite för att bli glad, som tröjan jag hittade när jag julshoppade till min avkomma! Jag bar den faktiskt på kontoret igår, lite diskret under öppen långkofta och scarf.
Möteshysterin har lagt sig något tack och lov och jag ser galet mycket fram emot julledigheten som möjliggör över en veckas ledighet när jag kan ta ut klämdagarna. Att Christer dessutom överraskande tyckte vi kunde åka till Egypten veckan före och högg ett erbjudande från Vann på nyårsdagen, innebär det nästan tre veckors ledighet, halleluja! Inspirerad av hans spinningpolare, min combatstammis make som var där häromveckan fyndade han riktigt bra pris på samma all-inclusive hotell i Egypten, och det blir första gången jag upplever ett sådant!
Apropå erbjudanden hoppade jag på både Dagens Nyheters och Svenska Dagbladets sådana för gratis tillgång några månader. Även om dessa också kan proklamera sensationsrubriker så är skillnaden likväl fundamental och det är så skönt! Nu besöker jag Aftonbladed och Expressen mer sporadiskt, mer för att jag någonstans ser det som ett sätt att "hålla örat mot marken" och den form av klickande i samma nivå som slötittandet i skvallerblaskan hos frisörsalongen.
På söndag är det första advent och det känns som julen plötsligt ramlat över en, även om jag julshoppat och ser pynt och belysningar poppa upp så har känslan inte infunnit sig. Det är plusgrader och snötomt och vardagsaktiviteter, så när ska man uppbåda denna känsla som så många andra verkar yra kring?
Lata lördag
Sandra vilkens pass jag tog över i Majorna för vad som enligt henne var sex år sedan, skrev och frågade om hon och hennes fru kunde komma och gästspela på morgonens pass. Massa energi och stora leenden och bästa starten på dagen!
Hämtade Hariharan på flygplatsen och tog vara på det snabbt avtagande dagsljuset med en sväng på stan efter han checkat in på sitt hotell.
Ett av hans första intryck utöver kylan var tystnaden, avsaknaden av signalhorn som utgör ett konstant bakgrundsljud i Bangalore.
Christer har mekat med sina spel tillsammans med Nartin så min kväll har bestått av Dibbe och ljudbok, riktig lat lördag med premiär för säsongens mumsiga mackor till middag!
Körde den andra expansionen, eller snarare både den första och andra expansionen till Raiders igår som jag såklart förlorade.
Nu när året går mot sitt slut sitter jag som många andra med ett friskvårdsbidrag som riskerar att brinna inne. Fick höra att man kan använda det för liftkort, perfekt! Tills jag upptäckte att det var för sent att registrera kvitton hos Epassi, tjänsten som Volvo använder. Typiskt.
Så bokade ett gäng laserbehandlingar istället för att se om det kan vara något för min höft. Knät känner jag knappt längre men så springer jag inte heller vilket jag saknar ibland, men bara för att det alltid ska vara någonting har jag fått ont i höger axel. Är det inte lite konstigt att det är höger, höger knä, höftleden på höger sida och höger axel? Knepigt sammanträffande.
Det är verkligen värdelöst att blogga via webbläsaren istället för appen.
Väntar
Jag brukar alltid tajma däckbyten riktigt väl men när jag detta år fick tid om två veckor och det hojtas högt och lågt om snösmockor och minusgrader kommande dagar biter jag i det sura äpplet och pröjsar för skiftet.
Så nu har jag suttit här i kön tillsammans med andra som sannolikt med bättre ursäkter kör latmansvarianten, och stör mig på att jag kunnat göra detta betydligt snabbare själv! Har jag bara en ordentlig domkraft brukar jag finna tillfredsställelse i att vara bästa dräng men med sprillans nya däck där bak ska man tydligen balansera dem så då sitter jag här - och grämer mig, vilket lär bli än värre när det inte alls kommer någon snö eller isregn som igår utan bara blir alla de där plusgraderna som förutspås nästa vecka.
Japp, igår kom första snön som väl mer var ett fruset regn men bildade ett knapert med ändå för denna snötörstande norrbottning ett vackert litet lager. Uppe hos mig i Balltorp ligger det fast men nere i stan känns däckbytet än mer svårmotiverat. Blä vilka sura pengar!
Mera väldoft
Började söndagen med saffransbullar, fyllda med vaniljsmör, så jäkla gott! Sedan fick assistenten byta från sött till salt då jag rörde ihop drygt ett och ett halvt kilo blandfärs för att steka köttbullar. En försenad födelsedagslunch för Monica där resterande köttbullar tillsammans med hembakat från dessa dagar fick utgöra hennes presenter. Jag fick spirande vackra tulpaner!
En kylig match med inslag av regn där man var tacksam för läktarens tak. Tjejerna vann mot Landvetter med fem mål mot noll och alla föräldrar stod och huttrade och ville bara springa ut och lägga kläder på våra avkommor - som bekymmerslöst tillbringat över nittio minuter i kortbyxor. Fast Lilltjejen som inte haft särskilt mycket att göra, och ej heller springer så som de stackars utespelarna erkände att hon faktiskt var lite kall...
När jag stod där och rullade köttbulle efter köttbulle erinrade jag mig ett avsnitt av säsongens Kockarnas kamp där Jessie Sommarström berättade om hur hon satsat sin framgång på att förbättra skolmaten och samtidigt göra den klimatsmart. Anledningen var hennes vilja att ge tillbaka, återgälda på den skuld hon anser att hon har till Sverige för det liv hon fick som adopterad från Indien.
Jag vet att många anser att vi adopterade borde vara tacksamma, jag gjorde det själv ett tag, tänkte på vilken tur jag haft när jag antagligen skulle haft ett helt och mindre priviligierat liv om jag blivit kvar i Seoul. Men när jag så hör Jessie uttala ordet skuld märker jag att jag blir irriterad. Vi har inte valt att varken lämnas bort eller bli adopterade. Varför ska vi känna skuld för det? Anses skyldiga att vara glada och tacksamma till det land vi hamnade i? Kanske det är min utpräglade stolthet och paniska ovilja att känna mig stå i skuld eller i beroendeställning till någon eller något, men det känns rent ut sagt ganska orättvist när det handlar om något man varit helt oförmögen att kunna påverka.
Jessie hade med sin vinst som Årets Kock kunnat göra precis vad som helst men valde till skillnad från sina kollegor att inte öppna restauranger eller jaga Michelinstjärnor. Istället satsade hon på behjärtansvärda insatser men enligt mig av helt fel anledning.
Vad borde så jag göra för att betala av min så kallade skuld till Sverige, eftersom jag ju anses borde vara tacksam? Gå tillbaka till lärarjobbet då det passar bättre som botgöring än att tjäna feta pengar hos en biltillverkare, gud vad egoistiskt, fy skäms.
Det är en allmän uppfattning att de flyktingar som kommer till Sverige, eller annat välbeställt land ska vara ödmjukt tacksamma så resonemanget är väl detsamma? Vi adopterades som spädbarn utan möjlighet att välja, men har man egentligen mycket till val om alternativet är krig, svält och dödshot?
Det är en allmän uppfattning att de flyktingar som kommer till Sverige, eller annat välbeställt land ska vara ödmjukt tacksamma så resonemanget är väl detsamma? Vi adopterades som spädbarn utan möjlighet att välja, men har man egentligen mycket till val om alternativet är krig, svält och dödshot?
Det hade varit så intressant att höra svaret från den Sverigedemokratiske representanten utanför Ica Maxi som jag var frestad att ställa denna fråga till, då jag de facto är en invandrare. Jag fick i varje fall inget när jag ställde den på deras FB sida och hade egentligen heller inte förväntat mig något. Trots att jag identifierar mig som vit och helsvensk, finns det också tillfällen då jag känner mig mer som just den invandrare jag är, för oavsett hur vit jag är på insidan så har jag mitt gula bananskal vilket alltid kommer vara det som för min omgivning representerar mig.
Väldoft
Chokladbollar, arracksbollar, sirapskakor och tigerkaka blir det svenska fikat jag bjuder på imorgon till teamet och besökarnas sista dag. Hade ett längre samtal med min anställde som är en av besökarna och trots en tveksam start med kylan, hotellet och vegetariska utbudet sade han sig nu älska staden. Hur vi följer trafikreglerna, kollektivtrafiken och julbelysningen som börjar tändas och hur trevliga alla är.
Om en vecka kommer min andre indiske anställde som också reser utomlands för första gången. Lika intresserad och roligt tycker jag det är att höra om deras intryck av vårt land som de av att höra vad jag tyckte om deras.
Haft en riktigt mysig kväll jag och Lilltjejen medan Christer fått vara hemma då Fredrik jobbar med rummet. Sent igår åkte vi ut igen på hennes initiativ och jag som haft så fullt upp hela dagen och styrelsemöte kunde inta en efterlängtad middag.
Om en vecka kommer min andre indiske anställde som också reser utomlands för första gången. Lika intresserad och roligt tycker jag det är att höra om deras intryck av vårt land som de av att höra vad jag tyckte om deras.
Haft en riktigt mysig kväll jag och Lilltjejen medan Christer fått vara hemma då Fredrik jobbar med rummet. Sent igår åkte vi ut igen på hennes initiativ och jag som haft så fullt upp hela dagen och styrelsemöte kunde inta en efterlängtad middag.
Limpmackor med falukorv kan inte underskattas! Christer grimaserade och ansåg att de skulle vara stekta. Är det en lika stor vattendelare som lös- eller hårdkokta ägg?
Lilltjejen har lika lång restid till skolan, omkring en timme från Christer men endast ett byte vilket hon gillar. När hon nu naturligt nog glidit ifrån sina gamla kompisar är det endast Emilio och Åby som rent geografiskt håller oss kvar i Balltorp, fast närheten till Johan i Lindome underlättar onekligen också.
Imorgon är det plötsligt fredag igen och vi har en lugn helg att se fram emot. Då jag fått jobba hemifrån veckams första tre dagar på grund av förkylningen känner jag trots den, inte alls lika trött som förra veckan. Lilltjejen har en match och C har det årliga arkadspelseventet hos Martin.
Nu ska jag göra som Liten här intill - sova.
Nu ska jag göra som Liten här intill - sova.
Svullna gelébjörnar
Började morgonen hos Christer dit vi åkte igår kväll. Lilltjejen tycker av någon anledning om att vara där, trots avsaknad av eget rum eller riktiga platser att hänga på. Jag har nästan motvilligt börjat känna av en förändring i min inställning till att bo hos Christer. Men att jag spontant också formulerade mig "hos Christer" säger också en del om hur jag känner och ser på det hela.
Kvar är det faktum gällande mängden arbete och pengar som måste till för att tillse det som nog är ganska naturligt och fundamentalt - min egen prägel för att kunna känna en tillhörighet. Men nu har stråk av möjligheter smugit sig på kring vad det skulle kunna bli om det förstnämnda lyckas genomföras.
Att Fredrik nu är där och börjat renovera det som hittills verkat som gäst- och mitt arbetsrum ger mig en uppmuntrande känsla av att det nu i varje fall börjar hända något. Det rummet blir Lilltjejens tills ovanvåningen iordningställts. Därför satt jag i köket denna morgon, för mitt skrivbord och alla grejer förpassats till övriga utrymmen medan Fredrik jobbar. Därefter ska ju Lilltjejen flytta in så jag får antagligen hänga kvar i köket ett tag till då Christers arbetsrum är fullkomligen belamrat av ouppackade spel, liksom sovrummet. Jag skulle tippa att han nästan har lika mycket spel liggandes utspridda som i den faktiska bokyhylla som skymtar på bilden och till och med han själv erkänner att det kanske gått en smula överstyr.
Uterummet är ett sterilt skal som behöver ett par ögon från någon som har förmågan att se hur det kan komma till sin rätt då vi är inredningstekniska analfabeter och det onekligen har potential till att bli ett utrymme man vill vistas i. Samma sak med det så kallade biblioteket där alla spel och böcker vi har förhoppningsvis kan få en plats. Och så en normal dusch på nedervåningen istället för en hörnjacuzzi som omöjliggör ett hederligt duschdraperi, det fruktansvärda garaget, och så ja...listan är lång men just att det där stackars huset har en potential som jag börjat skönja.
Nog om det.
Lilltjejen ville testa en "trend" eller vad de kallas på sociala medier där de lägger Haribos gelébjörnar i Sprite eller 7Up att marinera och suga till sig för att sedan frysa in. Hon gillade dem men inte heller imponerad. Det hon gillade bäst var nog att se hur mycket större de blev efter ett dygn i läskeblasken, ett bra tillfälle att prata om osmos om denna före detta kemilärare hade orkat vara föredömlig vuxen.
Huvudet känns luddigt och näsan ömsom totaltät och ömsom vattenfall, och så lite hosta däremellan. Annars är det finfint och räknar med att ha detta överstökat innan veckan är slut!
Fått undan lite
Jag har inte lagt den tid jag borde på denna kurs, jag har inte tiden men framför allt, eller på grund av den inte energin heller. Jag multitaskar under lektionerna och gör inlämningsuppgifterna som ikväll, behöver skrivare så kan fixa sista delen först imorgon och sista minuten.
Det tar tid att plita tecknen, avstånd, längd, riktning och proportioner. Näsan rinner, huvudet värker och det svider i ögonen, men konstigt nog gick passet i Frölunda lika bra som Majorna igår. När musiken går igång och deltagarna fyller salen glömmer knoppen och kroppen det mesta eventuella eländet och bara kör.
Fick en av de finaste komplimangerna igår när en mamma och dotter ville dubbelkolla att jag kör och tänker fortsätta köra udda torsdagar i Frölunda. De hade lagt om sina jobbscheman för att kunna synka mina veckor och således kunna gå också dessa dagar! Då påminns man om varför man åker och kör en lördagsmorgon trots förkylning istället för att ställa in i sista minuten. Nu är det Ronjavecka och således har jag nu en vecka på mig att bli av med det här förkylningseländet!
Snörvel
Fredagsmorgonen vaknade jag med känslan av knivar i halsen som tack och lov rensades bort vid gårdagens pass i Majorna, men var så slut efteråt att jag med skammens rodnande kinder smet undan föreningens städdag. Istället fick Lilltjejen möta upp mig och så åkte vi till Frölunda torg för lite shopping och sushi lunch, äntligen äter hon sushi!
Jupp, Lilltjejen lämnades av strax innan jag åkte till passet då vi hade planer för kvällen och Johan ändå skulle bort.
Säger man shopping när det är mor och dotter tänker man kanske osökt på kläder, men det denna mor och dotter kommer hem med är en ny tavla till avkomman med ett kattmotiv, ett spel, lösgodis och två elefantsnäckor till akvariet. Mycket roligare!
Nu kommer jag inte ihåg namnet på spelet, men det marknadsförs i sociala medier och var lika enkelt och snabbt som man trott.
Några timmar senare anslöt Christer och vi hade beslutat att käka middag ute innan föreställningen på Stora teatern. C ville till Olivia på Avenyn men då det var fullbokat föreslog jag Franks. En mosbricka med grillkorv och gurkmajonäs ska inte underskattas!
Såå gott!
Föreställningen "Play 3.0" av svenska Cirqus Alfon var klart annorlunda och byggde mycket kring användande av iFåns och paddor, mycket musik och interagerande av publiken.
De fotade två av oss på främre raden varav en var jag som de sedan bildmanipulerade och blåste upp på deras två stora skärmar. Lilltjejen höll på att skämmas ihjäl och jag var nästan beredd att göra henne sällskap men är ju bara att skratta åt eländet då jag verkligen såg helt muppig ut!
Upp tidigt till en grådassig söndagsmorgon och nu sitter jag och snörvlar utanför Borås medan Lilltjejen värmer upp inför ett inhopp i tiornas match mot Elfsborg.
TGIF
Det är svårt att föreställa sig hur stort Indien är jämfört med lilla Sverige. Tamil, hindu, marathi, kannada och vad de nu heter är inte dialekter utan egna språk, flyger kors och tvärs över bordet. Engelska är obligatoriskt i skolan och ofta minst ett indiskt språk till utöver det egna modersmålet, men engelskan är det som möjliggör kommunikation över landet.
Jag bad om tips på indiska restauranger för kvällens middag men gästerna själva önskade prova "lokal" mat och jag fann mig handfallen! Svensk mat till vegetarianer!? Finns det ens en restaurang som inte är en lunchrestaurang med genuin svensk husmanskost? Slutsatsen var att "lokal" mat är "internationell" mat. Middagsrestaurangerna idag är från hela världens alla kök eller så kallade fusions av flera. Så vi hamnade på Chateau Beirut efter tips från projektledaren som dock själv inte kunde vara med. Det libanesiska köket passar bra med sina många jättegoda vegetariska alternativ.
Föga anade vi dock att den lilla restaurangen i Majorna också bjöd på underhållning i form av en magdansös! Rajendra som bott och arbetat i Mellanöstern överraskade oss alla med att inte bara börja prata arabiska med hovmästaren utan också hoppa upp och dansa!
Det är lugna goa killar och blev en trevlig kväll, men efter att ha varit på kontoret varenda dag hela veckan känner jag mig helt dränerad. Vaknade dessutom i ottan med rakblad i halsen så hamnade direkt här i sängen när jag kom hem. Förkylning helt klart på gång men ska upp och köra mitt pass imorgon samt skynda hem för att ansluta till efterföljande städdag i föreningen. God natt!
Sängen
Det är en sorgens dag där jag vid blotta tanken fylls av djupt obehag inför det faktum att Trump vann valet. Det är lika obegripligt som det är begripligt.
Med tunga ögonlock framför Dibbe tyckte jag det var dags att gå och lägga sig men upptäckte att klockan inte var mer än sju. Lyckats härda ut till nio i varje fall.
Huttrande över vårt iskalla klimat har tre av mina teammedlemmar till slut kommit på plats för två veckors arbete tillsammans med de nyckelpersoner i projektet vi har här. När jag denna sena eftermiddag kom ned till mötesrummet i källaren, det enda vi lyckats hitta för hela dagar under dessa veckor kunde jag äntligen bevittna det vi hoppats uppnå med resan - de hade knutit kontakt på ett sätt man inte kan via Teams. Förhoppningsvis kommer de nu att kunna samarbeta mycket bättre och således mer effektivt än tidigare.
Det är häftigt att se olika människor och i detta fall från olika konkurrerande leverantörer komma samman och tillsammans samarbeta mot gemensamt mål.
En av de hitresande är från HCL och mina lokala leverantörsansvariga bjöd denna, mig och mina produktägare på fika, säsongens första pepparkakor och lussebullar, nomnom!
Ynkliga fötter
Det var inte många som efter det två timmarna ville vara med på våran groupie och själv var jag duktigt död! Förutom att min spellista fick för sig att blanda låtarna förutom de sista fyra så gick det bra och mina medinstruktörer My och Marianne var grymma!
Kroppen är trött men det är fötterna som gör ont, framför allt höger häl där jag har misstänkt hälsporre sedan några veckor tillbaka. Är det inte det ena så är det det andra...
Igår avnjöt vi den riktigt fina uppsättningen av "Charlie och chokladfabriken" på Göteborgsoperan. Tolvårige Leo från Lerum i rollen som Charlie var otroligt duktig, vilken röst! Tyckte inte Ola Salo var sig lik på rösten man hört via TV-rutan så jag nog förväntat mig något kraftfullare.
Föreställningen var relativt tidigt så väl hemma blev det lite middag, och bäst där vi sitter ser jag plötsligt en liten mus kila över hallgolvet! Lilltjejen lyckades till slut fånga den när den vågade sig fram under kylen.
Tittut!
Jag vet inte hur många möss katterna dragit in bara senaste dagarna, och nu när jag satte mig vid datorn i arbetsrummet hittade jag en till! Lagom till Halloween väcktes jag av Minis proklamerande av att han tagit med en present, följt av det karakteristiska knastrandet. Till morgonen låg den prydligt vid dörren till sovrummet utan huvud. Trevligt.
Det har varit välsignat skönt att vara ledig några dagar och hade lätt kunnat vara några till, men nu väntar intensiva dagar då vi nu har tre teammedlemmar från Indien på besök för två veckor och kalendern är fullproppad av möten som vanligt. Nu vill och ska jag lägga mig raklång...
Ändå
När mörkret börjat falla hämtade jag en trött men nöjd avkomma från Bunkeflo strand och vände tillbaka norrut. Tre ytterligare appar senare och omlokalisering då det visade sig att den första snabbladdaren i Lomma inte fungerade, kunde vi fylla på vid en tjusigt tillbyggd CircleK.
Förvirringen var total för denna elbilsägarbäbisen när det erbjöds två olika effekter på de så kallade pumparna, trehundra och fyrahundra kiloWatt. Jag som trodde en snabbladdare hade tvåhundra resonerade att högre väl var bättre och pluggade in den. Skulle jag spränga batteriet, som att fylla på en vattenflaska med brandslang? Men laddning påbörjades snabbt och ringde Volvo on calls suppprt under tiden där den stackars tjejen i centralen såklart inte hade en aning. Laddhastigheten gick nämligen gradvis ned efter vi passerat sextio procen för att vara en knapp tredjedel efter sjuttio. Jag hade satt maxladdning till nittio procent med åttio som mål för att ta oss hem.
Mätaren proklamerade åtta procent kvar när vi parkerade hemma och då hade jag hållit en hastighet fem under den skyltade begränsningen, således etthundrafem största delen av vägen.
Tio nya appar har jag således installerat sedan jag hämtat blåbäret, för att kunna ladda samt proaktivt hitta och eventuellt ladda. Då har jag haft en körning till Gränna och en till Malmö. Undrar hur många man behöver om man ger sig ut i Europa?
Tio nya appar har jag således installerat sedan jag hämtat blåbäret, för att kunna ladda samt proaktivt hitta och eventuellt ladda. Då har jag haft en körning till Gränna och en till Malmö. Undrar hur många man behöver om man ger sig ut i Europa?
Visst är det en vane- och lärosak, och visst känns det helt klart trevligt att köra till och från Malmö två gånger varav en via Ullared för ungefär hälften av en full bensintank. Jag förstår nu precis de där fitnessfanatikerna som i sociala medier med halvslutna ögon och orgasm i rösten mumsar kladdkaka gjord på bönskal och kakaovatten, hävdande att den smakar precis som det vanliga smördrypande orginalet.
Sneglar avundsjukt men också med stor portion självgodhet mot bensinpumparna medan vi torrtuggar bönskalskladdkaka.
En annan form av att tanka
Inga bilder kan återge verkligheten, men som minnesdokumentation ser jag det glesa lövverket och drivorna av de nedfallna framför mig när jag närmade mig Åkulla bokskog. Jag var lite för sent ute för de färgsprakande nyanserna men det är något speciellt att vandra bland decimetertjocka frasande löv, så heltäckande att man behöver ledens stolpar med markeringar för att finna rätt väg.
När vi åkte till Ullared igår påmindes jag om Bexells stenar och den vackra bokskogen som hyser dem. Därför var jag uppe tidigt, bar ut en utmattad mus och rengjorde Lilltjejens akvarium innan jag fyllde ryggsäcken och körde söderut.
Jag och Johan var där innan Lilltjejen kom och platsen var ännu vackrare än jag mindes. Tät granskog över björnmossetäckt mark, hasselbuskar med sin karaktäristiska gruppering av smala stammar likt en hybrid av buske och träd, vinden som tog tag i trädkronorna men gav ett fullkomligt skydd där jag gick långt nedanför, och så bokträden med sitt oändliga lövtäcke.
Bexells talande stenar finner man i ett av dessa bokskogsområden och bland de där de många ordspråken pryder stenar och klippblock slog jag mig ned för att äta lunch och bara vara.
Vid parkeringen hade någon från de närliggande husen ställt upp detta vilket jag tyckte var gulligt!
Fyller på
Tänka istället för tanka var det ja. Inför körningen ned till Malmö via Gekås har jag laddat ned sex appar och känns som halva världen nu har tillgång till mina kreditkortsuppgifter.
Strax innan halv sju satte sig jag och min avkomma i mitt blåbär och styrde kosan mot Ullared. Perfekt tidpunkt med nästan tom parkering när vi anlände en timme senare, till skillnad mot när vi några timmar och en lunch senare åkte därifrån med återfyllt batteri.
Faschinerande hur tusenlapparna kan rulla iväg när man är på det där varuhuset.
Meja som fyller år imorgon kände inte till att Ronja skulle dyka upp så tårarna sprutade när hon upptäckte vem som ringde på.
De är ganska olika som personligheter så det känns extra fint att de likväl hänger så väl ihop trots avståndet.
Jag hade en ambition att hitta en vandringsled att avnjuta på vägen hem men vintertidens mörker sänkte sig fort och blåbäret behövde matas. Så efter ännu en nedladdad slår jag ihjäl tiden medan mörkret blir definitivt och jag okynnesäter mina inköpta Mini Brezels.
Fick en känsla av Geocaching när jag navigerade mig fram till snabbladdarna utanför en bilförsäljare i Ängelholm, att jakten på laddplatser tar en till ställen man annars aldrig kommit till.
Trööött!
Det var meningen att jag skulle hugga Lilltjejen för att vara med på pusseltävlingen i Allum men så kom en fotbollscup i vägen och Christer fick ställa upp istället.
Mellan två- och trehundra bitars för tillfället och av köpcentret tillhandahållna pussel var det start varje heltimme, varannan singel och partävlande. Snabbaste paret hittills var på drygt femton minuter om jag inte minns fel. Ett bord ifrån oss var klara efter drygt elva! Vi behövde en halvtimme men var inte sist i varje fall. Ett udda pussel med jättestora bitar och alla i samma form. Kul i varje fall att vara med tycker jag!
Så lördagen blev en bra dag med visserligen rätt få deltagare i Majorna men lika svettigt ändå, lite Dibbe och sedan pussel. Hyfsat tidigt uppe denna morgon och en regn som fullkomligen vräkte ned och dränkte de stackars fotbollstjejerna hörde jag sedan. Vi åkte hem till Christer dit Ida och Fredrik med sin lilla Ella dök upp. Fredrik som jobbar som målare ska hjälpa oss fixa iordning det rum som Lilltjejen till att börja med ska ha som sitt. Ida jobbar ju som konditor så tyckte det var intressant att fråga ut henne om det.
Vädret klarnade upp och när jag kompletteringshandlat lite beslöt jag att på vinst och förlust ööörna ut till Landvetter där fotbollscupen Eurostars spelades. I appen såg jag att det stod ett lika i den pågående semifinalen så när jag fick veta att finalen skulle spelas om en halvtimme styrde jag österut.
De vann efter straffar där Lilltjejen räddade två av tre, men jag hann inte fram för att se det. Hann i varje fall se finalen som de tyvärr förlorade med ett mål innan jag fick skynda mig tillbaka till stan för mitt pass.
Besvikna tjejer såklart men troligtvis relativt nöjda när detas prestation fått sjunka in.
Jag fick till skillnad från gårdagen en väldans massa deltagare och således riktig energiboost. En tjej som varit borta nästan ett år på grund av skador och annat dök plötsligt upp och var väldigt känslosam, förvarnade att hon kanske skulle slinka ut under passet om det blev för mycket. Efteråt var hon gråtmild och frågade om hon kunde ge mig en kram, självklart! Blev nästan gråtmild själv och oerhört ödmjuk. Det är så häftigt att se den där glädjen och att man fått vara en del av den, bidragit till den. Hon har berättat om tuffa psykiska perioder och hur träningen och mina pass varit befriande och en hjälp och jag känner ju själv likadant. Jag vet inte hur ofta jag kommit till gymmet med huvudet fullt av skit och fått den där timmen med endorfiner som likt ett trollspö gett en paus och lättnad, hur man bokstavligen fått ur sig sorg och frustration med sin svett ur varje por.
Nästa söndag kör vi två timmars Halloweencombat, det är sluttampen på höstlovet så får se hur många vi blir.
Nästa söndag kör vi två timmars Halloweencombat, det är sluttampen på höstlovet så får se hur många vi blir.
Nu är tvätten klar, Lilltjejen slappar på övervåningen och det blir sängen för mig sedan känner jag, supertrött! Kan skylla på att klockan ju egentligen är tio eftersom vi gick över till vintertid inatt...
Sömnlös
Tänk att vara katt och sova större delen av dygnet. Vad mycket man skulle gå miste om!
Inatt vaknade jag vid ett, klarvaken och förmådde inte somna om. Jag kan inte minnas när jag senast låg sömnlös, eller jo, när Christer-eländet var på tapeten vilken nu är tre år sedan? Lösa tankar kring mina teamkollegor som jag kämpat för att få hit från Indien, att-göra grejer i Christers hus, mera jobb men egentligen inget värre än sådant jag brukar kunna slå undan. Nu var jag helt sonika - pigg, irriterande klarvaken medan Christer trynade intill. Gav upp emellanåt och scrollade på fånen på lägsta möjliga ljusstyrka för att när klockradions siffror i taket passerat fyra till slut plötligt somna. Lika konstigt var det att jag inte hade några större problem att vakna av mobilens vibrationer knappt två timmar senare.
Känner mig omotiverad och närmast håglös, blixtrar till emellanåt och när jag har mina pass men det mesta känns motigt. Är det hösten? Jag har fortfarande inte kommit mig ut i skogen för att omslutas av trädens färgprakt och doften av jord och fukt, tillbringar timmar och ytterligare timmar hukande framför skärmar. Försöker starta upp ett virkprojekt men det vill liksom inte riktigt, fryser och känner mig hurvig. Bloggappen fungerar fortfarande inte vilket stör mig trots att jag egentligen inte har någon större skrivlust.
Nästa vecka är det höstlov för skolorna och Lilltjejen har veckan fullbokad med målvaktsläger och besök hos Meja i Malmö dit jag ska köra henne. Antar att det blir till att måsta stanna där för att ladda bilen innan jag kan styra hemåt igen. Verksamheten går generellt ned något när skolorna här har lov så kanske ska passa på att ta någon dag ledig när jag ändå ska köra till Skåne onsdag och fredag, kanske hela de tre dagarna? Har både semesterdagar och en rejäl tidbank så känns onekligen frestande.
Apropå omotiverande virkning så hittade jag ett mönster inspirerat av ett "plagg" som Katniss Everdeen bar i "Hunger Games". Jag har gjort en redan men ville ha en mer neutral färg och efter lite väl lång tid blev den färdig. Dock började jag frifräsa med halsöpppningen då den första blev lite väl vid och oformig, men slutresultatet blev att alltihop fick slängas i soptunnan. När jag var klar körde jag den i ullprogrammet då den fullkomligen stank, tja fårull, men specialprogramemt till trots så krympte den ordentligt och mitt tjockskalliga huvud tog sig inte längre ut genom öppningen!
Så vänster är hur den är tänkt att vara och höger är min krympta version som jag klippte sönder innan den förpassades till gruppen misslyckade projekt.
Jag måste använda rätt garn och följa mönstret...
Mukbang
Ronja kände till det men inte jag, "mukbang" som jag nu via en kocktävling på Netflix kan lägga till ordförrådet. Det från koreanska Internetfenomenet att filma sig medan man äter och dela på sociala medier. Vilka kopiösa mängder mat de trycker i sig!
Mitt tisdagspass igår hade kortats till en halvtimme och presenterades som ett sista i en lång rad av pass på temat Rosa Bandet där NW är huvudsponsor. Vi flyttades till lilla salen och några knotade över att det bara var en halvtimme så trodde knappt jag skulle få några deltagare, men det blev knökafullt!
Mitt tisdagspass igår hade kortats till en halvtimme och presenterades som ett sista i en lång rad av pass på temat Rosa Bandet där NW är huvudsponsor. Vi flyttades till lilla salen och några knotade över att det bara var en halvtimme så trodde knappt jag skulle få några deltagare, men det blev knökafullt!
Stötte ihop med en halt nybakad combatinstruktör i omklädningsrummet som inte haft en enda deltagare på sitt cykelpass. Jag drog med henne till min där jag som tur var hade kvar muythai-låten som hon kunde och då fick köra. Trångt och riktigt kul med gasen i botten just för den kortare tiden.
Lördagsblandat
Våffelfrukost följt av fyra timmar budget med styrelsen medan solen sken över de höstvackra trädkronorna utanför. Lilltjejen röjer i sina rum med fullkomligt kaos som följd.
Ingen fotbollsmatch idag kors i taket, men ingen av Lilltjejens kompisar kunde följa med till Liseberg, så när mörkret föll bytte vi skepnader för att passa in i deras fantastiska miljö.
Som vanligt mycket folk så hann bara åka Valkyria, vilket räckte för att dra fram ett lätt illamående och den alltid efterföljande huvudvärken. Men det var det värt, så kul att Lilltjejen ville både gå med mig och dessutom klä ut sig! Det var inte många tonårstjejer med sina morsor där inte och efter lite initial ångest över hur hon såg ut, övergick det snabbt i illa dold förtjusning över reaktionerna vi mötte.
Det är inte bara Lilltjejens rum som är kaos förresten. En mus har barrikaderat sig under köksbänken igen så kartongerna med Halloweenpyntet trängs med sockeln och sopkärl i hall och kök. Agnet med Kexchoklad lockade inte i fällan, ej heller en bit kryddig kyckling eller Nutella. Får se om katterna har större framgång under natten.
